IS utför ett folkmord: ”De kom för att utplåna oss”

Det pågår ett folkmord. Riksdagen ville i fjol inte uttala det. När vi vet att ett folkmord pågår, hur förhåller vi oss till det? Har vi något ansvar? Informationen finns tillgänglig. Vi upprepar: det pågår ett folkmord. Journalisten Nuri Kino, grundare av organisationen A Demand for Action, beskriver hur det ser ut.

Publicerad
Foto: Joanna Andreasson

Den 3 augusti 2014 är en av vår moderna tids värsta skamfläckar. Det var då Islamiska staten invaderade yezidiernas moderland Sinjar i norra Irak.

Tusentals kvinnor och flickor kidnappades och såldes som sexslavar. Ungefär 3 000 av dem är fortfarande kvar i fångenskap. Tusentals män och äldre kvinnor slaktades. Tusentals småpojkar tillfångatogs och skickades till mördarsektens hjärntvättningsindustri, för att sedan användas som självmordsbombare och mänskliga sköldar.

Den 21 september i år beslöt FN:s säkerhetsråd att mördarsekten Islamiska staten (nedan IS, också kallad ISIS eller Daesh) ska utredas för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Detta kan vara början till något liknande den internationella rättegång som hölls mot nazister, den så kallade Nürnbergtribunalen.

Offren för folkmordet, utfört av IS, kan komma att få upprättelse.

Ända sedan invasionen av Nineveslätten och Sinjarområdet i norra Irak har människorättsorganisationer och några få politiker världen runt kämpat för att få IS våld mot ickemuslimer liksom mot de muslimer som inte följt mördarsektens doktrin, erkänt som folkmord. För Sverige har europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) varit den mest tongivande. Han bidrog till att folkmordet erkändes av bland andra den amerikanska kongressen och regeringen, EU-parlamentet och det brittiska parlamentet.

Annons

När företrädare för assyrier/syrianer/kaldéer från Irak 2016 inbjöds till ett möte med ICC, Internationella brottmålsdomstolen, i Nederländerna, bad de om hjälp: ”För att vi ska kunna gå vidare med våra liv när IS försvinner från våra områden, måste vi känna att omvärlden är medveten om det som har hänt oss, att förövarna ställs inför rätta och att vi får kompensation. Endast då kan vi andas ut”, sade Petrus Mouche, ärkebiskop för den syrisk-katolska kyrkan i Mosul.

ICC bad dem samla bevis och vittnesmål, men sade samtidigt att FN måste agera för att det ska bli några utredningar och rättegångar. ICC poängterade att Iraks regering också måste be världsorganisationerna om hjälp, att det var praxis.

Annons

Den holländske parlamentarikern Pieter Omtzigt undrade om medlemmar ur IS som återvänt till länder som Nederländerna och Sverige, skulle kunna ställas inför rätta. ICC svarade att allt var möjligt om FN:s säkerhetsråd kom överens om att utreda terroristernas brott och ställa dem inför rätta.

Den 14 augusti i år skickades ett brev från den irakiska utrikesministern Ibrahim al-Jafaari till FN:s generalsekreterare António Guterres. I det ber Irak om hjälp med att ställa IS-medlemmar inför rätta för deras brott mot mänskligheten. Den irakiska regeringen skriver också att den tillsammans med Storbritannien skriver på en resolution som de hoppas blir antagen av FN:s säkerhetsråd.

Annons

Parallellt kämpar den internationellt erkända advokaten Amal Clooney för samma sak, att IS yezidiska offer ska få upprättelse. Hon företräder Nadia Mourad, som lyckades fly från IS efter tre månaders fångenskap. Mourad har sedan dess talat bland annat inför FN:s generalförsamling. Hon har fått ett stort antal priser och utmärkelser för sitt mod. Hon blev i mars 2016 inbjuden till Sverige av utrikesminister Margot Wallström (S) för att vittna om folkmordet.

Wallström var också på plats under omröstningen i FN:s säkerhetsråd. I anslutning till mötet talade hon länge med Mourad och Clooney. I ett mejl till mig skriver hon: ”Den förödelse som Daesh skoningslöst spridit och som drabbat civilbefolkningen i Irak, inte minst yezidier och andra minoriteter, är en mänsklig katastrof. Det är vårt ansvar att bidra till att ställa dem som begår dessa brott till svars. Resolutionen är ett viktigt steg på vägen mot att ställa krigsförbrytare från Daesh inför rätta. Ansvarsutkrävande är en förutsättning för långsiktig och stabil fred.”

Flickornas vittnesbörd

”Vi blev registrerade. ISIS tog namn och ålder på oss, varifrån vi kom, om vi var gifta eller inte. Sedan kunde ISIS-medlemmar komma och hämta flickor. Den yngsta flickan jag såg hämtas var ungefär nio år. En flicka sade åt mig ’om de försöker att ta dig är det bättre att du tar livet av dig’”.

Annons

Detta är en tolvårig flickas vittnesmål i FN-rapporten ”They came to destroy: ISIS Crimes Against the Yazidis” (2016).

I rapporten intervjuas en ung kvinna som även jag har pratat med. Hon berättade att IS tvingade dem att se på när de bakband och radade upp deras manliga släktingar för att sedan skära halsen av dem.

En tolvårig pojke som flytt berättade för författarna till rapporten: ”De sade åt oss att vi måste bli goda muslimer och kriga för islam. De visade oss videor där de skar av huvuden och av ISIS-strider. Min instruktör sa ’Ni måste döda otrogna även om det är era pappor och bröder, de tillhör fel religion och de dyrkar inte Gud’”.

Annons

50  000 yezidier flydde upp till berget Sinjar och blev där omringade av terroristerna. De hade inte vatten, mat eller medicin, och många av dem dog av törst. Bilderna kablades ut över hela världen.

”Jag bestämde mig tidigt att gå ur kroppen, att den inte tillhörde mig längre, att min själ var min och kroppen deras, deras verktyg.”

I drygt tre år nu har jag hört den ena sorgliga historien efter den andra, ända sedan det första samtalet om att IS hade angripit Sinjarområdet kom till oss i organisationen A Demand For Action i början av augusti 2014, något vi redan i juni samma år förutspådde skulle hända.

Den 11 augusti i år kom jag i kontakt med en av kvinnorna som befriats från IS i dess självutnämnda huvudstad Raqqa i Syrien. Hon blev våldtagen så gott som dagligen i tre års tid, ibland upp till tio gånger. ”Jag bestämde mig tidigt att gå ur kroppen, att den inte tillhörde mig längre, att min själ var min och kroppen deras, deras verktyg. För mig var den också ett verktyg för att få behålla livet. Så länge den funkade och de behövde det verktyget skulle jag få leva. De fick använda den hur mycket de ville, den var ju inte helt min, jag svävade över den, över dem, över övergreppen. Nu är den min igen och jag kämpar för att reparera den”.

Strax efter att IS började kidnappa kvinnor och flickor sommaren 2014 gjorde de upp en offentlig prislista över sexslavarna. Priset sattes enligt bland annat ålder och ögonfärg. Ju yngre, desto dyrare. Hade hon blå ögon ansågs hon vara exotisk och dyrbar. IS medlemmar filmade stolt själva kidnappningarna och försäljningen av flickor och kvinnor.

Annons

I dokumentärenHennes resa till IS” (SR P1 17/4-16) berättar en svensk kvinna för första gången om livet under IS styre. Hon berättar om sexslavar, kroppsbestraffningar och en stor ojämlikhet där syrier är mindre värda än de europeiska jihadisterna.

Sara, som hon kallas i reportaget, säger att även svenska terrorister hade ”sabier”, som betyder ”älskarinnor”, men som i själva verket var sexslavar.

Annons

Sara säger att hon hamnade i samma fängelse som kidnappade yezidiska kvinnor i Raqqa för att hon vägrade lyda IS. Hon påstår att hon blev vittne till flera försäljningar, bland annat av en 13-14 årig flicka. Hon berättar också att hon blev vittne till mycket våld och till sist inte orkade se allt sexslavarna fick gå igenom.

Karwan Faraj, reportern som har gjort dokumentären, säger att han inte är säker på om Sara var fängslad själv, eller om hon i själva verket var fängelsevakt.

De som lyckats fly

Men det finns också solskenshistorier. ÊzîdîPress, en yezidisk nättidning, publicerade den 18 juli en bild på den yezidiske pojken Imad. Han hade hittats av irakiska soldater i Mosul. Barnet var täckt av smuts, hade trasiga kläder och var mycket tanig. Sommaren 2014 hade han kommit ifrån sin familj.

En kvinna, som hade lyckats fly från IS och hade förts till Kanada för behandling, kände igen hans ögon och hans panna. Det var hennes son.
Han har nu återförenats med modern i Kanada. Pappan och syskonen saknas fortfarande.

Annons

I augusti 2014 träffade journalisten och författaren Cathy Otten de första två yezidiska flickor som hade lyckats fly. Hon blev förfärad över vad de hade upplevt, och bestämde sig för att samla material om yezidierna, deras historia, kultur och religion. Hon ville också beskriva de kvinnor som lyckats fly som hjältinnor och inte som offer. Deras historier var otroligt starka.

Hennes bok ”With Ash On Their Faces: Yazidi Women and the Islamic State” publiceras i oktober.

Annons

När jag når henne på telefon är hon i närheten av ett flyktingläger, där yezidierna är placerade efter att de flytt från sina hem. Hon poängterar att det värsta är att de inte har kunnat återvända till sina hem ännu, att det finns en dispyt mellan den regionala kurdiska regimen i norra Irak och regeringen i Bagdad om vilka som ska styra över Sinjarområdet. Att döma av yezidiska aktivister och organisationer vill yezidierna ha självstyre. Otten är också mycket ledsen över att det inte finns någon traumabehandling åt dem som har lyckats fly. I sin bok återger hon några kvinnors berättelser.

”När vi kom till gården nära Raqqa såg vi fyra eller fem bussar fulla av ISIS-medlemmar med långt hår och skägg”, berättar Zahra, en bonddotter från Kocho. ”De var som djur. Den första dagen gick de runt bland oss och började plocka ut flickor åt sig. Två eller tre av dem fångade flickorna, satte ögonbindlar på dem och tvingade in dem i bilar. Flickorna grät och skrek men männen brydde sig inte.”

De försökte göra sig oattraktiva genom att smeta aska i ansiktet i förhoppning om att inte vara bland dem som valdes ut.

Efter två dagar togs Zahra och hennes syster till ett underjordiskt IS-fängelse i Raqqa, där hundratals kvinnor var inträngda i tre rum. Det var bara ett av många liknande ställen.

Annons

Inne i fängelset tvingades kvinnorna dela snuskiga, överfulla toaletter där de måste stå i avloppssörjan. Deras kroppar var fulla av sandflugor. Det enda ljuset kom från två solcellsdrivna lampor som hängde från taket, minns en av fångarna.

”De slog oss hela tiden och vi fick diarré av skräcken.”

En annan kvinna, som Otten kallar Khulka, var 30 år och kom från staden Tel Qasab. Hon hade kommit till fängelset med sina fyra barn i en frysbil som vanligtvis användes för glass-transport.

Hon berättade att en del kvinnor satt på väskor eller kläder för att undvika den smutsiga marken i fängelset. Barnen grät oavbrutet av hunger. Kvinnorna väntade i konstant skräck för att bli våldtagna eller dödade. ”De slog oss hela tiden och vi fick diarré av skräcken.”

Annons

Med hjälp av bröstmjölk från en ammande kvinna, blandad med aska, och en nål som hon hade smugglat med sig in i fängelset, tatuerade Khulka in namnen på sin make och far, så att hennes kropp skulle kunna identifieras och överlämnas till dem om hon dödades. Med samma nål och lite tråd började hon brodera sina underkläder med namn och nummer ur sin adressbok i mobilen ifall IS skulle hitta den och ta den ifrån henne. Hon sydde in namn och nummer till nära och kära i andra kvinnors kläder, så att de inte skulle falla i glömska.

Khulka togs med sina barn till ett rum i fängelset och fotograferades av IS-vakter som gav henne slavnummer 16. Innan fotot togs klippte hon sin dotters hår så att hon skulle se ut som en pojke och därmed försöka undvika att de skiljdes åt.

Kvinnorna såldes antingen via en app på mobilen där fotografier av dem delades, eller på marknadsplatser och i fängelser vid vissa angivna tider. Det var vanligt att slavar skickades mellan marknader i IS städer och byar.

Annons

En kvinna vid namn Leila såldes till en man som hette Mohammed och som hon tyckte såg bekant ut. Plötsligt mindes hon: hans familj var som gudföräldrar åt hennes familj.

När Leila kände igen Mohammed blev hon lättad. Hon trodde att han skulle rädda henne, att han kanske skulle sälja henne tillbaka till hennes familj. I stället sålde han henne vidare. Tre dagar senare togs Leila till en militärbas nära Ramadi där hon såldes till en IS-officer. Senare, när hon hade flytt och befann sig i Bagdad, frågade någon henne vad hon skulle göra om hon såg Mohammed igen. ”Jag skulle bränna honom levande”, svarade hon.

Många yezidiska flickor hölls fångna i samma läger där de libyska krigarna bodde i 100 till 200 husvagnar. Kvinnorna och flickorna kedjades, misshandlades och våldtogs. De skickades runt som djur mellan männen. I utkanten av lägret fanns ett taggtrådsstängsel som hindrade dem från att fly. Berättelserna om förtryck och tortyr som de yezidiska kvinnorna utsattes för i detta läger är bland de allra värsta i en lång lista av övergrepp.

Annons

Förrådda av sina egna

Byn Kocho hade 1 705 invånare. 380 män och pojkar samt 80 äldre kvinnor blev avrättade. 730 flickor och kvinnor kidnappades.

Det drygt tio minuter långa reportaget ”The Last Dance: The kidnapped Yazidi girls of Kocho, Iraq” (Voice of America, 2107) börjar med bilder från ett bröllop dagarna innan IS invaderade byn. Byinvånarna är festklädda, dansar, skrattar och njuter och gläds. Brudparet Benyan och Najma visste inte att detta skulle bli deras sista glada minne från sin by.

Reportaget avslöjar något som för yezidierna gör mycket ont, nämligen att deras grannar alltid förråder dem. De intervjuade säger att 90 procent av de IS-terrorister som attackerade dem, hade rekryterats bland lokalbefolkningen. De vände sig från den ena dagen till den andra emot yezidierna.

När IS invaderade byn två dagar senare gick terroristerna hem till byns ledare Jasso och krävde att alla skulle konvertera till islam. Byborna fick några dagar på sig att bestämma sig. De vägrade. IS kom tillbaka i flera fordon fyllda med ”svartklädda, skäggprydda terrorister”. Under pistolhot delade de upp byborna i grupper. Män och pojkar i tonåren i en, kvinnor och barn i en annan. De tvingade alla till byns skolbyggnad.

Männen och de äldre kvinnorna fördes bort. De som var kvar i skolan hörde skriken och smattret av maskingevär. Kaos utbröt, alla skrek och grät. Några minuter senare kom en av IS-ledarna tillbaka med ett blodigt svärd. När de som var kvar i skolan frågade var de äldre kvinnorna var, skröt han med att de hade dödat dem alla, vissa av dem hade han själv huggit huvudet av.

De kidnappade Kochoborna togs till en byggnad i Mosul där det redan fanns tusentals andra yezidier, som antingen skulle ges bort som gåvor eller säljas på marknader. Mer än 6  000 kvinnor och barn kidnappades, de flesta var yezidier men det fanns även assyrier/syrianer bland dem.

Sedan började våldtäkterna och gruppvåldtäkterna. Kvinnorna skickades från en stad till en annan. Vissa hamnade i Aleppo i östra Syrien, andra kom till andra delar av Irak. De försökte fly, de blev torterade, vissa dödades. Självmorden började. Vissa lyckades ta sig upp på taken och hoppade mot döden, andra skar sönder sina handleder eller sin halspulsåder.

De som lyckades ta sig därifrån har antingen flytt eller, som i de flesta fall, med hjälp av medlare för stora summor blivit tillbakaköpta av sina familjer.

I dokumentärfilmenThe 74th command Kojo” (2016) sitter ungefär 20 män på tunna madrasser. Alla är fysiskt och psykiskt traumatiserade.

En av de unga männen berättar: ”Jag var med i gruppen som tillfångatogs och skulle slaktas. Vi var 40 män, ISIS-männen var tolv. En av dem filmade och de andra sköt oss.” Han minns hur kropparna föll över honom när han rasat ner i massgraven. Han höll andan och låtsades vara död. Så överlevde han. Men hela hans familj utplånades.

Vad han och de andra tycker var det värsta? Att de inte kunde försvara sina familjer.

Artikeln publiceras även i Huffington Post.

Foto: Joanna Andreasson Bild 1 av 1