Annons

Lotta Lundberg:Låga kraven – höjden av svensk dumhet

Intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in. Alla kan. Allt annat är tabu. De låga kraven i skolan är dumheten i sin yttersta prydno.

Under strecket
Publicerad

Illustration: Liv Widell

Bild 1 av 2
Foto: Hossein Salmanzadeh/TTBild 2 av 2

Illustration: Liv Widell

Bild 1 av 1
Illustration: Liv Widell
Illustration: Liv Widell

Som ung adjunkt gjorde jag en gång en erfarenhet som aldrig lämnar mig. Det hände att eleven framför mig var smartare än jag. Det jag hade tillägnat mig under en termin på universitetet fattade hon efter en lektion. Det lyste ur hennes ögon och jag måste erkänna att jag behövde tid för återhämtning.

Egentligen är det fantastiskt att få möta barn som överträffar en själv – för de ger ett löfte om framtiden. Men innan jag fann mig i min roll som Salieri var jag tvungen att slå knut på mig själv några varv.

Nog hade väl detta med min extremt goda pedagogik att göra – för inte kunde här väl sitta ett så exceptionellt begåvat barn?

Om bara jag lärde mig att undervisa ännu bättre skulle alla gymnasister klå mig med hästlängder innan de tog studenten. Och det torde väl vara alla lärares uppdrag i sin yttersta prydno. Det är bara att kavla upp ärmarna och utbilda folk till man har blodsmak i munnen. Det måste gå. Alla kan bli godkända. Allt annat är tabu. Det hade jag fått med mig från Lärarhögskolan. Där vågade man inte ens viska om att slå i taket.

Annons
Annons
Foto: Hossein Salmanzadeh/TTBild 1 av 1

Minsta barn skrattar. Så dum är väl ändå ingen? Historien är genial för den berättar att dumheten rör sig i en kontext.

Länge levde jag i villfarelsen. De perverterade välfärdsstaternas minsta gemensamma nämnare: Alla kan. När man inser att så inte är fallet kan man sänka ribban. Ett är att ge den som inte kan en diagnos. Diagnoser är inte av ondo, diagnoser är till för att ringa in ett problem, så att rätt åtgärder kan vidtas för att bota, lindra eller trösta.

Bland alla elever som i dag tar studenten med en diagnos har vi framtidens lärare. Intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in. Alla kan. Paradoxen i ett nötskal. Och systemet slår i det tak som det är tabu att tala om. Dumheten i sin yttersta prydno.

Jag tror att jag förstod principen om dumhet första gången när jag som barn hörde historien om mannen som stod och letade efter sina nycklar under en gatlykta. Han hade förvisso tappat dem lite längre bort, men han föredrog att leta här i ljuset – för där borta var det så mörkt. Även minsta barn skrattar åt den historien. Så dum är väl ändå ingen? Historien är genial för den berättar att dumheten rör sig i en kontext.

Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

En nästan lika förförisk kontext som gatlyktans sken är Pisa-studierna. Jag har ofta en känsla av att folk tror att det skulle vara en oberoende, gullig, icke-ideologisk mätning av lärande och intelligens. Men när vi förfasar oss över att finnarnas ungar är smartare än våra måste vi fråga efter Pisa-studiens intention.

Annons
Annons

Den är utarbetad av OECD. Inget ont om Organisationen för ekonomisk kooperation och utveckling, men vad är det egentligen de mäter?

För bland dem som saknar ord och inte kan tänka i abstraktioner hänger smockan snabbare i luften. Det kan en bra skola råda bot på.

Follow the money, skulle ett svar kunna vara.

Och vill man tala med den tyska filosofen Kant skulle man kunna svara: Att sakna förmågan att kunna sammanfatta de egna erfarenheterna till en klok bedömning vore i sammanhanget synnerligen korkat. Pisa-studien lär oss bli goda kapitalister – men är det vad vi vill?

Våra ungar ska lära sig programmering. Det är viktigt för framtiden. Det kan ställas mot att vi lär oss mindre främmande språk. Kurvan över antalet elever som läser tyska stupar brant ner. Att lära mig tyska har faktiskt lärt mig tänka som en tysk också och att se världen med tyska ögon, hur man strukturerar meningarna här reflekterar deras sätt att tänka och deras sätt att tänka reflekterar hur de ser världen. Att kunna det tyska språket gör mig mer beredd att känna empati för den som talar, tänker – av det enkla skälet att jag förstår dem. Inte bara kognitivt utan även emotionellt.

Om alla istället lär sig programmering blir vi väldigt empatiska mot våra datorer, men inte mot varandra. För bland dem som saknar ord och inte kan tänka i abstraktioner hänger smockan snabbare i luften. Det kan en bra skola råda bot på. Om inte aporna undervisar förstås.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons