Annons
Krönika

Katarina Wennstam:De nakna kvinnoliken står mig upp i halsen

Under strecket
Publicerad

**Den nya tidens konstverk **är en död kvinna. Vår tids kulturkonsumtion stavas tv-serier. Jag gör det, du gör det, vi sitter alla och sträckglor på den ena välproducerade tv-serien efter den andra. Det är svårt att inte göra det, eftersom de är snyggt gjorda, rollsatta med de bästa skådespelarna och oavbrutet spännande.

Brottsplats efter brottsplats ser ut som medeltida konstverk, estetiska stilleben med glittrande rött blod, kors, blommor, renhorn, hårt spända rep och anagram ristade på någon vägg eller någons rygg.

Kvinna efter kvinna. Det ena nakna kvinnoliket efter det andra. Alltid vackra på ett eller annat sätt. Sedan det blåbleka ansiktet efter Laura Palmer tittade upp mot oss ur plastsäcken hon svepts in i någonstans i skogarna utanför Twin Peaks har vi mött en flod av konstverk i form av döda kvinnokroppar. Upphängda, utfläkta, liggandes brett skrevande eller vackert draperade över någon klippskreva.

Den just nu tokhyllade tv-serien True Detective är en orgie i runda kvinnorumpor, guppande bröst och sexistiska kommentarer.

Annons
Annons

Och det börjar stå mig upp i halsen.

Den just nu tokhyllade tv-serien True Detective är en orgie i runda kvinnorumpor, guppande bröst och sexistiska kommentarer. I en kort scen leker inspektör Harts två döttrar med dockor i sitt rum. Döttrarna leker mordutredning och har placerat en naken Barbie på golvet, omgiven av mansdockor iförda kostymer.

Mer talande än så kan det knappast bli. Kvinnor som ligger likt objekt, omgivna av kloka, bekymrade, försupna män. Påklädda och med långa repliker. Det är välspelat, det är konstfullt redigerat – och det är vansinnigt tröttsamt.

Om man börjar räkna antalet förhör i polisserier som genomförs inne på striptease-barer framför statister som står med tuttarna i vädret och ålar sig mot någon påle skulle man kunna tro att det är på porrklubbar alla viktiga steg i en mordutredning tas. Männen pratar i förgrunden, kvinnorna håller käften och juckar i bakgrunden.

Jag minns en intervju jag gjorde med en kvinnlig skådespelare. Hon hade precis haft en roll utan repliker i en känd svensk krimserie. Hon kläddes på, eller snarare kläddes av, i en liten negligé. Ombads arrangera sin kropp snyggt på en säng. En rekvisitör placerade en dildo bredvid hennes döda kropp för att ge en allt annan än subtil antydan om sexbrott. Sedan ombads hon att ligga tyst och stilla, så att de båda manliga mordutredarna kunde kliva in på scenen med flaxande trenchcoatar.

Jag vet att det finns gott om exempel på motsatsen. Brottet, Bron, The Fall för att nämna några riktigt bra deckarserier med utvecklade kvinnoporträtt.

Men jag undrar ändå vad denna enformiga meny av nakna kvinnolik gör med oss. Döden som en installation, kvinnoliket som ett objekt. Vad gör det med hur vi ser på riktiga brott, hur vi ser på kvinnor som offer?

Kriminalserier vill gärna efterlikna verkligheten. Men i världen utanför tv-serierna är mord inte vackert, inte några konstverk. Fler män än kvinnor mördas, oftast är det sörjiga historier långt från tits-'n-ass-träsket som så många polisserier verkar ha fastnat i.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons