Annons

Kristian Donner:De biologiska idéernas evolution

Ordet biologi och tanken på att alla livsformer har en gemensam härstamning etablerades för två hundra år sedan av Lamarck. Nils Uddenberg har nu skrivit en idéhistorisk biologibok som i bredd, lärdom och tillgänglighet förmodligen är den bästa i sitt slag just nu.

Under strecket
Publicerad
Foto: AOP
Foto: AOP
Foto: AOP

Skolans biologi var för inte särskilt länge sedan en idyll om djur och natur, eventuellt litet tråkig, men väldigt olik den gen-ingenjörsvetenskap som i dag dominerar offentligheten. Det har i år gått 50 år sedan Watson och Crick publicerade sin modell av ärftlighetsmolekylen DNA och under den tiden har vetenskapen biologi genomgått en ovanligt grundlig metamorfos. Hur och varför? Att skriva biologins historia är bland annat att tolka sådana förändringar.

Heltäckande vetenskapshistorier ter sig i en post-postmodernistisk värld nästan lika suspekta som de stora historierna i allmänhet. Naturvetenskapernas fördel i jämförelse med andra mänskliga aktiviteter är den bevarade tron på genuina framsteg: dagens kunskap är i någon mening överlägsen allt vad som tidigare existerat, åtminstone mätt i omfattningen av de fenomen vi kan manipulativt behärska. Här ges ännu möjligheten att historiskt gestalta Den Stora Linjen. Resultaten kan vara rätt fasansfulla, om än underhållande, framställningar, som Isaac Asimovs ”A Short History of Biology” från tidigt 1960-tal.

Annons
Annons

Den kanske största klassikern inom biologins historia skrevs anmärkningsvärt nog på svenska i Helsingfors i början av 1920-talet av Erik Nordenskiöld, brorson till forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld. Med alla sina kvaliteter är den även ett bra exempel på hur en historia berättar lika mycket om sin egen tid som om det ämne den behandlar. Nordenskiöld försöker i ett avslutande kapitel urskilja framtidslinjer i den samtida utvecklingen. Det föreföll just då som om darwinismen, biologins sammanhållande teori under 60 år, definitivt hade vederlagts av den moderna genetiken. ”Kritiker i våra dagar ha ofta frågat sig, huru en så svagt grundad hypotes som Darwins kunde med ett slag erövra största delen av samtidens vetenskapliga opinion. Om teorins försvarare i sådant syfte åberopa dess sanningsvärde, så kan därtill svaras, att detta redan för länge sen är på de viktigaste punkterna underkänt av en senare forskning.” Nordenskiöld fortsätter med att konstatera att Darwins lära ”hade många betingelser att väcka både bifall och anstöt hos samtiden”, och att den avgörande framgångsfaktorn kanske låg i förhållandet till de politiska rörelserna - liberalismen, tron på den fria konkurrensen och framsteget.

Efterklokt kan man säga att han hade både rätt och fel. Rätt i att darwinismens tidiga framgång till en del berodde på dess ideologiska användbarhet och att den var vetenskapligt svag så länge den inte var rotad i en fast ärftlighetsteori. Fel i att den måste avvisas på basis av senare forskning. Vid samma tid grodde redan i Sovjetryssland och England elementen till ”den moderna syntesen” av populationsbiologi och genetik, som inom 15 år definitivt skulle återinsätta den darwinska evolutionsteorin.

Annons
Annons

Själva begreppet ”biologi” är en relativt sentida produkt av ”biologins historia”. Systematiserade föreställningar om växter och djur och människans hälsa har naturligtvis varit livsviktiga för människorna sedan urminnes tider. Men som sammanhållen lärobyggnad kräver en vetenskap om livet avgränsning av en ”levande natur” med avgörande, gemensamma egenskaper, som skiljer den från övrig, ”livlös” natur. Förutsättningarna växte fram under nyttans och de kolonialistiska forskningsexpeditionernas 1700-tal, då livets enorma mångfald synliggjordes och togs i besittning med på ett aldrig tidigare skådat systematiskt sätt.

Samtidigt som Linné arbetade utgående från föreställningen om av Gud skapade, eviga arter, födde de uppenbara likheterna och mellanformerna mellan arter och raser (jämte vissa filosofiska strömningar) oundvikligen idén om ett kontinuum av livsformer. I en jordmån av ”transformistiska” idéer, som medgav en begränsad artutveckling mellan snarlika former (en tanke som inte var helt främmande ens för Linné), uppstod i revolutionens Paris den radikala tanken, att alla arter har utvecklats ur andra arter, att alla livsformer har en gemensam härstamning. Den uttalades av Lamarck år 1802 i hans ”Hydrogéologie” (1802), där han även etablerade termen biologi för vetenskapen om livet. (Ordet hade visserligen sporadiskt använts av flera författare i något varierande sammanhang åtminstone sedan 1767.) Idén om livets enhet, och därmed vetenskapen biologi, befästes under de följande decennierna. Alla varelser visades dela samma kemi och alla visades bestå av celler. Det mest avgörande steget var då Charles Darwin i ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval” (1859) föreslog en vetenskapligt plausibel mekanism för evolutionen, vilket Lamarck inte hade lyckats med.

Annons
Annons

Det är ett djärvt företag Nils Uddenberg har gett sig in på, då han nästan 80 år efter Nordenskiöld har skrivit ”en biologihistoria”. Resultatet föreligger i två vackert illustrerade volymer under den försiktiga huvudtiteln Idéer om livet (Natur och Kultur, 310 + 317 s). Författaren är medicinare, men har ursprungligen studerat även biologi och har sedan 80-talet intresserat sig särskilt för biologins etiska och samhälleliga dimensioner. Böckerna är frukten av ett långt och insiktsfullt umgänge med ämnet (främst som universitetsföreläsare) och författaren är väl medveten om uppdragets allvar, särskilt för en person som varken är historiker eller expert i något särskilt biologiskt fack. Han redogör föredömligt för en mängd val han varit tvungen att göra. Som titeln låter förstå, gäller det i princip just idéerna om de stora frågorna: livet, mångfalden, evolutionen, ärftlighetens karaktär och slutligen människans biologiska natur. Den närmaste förebilden är väl Ernst Mayrs ”The Growth of Biological Thought: Diversity, Evolution and Inheritance” (1982), det mest ambitiösa nyare försöket i den anglosaxiska världen. Karakteristiskt nog var även Mayr, som dock varit en av huvudaktörerna i skapandet av 1900-talets ”nya syntes”, försiktig i sina anspråk: ”Denna volym är inte, och detta måste betonas, en biologihistoria och den är inte avsedd att ersätta existerande historier såsom Nordenskiölds. Betoningen ligger på bakgrunden till och utvecklingen av de idéer som dominerar den moderna biologin; med andra ord är det en utvecklingshistoria, inte en rent deskriptiv historia.” Hur som helst ställer sig Mayr mycket långt ifrån dekonstruktionistisk relativism, liksom även Uddenberg.

Annons
Annons

Eller kanske inte? I bakgrunden finns en tanke om idé-evolution genom naturligt urval. ”Dominerande” idéer behöver naturligtvis inte alls basera sin förökningsframgång bara på empiriska bevis (”sanningsvärde”), utan kan, som Nordenskiöld påpekade, gynnas av allmänna ideologiska strömningar. Och särskilt om man blickar ned från de ultimata biologiska frågeställningarna om livets mångfald mot så kallade proximata frågeställningar och mekanistiska grenar av biologin, blir en hel mängd ”utombiologiska” faktorer synliga. Tag exempelvis vår egen tids cell- och molekylärbiologiska forskning. Vad som anses värt att göra bestäms bland annat av vad dagens (säljbara) forskningsteknologi föreskriver, vad som förmodas ge kommersiellt utvecklingsdugliga resultat, vad som kan utföras i stora forskargrupper på det sätt som finansiärerna förväntar sig att spetsforskning skall bedrivas, och vad vetenskapssamfundet själv för tillfället har accepterat som tecken på god vetenskap. Kort sagt, det som Thomas Kuhn kallat ett paradigm.

I själva paradigmbegreppet ingår att man inte kan lära sig tekniker för att ”träda utanför”. Däremot kan man kanske lära sig att (i mindre skala) vara uppmärksam på outtalade villkor och inbyggda begränsningar och hur de styr vetenskapen. Ett sätt är att med inlevelse tydliggöra andra tiders (för oss främmande) paradigm. Det är kanske där vetenskapshistoria kan bli som mest nyttig även direkt för aktuell forskning. Däremot kan förenklade historier i värsta fall förstärka en inskränkt självgodhet, som verkar hämmande på uppkomsten av nya idéer.

Annons
Annons

Uddenberg gör för det mesta ett beundransvärt arbete med att strukturera det enorma materialet och klarlägga svåra sammanhang. Gestaltningen har givetvis underlättats av att arbetet i huvudsak baserar sig på tidigare sammanställningar snarare än vetenskapliga originalskrifter. Utgångspunkterna och kravet på läsbarhet leder till förenklingar, men omdömena är vanligen balanserade och författaren faller sällan för enkla besserwisserattityder i relation till äldre föreställningar.

Det är självklart att det i ett arbete av detta omfång finns många punkter där läsaren ville ge ett annat omdöme eller lägga accenterna annorlunda. I allmänhet blir dialogen stimulerande. De mest kontroversiella avsnitten finns naturligt nog i kapitlen om arvets natur och den fjärde delen ”Känn dig själv”, om människans natur och gränsdragningen mellan biologi och kultur. Här kör författaren rakt in i samtidsdebatten, och svårigheterna uppstår både ur ämnet, som ännu inte låter gestalta sig särskilt tydligt ”historiskt”, och ur den höjda ideologiska temperaturen.

Uddenberg är även här på det hela taget en balanserad och insiktsfull guide. Problemet ligger väl främst i själva det stora upplägget av sociobiologi och genreduktionism. Vetenskapssociologiskt intresse (jämför Ullica
Segerstråles ”Defenders of the Truth” om sociobiologidebatten) går inte nödvändigtvis hand i hand med vetenskaplig vikt. Richard Dawkins är en slagkraftig populärförfattare men inte en betydande forskare eller tänkare. Edward O Wilson är naturligtvis en av samtidens främsta biologer, med sociala insekter som specialitet, men hans projekt för att biologisera humanvetenskaperna har inte varit fruktbart (och är i själva verket inte ens tankemässigt speciellt originellt). Trettio år av detta wilsonska program har sett en livlig politiskt-ideologisk handel i sociobiologiska futurer och optioner, men avsatt alldeles anmärkningsvärt få forskningsresultat. För att parafrasera Nordenskiöld: ”Man kan fråga sig, huru en så svagt grundad hypotes som Wilsons kunde med ett slag erövra den vetenskapliga scenen”. Förklaringen måste sökas i ”dess många betingelser att väcka både bifall och anstöt hos samtiden” (För säkerhets skull bör tilläggas, att det för varje biolog i och för sig är en självklarhet att människan bland annat är en biologisk varelse präglad av sin evolutionshistoria. Wilson och många av dem han inspirerat har bara en alldeles för primitiv syn på saken.)

Annons
Annons

”Idéer om livet” är väl i första hand tänkt att fungera som idéhistorisk lärobok för biologer och biomedicinare. För andra kunde den vara en ypperlig källa till inte bara historisk utan även djup biologisk bildning. Späckad med bilder och illustrativa citat är den tillgänglig och rentav underhållande för vem som helst med ett visst allmänt intresse för lärdomshistoria. Ett särskilt bonus i jämförelse med utländska förebilder är det grundliga inarbetandet av den svenska biologihistorien i helhetssammanhanget. Ett sakregister hade kunnat öka bokens användbarhet.

Som allmän faktakälla förblir den ursprungligen DDR-tyska tegelstenen ”Geschichte der Biologie” (tredje upplaga 1998), skriven av en arbetsgrupp under ledning av Ilse Jahn, ohotad. Men Uddenberg har gett oss en bok som i sin specifika kombination av bredd, lärdom och tillgänglighet även i ett internationellt perspektiv förmodligen är det bästa i sitt slag i dag, en värdig efterträdare till Nordenskiöld.

Kristian Donner
är sinnesbiolog och professor i zoofysiologi vid biovetenskapliga institutionen, Helsingfors universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons