Annons

De får Thaliapriset för skräckvisionär Hamlet

Hannes Meidal och Jens Ohlin får SvD:s Thaliapris 2017 för ”Hamlet” på Teater Galeasen, vars scenrum förvandlats till en källarhåla med galler. Rummet och dess historia vävs alltid in i arbetet med texten, säger de.
Hannes Meidal och Jens Ohlin får SvD:s Thaliapris 2017 för ”Hamlet” på Teater Galeasen, vars scenrum förvandlats till en källarhåla med galler. Rummet och dess historia vävs alltid in i arbetet med texten, säger de. Foto: Lars Pehrson

Hannes Meidal och Jens Ohlin får SvD:s Thaliapris 2017 för ”Hamlet”. I deras nytolkning blir klassikern gastkramande samtidsteater, sedd genom ett barns uppfordrande blick.

Under strecket
Publicerad

Gerda Englund, Hannes Meidal, Monica Stenbeck, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg och Yngve Dahlberg i ”Hamlet”.

Foto: Mats Bäcker

Hannes Meidal och Jens Ohlin gjorde sitt första samarbete 2005 med ”Kafka”, även det i ett samarbete med Teater Galeasen även om premiären var på Strindbergs Intima teater.

Foto: Lars Pehrson

”Hamlet” utspelar sig i en källarhåla.

Foto: Anna Ångström

Tala om dödsförakt. Att skriva om Shakespeares ”Hamlet”, pjäsernas pjäs, och dessutom på blankvers. Och på pricken fånga en mardröm som hämtad från dagens politiska verklighet där värderingar och sanningar ständigt tycks vara på glid. Ja, där orden till slut blir så meningslösa att den marterade Hamlet bestämmer sig för att sluta tänka helt.

– Ingen av oss hade kommit på tanken att skriva om ”Hamlet” på egen hand, men tillsammans skapar Jens och jag en tilltro till vår gemensamma kraft, ett mod, säger Hennes Meidal som spelar titelrollen i sin och regissören Jens Ohlins gemensamt skrivna pjäs.

Deras ”Hamlet” tycks född över en avgrund och tillkom efter intensivt nattarbete i december. Texten var inte helt klar på kollationeringen i januari, men Teater Galeasens chef Sophia Artin sa ”kör”. Resultatet blev en gastkramande uppsättning, gjord i samarbete med Dramaten. Den har kritikerhyllats och nu även gett upphovsmännen SvD:s teaterpris, Thaliapriset.

– Otroligt hedrande, och väldigt roligt att vi får det tillsammans, säger Meidal och Ohlin när vi ses på Galeasen en kall majmåndag.

Annons
Annons

Gerda Englund, Hannes Meidal, Monica Stenbeck, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg och Yngve Dahlberg i ”Hamlet”.

Foto: Mats Bäcker

Under mer än tio år har de två gjort avtryck i Stockholms teaterliv med egensinnig, kreativ spjutspetsteater i form av uppdaterade klassiker, från Kafka och Camus till Schiller och Strindberg. Att det blev just Shakespeare den här gången förklarar de med att de har ett pågående samtal som söker nya ytor att studsa mot, och nya språkvärldar. Efter Strindbergs ”Marodörer” på Dramaten, som underhållande klädde av en tämligen samtida kulturman, lockade ett mer teatralt universum.

– Fast vi tänkte inte skriva om hela ”Hamlet”. Men när vi börjar med ett material viker vi ut tankar hela tiden som blir större än ursprungsmaterialet. Till slut är det svårt att stoppa tillbaka det klassiska stoffet, förklarar de.

Likväl idkar de hård självkritik under processen. Jens Ohlin erkänner att en del av det han först skrev och tyckte lät ”stort” egentligen ekade tomt.
– Det är faran med blankvers, det löper på snyggt över pappret, konstaterar Hannes Meidal med ett skratt.

Efter reklamen visas:
Hannes Meidal och Jens Ohlin
Gerda Englund, Hannes Meidal, Monica Stenbeck, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg och Yngve Dahlberg i ”Hamlet”.
Gerda Englund, Hannes Meidal, Monica Stenbeck, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg och Yngve Dahlberg i ”Hamlet”. Foto: Mats Bäcker

Även om temat är tydligt finns en spännande ambivalens i varje rollfigur. Det brutala kan också blir komiskt – och igenkännbart. Många har tyckt sig se en Donald Trump i pjäsens obehaglige Claudius. I Per Sandbergs gestaltning blir han en maktlysten men också medspelande kung helt immun mot kritik. Profetiskt, kan tyckas.

Annons
Annons

– Jo, fast det är ingen slump att Trump vann valet. Det är ett vatten vi har simmat i åtminstone de senaste åtta åren, säger Jens Ohlin.

– Men som vi ändå är ganska yrvakna inför. Som brexit – det som inte kunde hända händer plötsligt, inskjuter Hannes Meidal.

Redan på 1960-talet skrev teaterteoretikern Jan Kott att Shakespeares rollfigurer talar till vår samtid.

– För oss är Hamlet en intellektuell. Han är den tänkande men impotent tänkande, den politiskt deprimerade. Han har rätt svar men har glömt bort frågorna, säger Hannes Meidal och berättar att en artikel i SvD av professor Lars Dencik med rubriken ”Bara bildning kan ta fajten med trumpifieringen” gjorde starkt intryck.

– I det långa loppet är det förstås så, men i det korta perspektivet står man där med sin bildning och vet inte hur man ska använda den. De frågorna ville vi låta Hamlet brottas med. Och skamlösheten, som Claudius får representera, han vars handlingskraft Gertrud attraheras av.

De vill också visa tillvänjningsprocessen, hur det som verkar abnormt blir normalt. Som motkraft finns Barnet, en tilldiktad roll som klarögt rör sig genom skeendet. Det är maktlöst men avkräver oss ansvar medan tiden rusar ur led.

– Jag sitter där med mina blankversrader och möter barnets blick och fråga: ”Vad är det du ska göra?” säger Hannes Meidal och tillägger att det är en mycket speciell känsla att spela mot ett barn och att dess närvaro även vidgar verklighetsuppfattningen i rummet.

Idén att ta bort Ofelia och skriva in ett barn istället är ett gott exempel på hur Meidals och Ohlins samarbete fungerar – den enes hugskott plockas upp av den andre. Är de oense tvingas de artikulera sina tankar, och det är då det börjar hända saker. De skriver alltid in något av sig själva i pjäserna, även mindre smickrande sidor.

Annons
Annons

Hannes Meidal och Jens Ohlin gjorde sitt första samarbete 2005 med ”Kafka”, även det i ett samarbete med Teater Galeasen även om premiären var på Strindbergs Intima teater.

Foto: Lars Pehrson

– Hela ”Marodörer” utgick från en ganska animerad diskussion vi hade om kvalitetsbegreppet. För att elda på kan vi också göra oss till advokater för åsikter som vi inte själva står för.

Jens Ohlin och Hannes Meidal möttes som unga statister på Teater Plaza hos Thorsten Flinck, även han belönad med Thaliapriset. I Flincks teatrala värld såddes fröet till en teatersyn som båda bär med sig.

– Thorstens blandning av total respekt och total respektlöshet kändes mycket frisk och dynamisk. Vi är bägge ganska ointresserade av naturalism.

Båda är utbildade skådespelare men redan i deras första samarbete, ”Kafka”, blev Ohlin tilldelad rollen som regissör, hans debut. Deras undersökande projekt på Teaterhögskolan slutade med premiär på Strindbergs Intima teater. Meidal gjorde en bleksvettig, ångestriden Kafka medan Inga Edwards, i rollen som Kokerskan, låg i ett badkar.

– Rummet, med världens minsta vridscen, utgjorde förutsättning för dramaturgin. Texten blev cirkulär, säger Hannes Meidal.

Just rum och gestaltning finns med från början i deras arbete, där texten inte är helig utan kan ändras i det sista. I ”Trompe-l'oeil”, en monolog efter Camus ”Fallet”, fick publiken stiga ner i ett nedsläckt källarrum under Sergels torg där Meidals osynliga gestalt blev ett slags fantomröst i mörkret. Även på Galeasen är rummet påtagligt, med ett galler som belyses underifrån som i en skräckfilm.

Hannes Meidal och Jens Ohlin gjorde sitt första samarbete 2005 med ”Kafka”, även det i ett samarbete med Teater Galeasen även om premiären var på Strindbergs Intima teater.
Hannes Meidal och Jens Ohlin gjorde sitt första samarbete 2005 med ”Kafka”, även det i ett samarbete med Teater Galeasen även om premiären var på Strindbergs Intima teater. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

”Hamlet” utspelar sig i en källarhåla.

Foto: Anna Ångström

Att båda är delaktiga i textprocessen är en styrka men även en balansgång när repetitionerna börjar. I takt med att duon har utvecklat sitt samarbete har de blivit friare och säkrare i sina roller som skådespelare respektive regissör.

Samarbetet med Unga Dramaten och dess förra konstnärliga ledare Agneta Ehrensvärd har också varit danande. ”Rövare” av Schiller och ”Don Giovanni” blev starka, skruvade berättelser om uppror, våld och övergrepp för en ung publik.

– För mig var det nyttigt att inte bli för cerebral. Men det handlar inte om att sänka nivån utan om att bli smartare eftersom vi inte visste vilken förförståelse vi skulle möta, säger Jens Ohlin.

Han talar om en tillgänglighet, som han hoppas även präglar ”Hamlet”. Barnperspektivet har djupnat.

– Att vi båda är föräldrar till barn på fem och sju år har smugit sig in i den här uppsättningen. Våra barn ser på Aktuellt och undrar: Varför gör man så här? Vem är du i den här världen, pappa?

Jens Ohlin tillstår att det kan kännas futtigt att syssla med teater i vår oroliga tid. Barnet i föreställningen sätter en tilltro till vuxenvärlden, det är så utlämnat, inflikar Hannes Meidal och talar om all skam scenerna väcker – och jo, tv-serien ”Skam” är också en referens.

– Men jag tycker inte att det är en uppgiven föreställning. Man går ut med barnets fråga: Vad är det ni ska göra? säger Hannes Meidal, som en kväll råkade rycka dockan lite väl bryskt från barnskådespelaren.

– Oj, drog jag din arm ur led, undrade jag oroligt. Hon svarade: ”Nejdå. Det räcker med att tiden är ur led!”

”Hamlet” utspelar sig i en källarhåla.
”Hamlet” utspelar sig i en källarhåla. Foto: Anna Ångström
Kafkasvd.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons