Annons

Sofia Lilly Jönsson:De dödas inspelningar talar fortfarande till oss

Enrico Caruso (1873–1921). ”Hör Carusos klangrika tenor i det tidiga sekelskiftet, det hade inte blivit vackrare i en toppmodern studio”, skriver Sofia Lilly Jönsson.
Enrico Caruso (1873–1921). ”Hör Carusos klangrika tenor i det tidiga sekelskiftet, det hade inte blivit vackrare i en toppmodern studio”, skriver Sofia Lilly Jönsson. Foto: Universal History Archive/IBL
Under strecket
Publicerad

Det märks nästan inte i dag när man lyssnar på en skiva att ljudet har formats i ett rum. Det är ju självklart, allting som existerar befinner sig i det fysiska, men ljudtekniken gör oftast allt för att vi ska glömma det. En studio är ljudisolerad från golv till tak för att ingenting annat ska höras än musiken. Undantaget är live-skivor med jublande arenapublik och kyrkomusik fångad i den överakustiska stenkroppen. Där vill man tvärtom höra rummet. Ljudet har symboliska, psykologiska och evolutionära funktioner. Bilar som är för tysta blir trafikfarliga.

Ljudinspelningen revolutionerade sättet som vi erfar musik på som lyssnare, utövare eller kompositörer. Särskilt det mittersta ledet, utövarna, kan nästan glömmas bort i dag när det talas om klassisk musik. Musiken är för de flesta nutida människor någonting som finns inspelat eller möjligen på konserthus, men de deltar inte i musiken, notkunskapen är glömd liksom insikter om musikens syntax. Som om vi skulle fortsätta att läsa, men upphöra att själva forma ord i skrift.

Annons
Annons

Vi har blivit lyssnare. Ljudinspelningen har gjort musiken till något annat än den varit i alla tider och kulturer i mänsklighetens historia.

En ambitiös sajt på nätet – firstsounds.org – påstår sig ha funnit de äldsta inspelade ljuden i världen. Édouard-Léon Scott de Martinville sjöng den 9 april 1860 in folkvisan ”Au clair de la lune” på sin uppfinning phonautografen. De första ljudinspelningarna har ett mycket begränsat frekvensområde. Man hör skrap och raster, men också ett dovt brummande. Världens första röst.

Ljudet har frusit i tiden som en mammutbete i ett isblock, och ”tinas” när vi hör det. Det är från den senare delen av 1800-talet som det blir möjligt. För första gången i tiden kunde ett ljud, en röst eller något annat, separeras från sin ljudkälla och spelas upp i ett helt nytt sammanhang.

Den musikaliska evolutionen följer utvecklingen av maskiner, noterade Luigi Russolo i sitt futuristiska manifest 1913. Musiken hade då redan länge gått hand i hand med maskinutvecklingen. Industrialismen förde fram inte bara tåg och Spinning Jennys utan också pianon, dragspel, massproducerade gitarrer, nya blåsinstrument. Men det var med ljudinspelningen som ljudet i sig blev något självständigt. Därför, menade Russolo, måste vi bryta oss fria från våra begränsade idéer om musik och omfamna hela ljudspektrumet som en form av musik.

Något tidigare kom fotografiet. Väsensskillnaden mellan porträttmåleri och fotografi är uppenbar, men svårfångad. Även om vi förstår att fotografiet är en sorts lögn, en sekunds ljusprojicering av något som i verkligheten alltid är i rörelse, så tror vi på det. Efter fotografiet är det omöjligt att på samma sätt tro på det målade porträttet. Fotokonsten gjorde det omöjligt.

Annons
Annons

Roland Barthes försöker i sin berömda essä ”Det ljusa rummet” från 1980 förklara den alldeles egna kraft som fotografiet äger. Han formulerar tankar om relation och empati: ”I den kärlek som Fotografiet väcker finns en musik som bär ett märkligt omodernt namn, nämligen Medlidande.” Om ett fotografi från 1852 av Napoleons bror säger han: ”Jag ser de ögon som såg kejsaren.”

Själv återkommer jag i tanken ofta till en daguerrotyp på Martin Routh, en gammal rektor i Oxford. Det krökta fingret som vilar mot västen, en fågelunge i peruk och ämbetsdräkt. Nära hundra år gammal när fotografiet togs var Routh född 1755 – året före Mozart. Om den store tonsättaren fått leva hade vi kunnat ha honom på foto. Det går en skarp tidens skiljelinje med uppfinningen fotografiet.

Fotografiet är ett bevis på ansiktets existens, säger Barthes. På samma sätt bevisar ljudinspelningen att någonting existerar eller har existerat i den fysiska världen. Det är därför det är så gripande att höra gamla inspelningar, med rummet kvar i ljudbilden och de musikaliska idealen lika tydligt historiska som musikanternas klädmoden.

Hör Carusos klangrika tenor i det tidiga sekelskiftet, det hade inte blivit vackrare i en toppmodern studio. Och de norska trollen i fingrarna på Arthur de Greef, den pianist som Grieg själv tyckte förstod hans musik bäst. Koralen i Engelbrektskyrkans Matteuspassion drar fram långsam och darrande med skrälliga sopraner som inte bara beror på ljudinspelningen och amatörrösterna; idealet var sådant. På den första jazzinspelningen, gjord för exakt hundra år sedan, är svänget ännu oemotståndligt. Sväng från nu döda kroppar, bevarat i ett isblock, tinat ur maskinen, in genom örat, ner till min stampande fot. Édouard-Léon Scott de Martinville spelade in ”Au clair de la lune” minst tre gånger. Varför just den sången? Sjöng han den för sina barn på sängkanten innan de skulle sova?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons