Annons

De har krisat i 43 år – väljer ständigt varandra

Lust, bråk och klippkort på familjerådgivningen. Trots återkommande kriser har Elisabeth Arborelius och Sven Bremberg fortsatt att vara ett par i 43 år. ”Numera lägger vi pengar på två saker: resor och kyrkans familjerådgivning. Och vi vet våra styrkor.”

Under strecket
Publicerad

Uthållighet och envishet. Med åren har de kommit att bråka lite mindre, och prata mer sällan om problem. ”Det är ett privilegium att känna sig så sammanlänkade.”

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 3

”Vi har fört ett himla liv, bråkat och varit nära att skiljas många gånger. Vi brukar säga lakoniskt till varandra att vi som par i alla fall inte har tråkigt”, säger Elisabeth Arborelius.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 3

”I dag kan man ta del mer av andras erfarenheter. Vi hade bara våra föräldrar som par-referens, och det var inte så konstruktivt för någon av oss”, säger Sven Bremberg.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 3

Uthållighet och envishet. Med åren har de kommit att bråka lite mindre, och prata mer sällan om problem. ”Det är ett privilegium att känna sig så sammanlänkade.”

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1
  Uthållighet och envishet. Med åren har de kommit att bråka lite mindre, och prata mer sällan om problem. ”Det är ett privilegium att känna sig så sammanlänkade.”
Uthållighet och envishet. Med åren har de kommit att bråka lite mindre, och prata mer sällan om problem. ”Det är ett privilegium att känna sig så sammanlänkade.” Foto: Lars Pehrson

De sitter hemma i köket, jämte varandra. Elisabeth Arborelius är 70 år, Sven 75. Båda deltidsarbetar ännu, och denna stund har en tidsram.

– Det var Elisabeth som skrev till er och tyckte att vi kunde låta oss intervjuas, säger Sven. Jag sa först att det väl inte var en jättebra idé.

– Det säger du väl aldrig om någonting. Jag har inget problem med att vara öppen om våra svårigheter.

Sven kan egentligen inte vara gift, säger Elisabeth. Jag har föreslagit särboskap många gånger.

– … men sedan tänkte jag att det kan vara bra om vår historia på något sätt kan ge insikter till andra. Tvåsamhet är verkligen en av utmaningarna i livet, och det romantiska idealet ett hinder. Vi är väldigt ofullkomliga som människor, man kan inte tro att det ska ”klicka” hela tiden.

Annons
Annons

”Vi har fört ett himla liv, bråkat och varit nära att skiljas många gånger. Vi brukar säga lakoniskt till varandra att vi som par i alla fall inte har tråkigt”, säger Elisabeth Arborelius.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Så pratar de; Elisabeth rakt och frankt, Sven med flera ord. Det finns en tydlig värme mellan dem.

– Sven kan egentligen inte vara gift, säger Elisabeth. Jag har föreslagit särboskap många gånger.

– Och ändå har du fortsatt att leva med mig.

De möttes 1975 i det lilla samhället Sjögestad i Östergötland, där de bodde nära varandra och hade barn på samma förskola. Båda hade gift sig tidigt, nu hade arbete och slumpen fört dem hit och till det ögonblick då en ”stark känsla” uppstod mellan dem när de hämtade sina respektive barn på dagis. Kort därefter blev Elisabeth och hennes man av med sitt boende, och Sven och hans fru bjöd dem att flytta till deras hus och bilda storfamilj.

– Första gången jag var otrogen var när jag såg en av Svens skjortor i köket, säger Elisabeth. Jag kunde inte låta bli, utan tog upp den och luktade i armhålan och… den lukten, den går utöver allt.

Första gången jag var otrogen var när jag såg en av Svens skjortor i köket. Jag kunde inte låta bli, utan tog upp den och luktade i armhålan och… den lukten, den går utöver allt.

Under en gemensam arbetsresa inleddes relationen. Knappt ett halvår senare hade alla vuxna flyttat från huset i sällskap av var sitt barn.

– Det var på en tiden då skilsmässorna verkligen peakade i Sverige och den här typen av ombildade familjer uppstod, säger Sven.

– Det fanns inga förebilder, och vi gjorde alla fel man kunde göra. Att ha delad vårdnad, som är standard i dag, fanns inte i vårt medvetande. Vår ambition var i stället att ha nära kontakt med de barn som inte bodde med oss.

”Vi har fört ett himla liv, bråkat och varit nära att skiljas många gånger. Vi brukar säga lakoniskt till varandra att vi som par i alla fall inte har tråkigt”, säger Elisabeth Arborelius.
”Vi har fört ett himla liv, bråkat och varit nära att skiljas många gånger. Vi brukar säga lakoniskt till varandra att vi som par i alla fall inte har tråkigt”, säger Elisabeth Arborelius. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Under flera år ”levde de på tågstationen”, som Sven säger, för att hämta eller lämna barn till de andra föräldrarna som flyttat till Stockholm. Nästan varje helg hade familjen en ny konstellation. Samtidigt försökte Sven och Elisabeth att navigera i stormen av alla upprörda och såriga känslor hos barnen, expartners, släkt och hos dem själva. Utrymmet för den egna relationen var litet.

– Fast vi hade den starka attraktionen, säger Sven. Erotiken var – och är – ett av de kitt som bundit oss samman, och som gjort att vi inte har övergivit idén om att leva tillsammans. Dessutom fick vi direkt en sådan samklang i samtalet.

Erotiken var – och är – ett av de kitt som bundit oss samman, och som gjort att vi inte har övergivit idén om att leva tillsammans.

– För mig var det inte bara en förälskelse, du gav mig också tillgång till en ny värld av böcker och musik, säger Elisabeth. Och alla samtalen… vi hade väldigt stort utbyte av varandra. Vi bråkade, men sov alltid ihop, i princip omslingrade.

Efter sju år fick de en gemensam dotter. Och även om den värsta stormen lade sig, uppstod ständiga konflikter mellan dem. Upprinnelsen till bråken har på ett sätt varit på klassiska, liksom den följande gräl-dansen: Hon har lyft problem, han har känt sig trängd, så har de jagat varandra.

Ett återkommande tema har varit Elisabeths kritik av Svens ”stelbenthet” inför att anpassa sig till andra, och för att hon tyckt sig stå ensam om ansvaret för barn och hushåll:

– För mig var det tragiskt att vi så sällan gjorde saker tillsammans med barnen. Och att du mest försvann till jobbet. Vi planerade att du skulle vara hemma med vår dotter en dag i veckan, men du klarade ju inte det.

Annons
Annons

”I dag kan man ta del mer av andras erfarenheter. Vi hade bara våra föräldrar som par-referens, och det var inte så konstruktivt för någon av oss”, säger Sven Bremberg.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

– Jag var full av ambitioner, men det var svårt att ställa in sig efter ett litet barns rytm jämfört med rytmen på arbetet. För mig var det också mycket otydligare vad min roll var, de förebilder jag hade i min egen släkt kunde jag inte använda mig av. I dag, med barnbarnen, klarar jag det på ett annat sätt, när det inte är ett ansvar dygnet runt.

”I dag kan man ta del mer av andras erfarenheter. Vi hade bara våra föräldrar som par-referens, och det var inte så konstruktivt för någon av oss”, säger Sven Bremberg.
”I dag kan man ta del mer av andras erfarenheter. Vi hade bara våra föräldrar som par-referens, och det var inte så konstruktivt för någon av oss”, säger Sven Bremberg. Foto: Lars Pehrson

För att lösa konflikterna har de tagit hjälp av parterapi och egen terapi. De tre, fyra kriser som ännu återkommer varje år bidrar också till utveckling, menar Sven:

– Mitt i krisen kan det visserligen kännas hopplöst: Klarar vi detta? Klarar jag det? Samtidigt har det givit mig en stark känsla av att det inte finns några genvägar, och förstärkt känslan av att inte vilja ge upp. Genom åren har de också bidragit till att jag omprövat mig själv och gradvis kunnat befria mig från känslan att bli invaderad och utnyttjad, och lärt mig att inte reagera lika automatiskt. Där har familjerådgivningen varit till stor hjälp.

Genom åren har kriserna också bidragit till att jag omprövat mig själv och gradvis kunnat befria mig från känslan att bli invaderad och utnyttjad.

– För mig har de där kriserna enbart varit smärtsamma, säger Elisabeth. Däremot har jag genom åren lärt mig att vänta ut Sven lite mer. Om jag låter honom vara en dag kan han komma mig till mötes, och exempelvis hjälpa mig med något som jag bett honom om.

Annons
Annons

Rent konkret har de med åren också tydligt delat upp saker mellan sig: egna hyllor i kylen, egen tvätt och var sitt arbetsrum där egen tid respekteras av den andre. Ofta ses de över gemensamma middagar; annars handlar och lagar var och en till sig själv.

Sedan de blev deltidspensionärer bor Elisabeth ofta ensam hela sommaren på lantstället, medan Sven är kvar i stan och hälsar på Elisabeth någon vecka i taget.

– Det trivs vi jättebra med, båda två, säger hon. Att låta varandra vara, och en kortare tid leva parallella liv, är en av våra styrkor.

En annan styrka är intresset för naturen, som de upptäckte efter att barnen flugit ut. De pratar lyriskt om alla vandringar de gjort – i Alaska, nordvästra USA, svenska fjällvärlden…

– Det är ett slags frihetskänsla, att tillsammans dela något som är större än oss. Det är också en sakral känsla, säger Elisabeth.

– Det är fint att i en gemensam upplevelse få bekräftelse av den andra, säger Sven. Det händer ibland att jag ger mig ut i naturen själv, men jag föredrar att vi gör det tillsammans.

Om det trots allt skulle gå åt helvete för oss skulle vi förmodligen fortsätta att leva som totala särbor här i lägenheten, vi är så djupt sammanlänkade.

Åren, såren, det fysiska och de spänstiga samtalen binder dem samman. Och så plötsligt trampar någon av dem på en mina, igen.

– Jag kan fortfarande bli så förbannad på Sven, ändå älskar jag honom. Vi rör vid varandra på ett så djupt plan, och det är jag inte beredd att överge. Om det trots allt skulle gå åt helvete för oss skulle vi förmodligen fortsätta att leva som totala särbor här i lägenheten, vi är så djupt sammanlänkade.

– Ja, det är ett privilegium att känna sig så sammanlänkad, säger Sven.

Så; med perspektiv bakåt på 43 år av tidvis krävande relationsarbete – har det varit värt det? Elisabeth svarar:

– Vad skulle vi ha gjort i stället, menar du? Vad är värt att lägga sin tid på?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons