X
Annons
X

Göran Schildt: De finska invandrarnas problem

I Finland har det nyligen kommit ut tre reportageromaner om de finska invandringarna i Sverige. Alla tre kan uppfattas som varningsrop, och de kommer säkerligen att följas av flera, konstaterar Göran Schildt. Den mörka bilden blir inte väsentligt förändrad genom den faktaanalys av problemen som publicerats i vårt land i pocketbokform.

Ur filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna” som handlar om finska invandrare i Ystad på 60- och 70-talen.
Ur filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna” som handlar om finska invandrare i Ystad på 60- och 70-talen. Foto: Drakfilm & Heppfilm Cinema AB

"Vi är alltså robotar, som med tilltäppt mun höjer Sveriges nationalkänsla medan vi andligen plundras ut, vi trehundratusen i vår språkliga konservburk. Fy fan vad vi blir för halvspråkiga satar som bara kan köpspråket och brännvinskommunikationen. Tio procent av våra barn hamnar i gymnasium medan nära åttio procent av svenskarnas valpar kommer dit. Inte perkele lär det bero på sinnesslöhet. Ett rått finskt arbetarproletariat, det är vad de kommer att få i det här landet."

Orden yttras av en festtalare vid en svensk-finsk sammankomst, denna gång inte på ministernivå, utan i en göteborgsk rivningskåk, där några finska arbetare logerar. Talet är rent av fingerat och förekommer i en roman av Hannu Ylitalo som heter Saatanan suomalainen (Jävla finne). Frågan är emellertid om det inte innehåller mer realiteter än flertalet av de överslätande festtal som verkligen brukar hållas. Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden som så positivt löser några av de inblandade ländernas problem håller uppenbarligen på att skapa nya problem, vars omfång och allvar vi bara börjat ana. Lyckligtvis fungerar samhällsorganismen på samma sätt som den mänskliga kroppen: den ger alarmsignaler i form av smärtförnimmelser. Det har nyligen i Finland utkommit tre reportageromaner om Sverige-finnarna, som alla kan uppfattas som varningsrop, och de kommer säkert att följas av flera.

Hannu Ylitalo är en 37-årig folkskollärare och författare som sedan åtta år bor i Sverige. Hans roman är tydligen första delen av en brett upplagd svit som skall skildra ett typiskt finskt emigrantöde. Dess centralperson Raimo finner sig efter avtjänad värnplikt arbetslös i sin nordfinska hemsocken. Grannpojkar som sedan några år arbetar i Sverige kommer på semesterbesök med avbetalningsköpt statusbil, brännvin och lockande beskrivningar av livet i Nya Världen. Några månader senare står också Raimo vid löpande bandet i Volvos Torslandafabrik och bor i invandrarbarack. Omställningen är alltför påfrestande och Raimo har nästan gått under när denna romandel slutar.

Annons
X

Tongångarna är likartade i den roman Liukuhihnaballaadi (Löpande bandets ballad) som författats av Margareta Keskitalo, en erfaren, i Finland bosatt journalist som rest omkring i Sverige för att intervjua yngre finska arbetare om deras förhållanden. Hennes centralperson är en ung arbeterska som först är anställd hos Algots i Borås innan hon via serveringsjobb i Långedrag hamnar på Danderyds sjukhus som biträde. Keskitalo skildrar flera öden, miljöer och problem än Ylitalo. Den tredje författaren, Heikki Kekkonen, är nyhetsredaktör vid Finlands Rundradio, men har tidigare arbetat som vanlig jobbare både hos SKF i Hofors och Asea i Västerås. Hans bok Ruotsin priha (ungefär "Sveriges pojk-kaxe") är den litterärt mest ambitiösa, men därför också den reportagemässigt minst givande av de tre, därtill smaksatt med starka patetiska kryddor. Fadern till den unge järnverksarbetaren och motorcykelåkaren Sakari stupade 1944 i Fjärrkarelen och själv massakreras han med sin 500 kubiks UMM på en svensk landsväg. Ödena parallelliseras, båda sänks i främmande jord så som offer för ett snedvridet samhälle, som i stället för meningsfulla uppgifter erbjuder tomma hjälteroller som utlopp åt människornas hängivelsebehov. Leken med döden på motorcykeln, ambitionen att vara en suverän James Bond, tecknas mot bakgrunden av det försoffande och meningslösa produktions- och konsumtionslivet, ett tema av betydligt större räckvidd än det egentliga emigrantmotivet.

Vad är det då vi genom de tre böckerna får veta om de finska emigrantarbetarna? I fråga om deras medvetna huvudsyfte, uppnåendet av goda inkomster, tycks de sällan bli besvikna. Den knapphet i vilken flertalet levat före överflyttningen förbyts som genom ett trollslag i en aldrig upplevd möjlighet att köpa och spendera. Medan de sydeuropeiska gästarbetarna sparar och skickar hem en del av förtjänsten, tycks finnarna för det mesta göra av med sitt överskott, antingen under veckoslutens fester eller till det bilköp som för dem själva och andra blir det övertygande beviset för att de lyckats. Genom att bokstavligen leva på vatten och bröd i sitt torftiga barack-logemente får viljeatleten i "Ruotsin Priha" råd att inom ett år kontant köpa sig den fantommotorcykel han åtrår. Lika snabbt samlar de gifta på sig välfärdssamhällets vanliga uppsättning av överflödsprylar för hemmet.

Denna artikel var införd i SvD den 31 januari 1972.

Vad upplever man då som negativt? Främst den för nykomlingarna helt okända arbetstakten. "Om jag är nöjd? Först suger de nästan livet ur en under veckans fem dagar, sedan skall man bo som en koncentrationslägerfånge i barack och du frågar om jag är nöjd!" säger en av Keskitalos jobbare. Att arbetstakten har samband med lönekraven och att ivern att komma med i lönande ackord och att ta på sig övertidsarbete svårligen går att förena med stressfrihet vill man inte inse. Nykomlingarna hamnar både på grund av sin ovana och de redan etablerades försprång ohjälpligt i det tyngsta och sämst betalda arbetet, varigenom många avdelningar enbart bemannas av utlänningar. Detta föder föreställningen om en diskriminering av nationella orsaker. När denna känsla väl etablerat sig får den näring varje gång någonting i arbets- eller fritidslivet, i ämbetsverk eller i kontakten med expediter, läkare, lärare eller andra nyckelpersoner i det svenska samhället går den inflyttade emot. "Kanske jag luktar finne" är slutpunkten på denna utveckling.

Den språkliga isoleringen tycks till en början inte upplevas så starkt, eftersom man oftast är omgiven av landsmän. Kekkonens unga hjälte konstaterar att han skulle ha svårare att reda sig utan finska än utan svenska i arbetshallen i Korsnäs. Hos Algots möter vi jugoslaviskor som lärt sig finska för arbetskamraternas skull. De fria språkkurserna i svenska orkar tydligen ytterst få besöka efter den hårda arbetsdagen och bara skolbarnen tycks någorlunda snabbt ta steget över till tvåspråkighet.

Språksvårigheterna tycks alltså vara mindre akuta än den andliga omställningen från en lugn agrar tillvaro dominerad av fasta moraliska värden till industrisamhällets rörlighet, opersonlighet och allmänna relativism. "Allting här är så annorlunda. Människorna lever tillsammans en månad, skils sedan åt och träffas aldrig mer. Här går man i säng med varandra hur som helst, stjäl, super och slåss. Någon tar livet av sig själv eller av någon annan. Allt händer men ingen orkar komma ihåg någonting", säger Keskitalos hjältinna. Det hårda, glädjelösa arbetslivet, de trista bostadsförhållandena, ofta i baracker eller i rivningshusens lägenhetskolchoser, utlöser ett intensivt behov att ta ut allt vad veckoslutens ledighet kan ge. Den typiska finska attityden till alkohol medför problem redan hemma i Finland, men där gör pris- och åtkomstfaktorer samt den starkare sociala inordningen att den enskildas årskonsumtion trots allt oftast förblir måttlig, även om per gång-konsumtionen är hög. För emigranten minskar samtliga tillbakahållande faktorer, medan hävdelsen bland idel nya kumpaner kräver mandomsbevis utöver det vanliga. Dårfärder i bil under hejdlöst supande är karakteristiska inslag i de tre böckerna. Kvinnorna som tyngs av mindre betungande rollkrav och därför är öppnare för den svenska verkligheten, tycks snabbare komma över den första anpassningssvårigheten, i varje fall när de är ogifta. De söker sig relativt lätt svenska kavaljerer, medan männen har svårare att etablera kontakt med svenska flickor. Så upplever de också de sydländska gästarbetarnas måttliga alkoholvanor och allmänna världsvana med undran och avund.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Man kan om alla tre böckerna säga att de ger en dyster bild av de finska emigranternas tillvaro i Sverige. Oförmågan att anpassa sig, misstro mot de svenska arbetarna som inte vill släppa fram dem och mot svensk fackföreningsrörelse som inte vill ge de finska medlemmarna något reellt inflytande, drömmar om ett återvändande till Finland vars pris i form av standardsänkning man dock inte är villig att betala, andligt förtvinande i konsumtionssamhällets återvändsgränd utan kontakt med de högre ambitioner och djupare intressen som de fullvärdiga samhällsmedlemmarna både i det forna hemlandet och i Sverige har tillgång till, sådant är de finska emigranternas dilemma enligt de tre romanerna.

Man kan givetvis hävda att det som här skildras är nykomlingarnas och inte de många välanpassades och etablerades situation, att vi här stiftar bekantskap med den unga och oskolade arbetskraften, inte med den mogna och yrkeskunniga. I viss mån rör det sig ju också om konstnärligt dramatiserade och journalistiskt färgade skildringar. Men bilden blir inte väsentligt förändrad när man läser om De finska invandrarnas problem i den pocketbok (Prisma) genom vilken Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor med professor Osmo Hormia i spetsen framlägger sin analys av förhållandena. Det är en lika vederhäftig som synpunktsrik bok, författad på den abstrakta akademiska prosa som får alla mänskliga problem att verka rationellt lösbara. Många av bokens rekommendationer om språkundervisning på betald arbetstid, tolktjänst o.s.v. har redan lett till praktiska resultat.

Det på längre sikt intressantaste avsnittet i denna bok är kanske det som behandlar emigrantbarnens språkbehärskning. Föräldrarna lär sig eller lär sig inte svenska, men de kan i varje fall finska. Barnen anses relativt snabbt inhämta svenska och uppträder ofta framgångsrikt som föräldrarnas tolkar. I själva verket torde deras svenska kunskaper oftast vara och förbli torftiga, eftersom de inte får språkligt stöd hemifrån. Ofta påstår de sig förstå allt i skolan bara för att inte skilja sig från kamraterna. Redan bland svenskarna är ju arbetarbarnens sämre förtrogenhet med språket ett socialt handikapp som avskär dem från mera krävande yrkeskarriärer och därmed gör klasstillhörigheten ärftlig. Invandrarbarnen, som har de minsta möjligheterna att nå full förtrogenhet med svenskan, samtidigt som de inte får någon skolundervisning i finskan, är helt enkelt predestinerade till en framtid i samhällets bottenskikt. Författarna till "De finska invandrarnas problem" rekommenderar stödundervisning i modersmålet åt emigrantbarnen, vilket förefaller nödvändigt också med hänsyn till en möjlig återflyttning till Finland.

Risken är hur som helst stor för att de som emigrerar till Sverige för att förbättra sin sociala ställning en dag kommer att få se sina barn utkonkurrerade både av det gamla och av det nya hemlandets arbetarbarn, därför att de aldrig fått lära sig något språk i grunden.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Ur filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna” som handlar om finska invandrare i Ystad på 60- och 70-talen.

Foto: Drakfilm & Heppfilm Cinema AB Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 31 januari 1972.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X