Annons

Serfs up!De här trasiga klåparna lyckas ganska jäkla enastående

Fat White Family live på Lexington i norra London, januari 2019.
Fat White Family live på Lexington i norra London, januari 2019. Foto: Richard Saker/TT

Med usel tandhygien, uteliggardisco och vaudeville-framtoning debuterade Fat White Family redan kring 2013. Ändå känns nya albumet ”Serfs up” som ett debutalbum.

Under strecket
Publicerad

Fat White Family 2015.

Foto: Mediapunch/REX/TT Bild 1 av 1

Serfs up!

Artist
The Fat White Family
Genre
Rock
Musikbolag
Domino/Playground
År
2019

Betyg: 5 av 6

Musiken har inget nytt ”år noll” där någon specifik genre bör dödförklaras i förmån för en annan.

All popmusik – eller vad du nu vill ge den för kollektivt namn – rör sig bara numera alldeles bekymmersfritt fram och tillbaka genom sin egen historia och stannar till vid platser den inte har besökt på ett tag.

Den mest kommersiella och noggrant fabricerade popmusiken skaffade sig effektivt ett ekonomiskt monopol som orubbligt varade i mer än ett decennium, till synes i ensamt majestät. Gemensamt bestämde sig musikindustrin att det bästa vore att förvandla allt till 1961 igen. Och det gick alldeles utmärkt att få en värld med kort minne att tro att det var första gången de äldre herrarna i låtskrivarparenteserna effektivt gömde sig bakom en uppsjö av tonåriga kvinnliga popstjärnor.

Allt för att bibehålla den kompletta kontroll de vägrade släppa.

Ingenting är således mer tillbakablickande än något annat. Brittiska sjumannagruppen – i alla fall var de ungefär så många när jag sist lyckades räkna – The Fat White Family skulle kunna avfärdas som en esoterisk anakronism från just svunna rocktider, missbrukande dinosaurier som missade alla tåg och blott, som bäst, år 2019 är en teoretisk angelägenhet för drogromantiska popakademiker.

Annons
Annons

Fat White Family 2015.

Foto: Mediapunch/REX/TT Bild 1 av 1
Fat White Family 2015.
Fat White Family 2015. Foto: Mediapunch/REX/TT

Men, nej, de är aningen för viktiga för att betraktas så. Tvärtom är The Fat White Family ganska jäkla enastående. Igen. Eller kanske egentligen för första gången.

Med usel tandhygien och en smått bob hundsk vaudeville-framtoning debuterade de redan kring 2013 med uteliggardisco och marxistiska texter om Mark E Smith från The Fall. De var ett makalöst om än kaotiskt liveband. Under deras – hittills – enda Stockholmsspelning tände sångaren Lias Saoudi eld på sitt könshår för att publiken var så blasé.

The Fat White Family disintegrerade mest hela tiden av medlemmarnas varierande drogproblem.

Först nu är de fulltaliga igen och ”Serfs up!” beter sig som ett debutalbum. Äntligen låter de som det där bästa nya bandet de borde ha varit för evigheter sedan.

Deras tålmodiga skivbolag har tvingat dem att lämna London för Sheffield och det är också så det låter. Musiken är stöpt i den nordengelska stålverksstadens arv hela vägen tillbaka till Cabaret Voltaire, The Human League och Jarvis Cockers lyrik.

Men det ekar lika ofta av The Glitter Band, Popol Vuh, Grace Jones, Suicide, Billy Idols ”Flesh for fantasy”, Iggy Pops Berlin-eskapader och Spiritualizeds mest självömkande vaggvisor.

I ”Tastes good with the money” beter de sig som Damon Albarns hemlösa kusiner när de fotbollsläktar-skrålar sig hesa mot den konservativa regeringens behandling av offren i Grenfell Tower-branden i en ilsken music hall-refräng.

”Serfs up” är ömsint och personligt politisk popmusik av ett sisådär halvdussin trasiga klåpare som inte kan något annat, som så uppenbart saknar alternativ.

Som den vanskötta förlorare till vän, hon som rymde med cirkusen igen och du var tvungen att ge upp hoppet om. Och så plötsligt, när du minst anar det, träffar du henne på stan med rosor på kind och sarkastiskt strålande solsken i blick.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons