Annons
Analys

Jenny Nordberg:De nya protesterna riktar sig inte mot diktatorer

Demonstration mot regeringen i Libanon.
Demonstration mot regeringen i Libanon. Foto: Hussein Malla / AP

Människor i helt olika länder utan något gemensamt är ute på gatorna och demonstrerar mot samma sak. Den här gången är det inte diktaturer som folk fått nog av – utan av halvrisiga, korrupta demokratier.

Under strecket
Publicerad

– Vi var helt själva ute i skogen och försökte släcka stora bränder. Våra skogar höll på att brinna ner mitt framför ögonen på oss utan att staten gjorde ett enda dugg. Det kom inga plan, ingen hjälp, ingen brandkår, säger Halime el-Kaakour som är juristprofessor och politisk aktivist i Beirut.

Regeringen tycktes inte ens vara förmögen att leverera den minsta infrastruktur eller service, samtidigt som rika och korrupta politiker skodde sig själva. Priserna steg och ilskan växte. Till slut bröt den allra mest klassiska formen av att ”få nog” ut. Folk gick ut på gatorna och vrålade ut sina protester.

Det krävdes protester från hundratusentals människor över hela Libanon i två veckor. Sedan avgick premiärministern.

”Vi hade försökt vara resonliga och påpeka fel och brister i flera år”, säger Halime över gratisappen Whatsapp. ”Först vägrade regeringen att diskutera och sade att det finns inga tydliga ledare. Men så fort vägar och flygplatser började blockeras var de tvungna att börja prata med oss.”

Från Libanon, Irak och i flera länder i Sydamerika har enorma gatudemonstrationer ägt rum de senaste månaderna. Det sker på helt skilda platser i världen, med skilda syften, krav och förutsättningar – och i helt olika kulturer.

Annons
Annons

Men flera gemensamma drag börjar framträda, förutom att den olidliga barnsången ”Baby shark” som spelas på amerikanska sportarenor också numera får hav av demonstrerande människor i Mellanöstern i olika länder att gunga.

Den här gången är det inte främst diktatorer som ska avskaffas – utan de folkvalda politiker som misslyckats i länder som är demokratier åtminstone på ytan.

Den här gången är det inte främst diktatorer som ska avskaffas – utan de folkvalda politiker som misslyckats i länder som är demokratier åtminstone på ytan. Ytterligare något gemensamt på dessa platser är en demografisk övervikt av unga människor med energi och mindre känsla av att ha något att förlora, plus stora klassklyftor där tillgångarna ofta kontrolleras av en liten elit.

Ta Chile, som gick från vänster till höger i valet av ny president. Men så skulle priserna på tunnelbanan höjas och plötsligt var en miljon människor ute på gatorna i Santiago. De ställde frågan: Vad får vi egentligen tillbaka av dem som valts till att styra landet; varför är skolor, pensioner och löner så urusla?

Svaret i det som kallas demokrati var brutalt: militären sattes in, 18 människor dödades och 7 000 greps.

Men två veckor senare har åtta ministrar bytts ut och en till synes något mer ödmjuk president har föreslagit en liten höjning av förmögenhetsskatten för att blidka medborgarna.

Precis som i Hongkong handlar också protesterna om brist på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Där har det som skulle bli ett utlämningsavtal till Kina just nu stoppats, i invånarnas strävan att bevara åtminstone några grundläggande demokratiska delar.

Annons
Annons

I Irak frågar sig människor hur det kommer sig att ett land med några av världens bästa oljetillgångar kan ha så urusel ekonomi. Det finns ingen riktig statistik på arbetslöshet, men ungefär var fjärde ung människa beräknas sakna jobb. Där har också massprotesterna mötts av våld mot demonstranter.

200 människor har hittills dött, och Iraks premiärminister tros stå näst på tur för att få avgå.

I Libanon hoppas Halime el-Kaakour på val till parlamentet inom ett halvår, och ny lagstiftning mot korruption. Det hon fruktar mest är det som alla fruktar – att inbördeskrig ska bryta ut, i den krutdurk under en sköra yta som Libanon alltid utgör. Oroliga jämförelser görs med Syrien där det som från början var protester blev till kaos och inbördeskrig.

Och det har blivit betydligt svårare att nå framgång med icke-våldsprotester sedan 2011, då den arabiska våren drog fram över Mellanöstern. En anledning är att makthavare har blivit mer aggressiva i sina försök att förhindra och sabotera protester, enligt en Harvard-studie från 2017.

Länder som Ryssland, Kina och Iran har utvecklat mer avancerade metoder för att exempelvis infiltrera massprotester, skriver författaren Erica Chenoweth i sin rapport. Demonstranter i vanliga kläder kan i själva verket vara säkerhetsagenter som har till uppgift att provocera och få våld att bryta ut.

En annan metod är att försöka identifiera protestledare och antingen fängsla eller muta dem till tystnad. Ytterligare ett populärt trick är att så misstro, vilket redan har hänt i Libanon: att skylla på utlänningar. Rykten florerar redan i Beirut om att det i själva verket skulle vara amerikaner som ligger bakom protesterna.

Annons
Annons

Vad räknas då som en ”lyckad” massprotest – eller revolution, om man vill kalla det så – i ett land?

En ny studie från forskningsinstitutet Carnegie Endowment for Peace visar att det mest avgörande för om massdemonstrationer leder till någonting på längre sikt är fortsatt engagemang från aktivister efter att en regering har avgått och politiker bytts ut. Om man ens kommer så långt.

Studien, som har gått igenom stora proteströrelser från och med 2011, visar att revolutionärer och aktivister måste bli själva motsatsen och själva engagera sig politiskt inom systemet. Eller så kan de fortsätta verka som aktivister – men huvudsaken är att de fortsätter att delta i någon form.

Under tiden betraktas dessa nya demonstrationer intresserat men oroligt från flera håll – inte minst från diktaturer som Iran, som till varje pris vill undvika att de egna medborgarna ”smittas” av nya försök till omvälvningar i grannländerna.

Kanske är det också något som europeiska länder där populism breder ut sig bör observera – ju skakigare demokratin blir, desto kortare blir avståndet till att människor kan komma att protestera högt och ute på gatorna – även mot demokratiskt valda politiker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons