Annons

Andres Lokko:De fula, skitiga och elaka borde få en egen grammisgala

Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods.
Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods. Foto: Valerio Berdini/IBL
Under strecket
Publicerad

Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods kan leda en grammisgala för strulpellar, skriver Andres Lokko.

Foto: PressbildBild 1 av 1

Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods kan leda en grammisgala för strulpellar, skriver Andres Lokko.

Foto: PressbildBild 1 av 1

Man förstår inte countrymusik förrän efter sin tredje skilsmässa” skrev den för tidigt bortgångne musikkritikern Lennart Persson en gång i, om jag minns rätt, en utmärkt artikel om Willie Nelson.

”Man förstår inte rocken förrän efter sitt tjugonionde NA-möte”, skulle jag gärna vilja lägga till.

Med rocken syftar jag förstås på allt: dancehall, hiphop, grime, house, metal, pop, techno och, ja, vad du vill. Det blir helt enkelt roligare för mig att referera till allt det som just ”rocken”.

Men jag tror att jag i det här fallet utan större besvär också skulle kunna byta ut ”rocken” mot ”konsten” och ändå inbegripa en lika stor bredd inom alla ordets yttringar.

Jag har nämligen tittat på en svensk Grammisgala, jag har läst jättemycket bjäfs om folkpartisten Birgitta Ohlssons bok om ”duktiga flickor” och polisens internationella rockrotel har fortfarande inte fråntagit Sting hans Polarpris.

Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods kan leda en grammisgala för strulpellar, skriver Andres Lokko.
Jason Williamson och Andrew Fearn i Sleaford Mods kan leda en grammisgala för strulpellar, skriver Andres Lokko. Foto: Pressbild
Annons
Annons

En bekant rantade nyligen loss om Grammisgalan på ett socialt nätverk och förde fram åsikten att diskrepansen mellan de yngsta och så ystert entusiastiska pristagarna och de aningen äldre artisterna var större än någonsin; att de nu så uppenbart var från vilt väsensskilda världar, nästan olika planeter.

Mina tankar rör sig i snarlika banor, men jag ser det inte alls som en generationsfråga – snarare som en fråga om klass och den – förhoppningsvis - högst tillfälliga politiskt superkonservativa tidsandan.

Rocken, hur den behandlas och mottas, har en förmåga att oerhört effektivt berätta hur vår omgivning ser ut, vad den idealiserar och tillåter eller ej. Det är svårt att inte märka det i all sin anskrämliga nakenhet när man tar del av en svensk Grammisgala.

Ju mer jag har tänkt på det har nog alla band och artister jag någonsin har uppskattat och passionerat följt varit fuckups. Eller blivit det. Det är inte många av dem som har den genuina utbildning i steppdans som 2017 kräver.

Eller möjligen har de i alla fall varit homosexuella eller revolutionärer i någon era eller kontext där man absolut inte fick vara vare sig det ena eller andra.

Är jag svepande och förenklar lite för mycket? Njae. Undviker jag att ge en komplex bild? Javisst!

Sleaford Mods kan ge ut hur många album som helst, men känslan de sprider förblir ett konstant ”jag gör inte det här för att jag kan, utan för att jag måste, för att jag inte har något val”.

Men när akademiker och pluggisar alltmer betraktas som automatiskt intellektuella tar rocken och konsten skada. Det blir helt enkelt tråkigt, till och med ofarligt eller värst av allt: lite småtrevligt.

Annons
Annons

Man kan ju 2017 liksom räkna ut hur smart och relevant någon är: man tittar på deras skolbetyg.

Tidens ideal och dess ständiga förändring är något väldigt intressant ty den förflyttar sig alltid i samklang med politiken. Frizonerna krymper för rösterna från konstens utkanter, rocken förpackas efter en vedertaget tillrättalagd och alldeles lagom post-Idol-mall.

Det här går givetvis över. Men det är skälet till att angelägna musikkritiker skrattar högljutt åt Sting.

Vi måste det. Han är jätteduktig, bäst i klassen och behöver inte mig eller någon annan kritikers gunst. Inte det minsta.

Det är därför jag älskar Sleaford Mods så fruktansvärt mycket. I dag ger duon från Nottingham ut sitt nya album, dessutom det första för en fullt fungerande skivetikett. Albumet heter ”English tapas”. Jag tror att du, precis som jag, får ganska skojiga bilder på näthinnan blott av titeln.

Med humor, gasluggar och genuin ilska spottar och fräser duons Jason Williamson irriterande och outtröttligt högljutt om brexit-helvetet, vardagsmissbruk i småstadstristess och – kanske mest av allt – om klassklyftor.

Sleaford Mods kan ge ut hur många album som helst, men känslan de sprider förblir ett konstant ”jag gör inte det här för att jag kan, utan för att jag måste, för att jag inte har något val (underförstått också för att jag inte riktigt duger till något annat)”.

De är dessutom – i rådande populärmusikaliska kontext – jättegamla. Men de är nästan bäst i hela världen på att ge en röst åt dem som absolut inte har någon egen.

De må vara från ett annat land, men ”English tapas” får mig att älska tanken på att just Grammis-galan delas upp i två. Henrik Berggrens (Broder Daniel) nya solosingel ”To my brother, Johnny” är ett annat starkt, inhemskt och väldigt bokstavligt skäl.

En gala på valfri kommersiell tv-kanal för alla de jätteduktiga fastighetsmäklarna och en annan på Sveriges Television för alla fuckups från obs-klasser och psykakuternas rökrutor.

För alla de fula, skitiga och elaka som kvällen till ära har tagit på sig sin allra finaste vita träningsoverall om de mot all förmodan – för en enda gång i livet – skulle tilldelas något på en scen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons