Annons

Dick Harrison:Vi ser bara början på rädslan för invandring

Invandringskritisk konservatism har fått starkt fäste i Europa på kort tid. Och räkna med att den kommer att växa – immigrationsvågorna som vi i dag ser är endast början på betydligt större folkvandringar.

Under strecket
Publicerad

Illustration Staffan Löwstedt.

Foto: TT och IBLBild 1 av 6

Den 23 april 1968 promenerade tusentals hamnarbetare till det brittiska parlamentet för att visa sitt stöd för Tory-ministern Enoch Powell som fick sparken efter sitt tal då han varnade för stora immigrationsvågor.

Foto: Peter Kemp/APBild 2 av 6

Den invandringskritiska brittiske politikern Enoch Powell banade vägen för främlingsfientliga UKIP.

Foto: APBild 3 av 6
Bild 4 av 6
Bild 5 av 6
Bild 6 av 6

Illustration Staffan Löwstedt.

Foto: TT och IBLBild 1 av 1
Illustration Staffan Löwstedt.
Illustration Staffan Löwstedt. Foto: TT och IBL

När konservatismens idéhistoria diskuteras brukar alltid irländaren Edmund Burke framstå som portalfigur. I den lilla skriften ”Reflections on the revolution in France” (1790) argumenterade Burke för att revolutionärerna i Frankrike stod i färd att rasera hela det goda samhället och dess värderingar.

Hans argumentation var inte ett försvar för den gamla ordningen utan ett angrepp på omstörtningen i sig, på pöbelväldet och de övergrepp som följde i dess spår. När konservatismen utformades som politisk princip under nästföljande århundrade hyllades Burke som en föregångare.

Att förändra världen var måhända stundom i sin ordning, men det måste ske med förnuft och eftertanke, utan att man trillade ned i blodiga fallgropar som Robespierre och hans kumpaner grävt i Paris.

Annons
Annons

Den 23 april 1968 promenerade tusentals hamnarbetare till det brittiska parlamentet för att visa sitt stöd för Tory-ministern Enoch Powell som fick sparken efter sitt tal då han varnade för stora immigrationsvågor.

Foto: Peter Kemp/APBild 1 av 1

Att vara konservativ kan alltså betyda allt möjligt. Den enda gemensamma nämnaren är värnandet av de ideal som man upplever hotade.

Häri ligger den viktigaste roten till konservatismen: rädslan för att förändringarna blir så omvälvande att det negativa väger över. Den marxistiske historikern Eric Hobsbawm har karaktäriserat den tidiga 1800-talskonservatismen såsom varande i avsaknad av egentlig ideologi utöver missnöjet och rädslan.

Men strömningen rymmer också ett annat element, som blev en stark kraft i flera länders politik under andra hälften av seklet: tanken att samhällets stöttepelare hade gemensamma intressen med underklassen.

Den 23 april 1968 promenerade tusentals hamnarbetare till det brittiska parlamentet för att visa sitt stöd för Tory-ministern Enoch Powell som fick sparken efter sitt tal då han varnade för  stora immigrationsvågor.
Den 23 april 1968 promenerade tusentals hamnarbetare till det brittiska parlamentet för att visa sitt stöd för Tory-ministern Enoch Powell som fick sparken efter sitt tal då han varnade för stora immigrationsvågor. Foto: Peter Kemp/AP

I Tyskland förknippas denna politik med Otto von Bismarck, i Storbritannien med Benjamin Disraeli och hans ministrar.

I dessa herrars socialkonservativa samhällsvision skulle liberalerna och socialisterna bekämpas genom att de konservativa tog ansvar för utbyggnaden av ett välfärdssamhälle som inte bara gagnade de fattiga utan också, i förlängningen, skapade allmän uppslutning kring nationella mål. Arbetare, bönder och konservativa godsägare stod, menade man, på samma sida mot förmögna stadsbor och nyrika fabrikörer.

I Storbritannien kom detta i fokus på allvar i april 1968, när den prominente torypolitikern Enoch Powell i ett tal varnade för konsekvenserna av immigrationsvågorna från forna kolonier.

Annons
Annons

Den invandringskritiska brittiske politikern Enoch Powell banade vägen för främlingsfientliga UKIP.

Foto: APBild 1 av 1

Att vara konservativ kan alltså betyda allt möjligt. Den enda gemensamma nämnaren är värnandet av de ideal som man upplever hotade. Det går alldeles utmärkt att förena detta med nationalism eller regionalism, med offentlig sparsamhet eller med vurmande för sociala reformer, med imperialism eller isolationism, med kulturella kanonprojekt eller avståndstagande från boklig bildning. Konservatismen rättar mun efter matsäck.

Av detta följer att värderingar som vi brukar förknippa med konservatism inte alls behöver vara anatema för väljare i arbetar- och lägre medelklass. Ett praktexempel, som gett konservatismen en ny vår under de senaste decennierna, är fientligheten mot invandring.

I Storbritannien kom detta i fokus på allvar i april 1968, när den prominente torypolitikern Enoch Powell i ett tal varnade för konsekvenserna av immigrationsvågorna från forna kolonier, vilka riskerade att leda till missämja, kravaller och rivers of blood. Talet resulterade i att Powell miste sin position i partiledningen.

Den invandringskritiska brittiske politikern Enoch Powell banade vägen för främlingsfientliga UKIP.
Den invandringskritiska brittiske politikern Enoch Powell banade vägen för främlingsfientliga UKIP. Foto: AP

Men vinden vände. Under 1980-talet blev Storbritannien ett av de mest immigrationsrestriktiva länderna i Västeuropa.

Både det brittiska och det tyska exemplet är uttryck för en nykonservatism som siktar in sig på rädslan för det etniskt och religiöst främmande snarare än rädslan för en revolution.

Annons
Annons
Bild 1 av 3
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

För att sticka ut från konsensus måste argumenten vässas ytterligare. Så skedde också i United Kingdom Independence Party (Ukip), vars starkaste väljarbas kom att bli en helt annan än den Powell appellerade till: äldre medlemmar av den arbetarklass som förr alltid röstade på Labour. Ukips huvudmål är förvisso att ta Storbritannien ur EU, men partiet har också kommit att präglas av allmän högerpopulism och libertarianism, med udden mot statligt förmynderi i allmänhet, och en stor dos främlingsfientlighet.

Eller se på Tyskland. Var har Alternative für Deutschland, den senaste framgångsrika konservativa rörelsen i vårt södra grannland, sina starkaste väljarbaser?

Svaret är Sachsen i gamla DDR, fjärran från de traditionellt konservativa bastionerna i väst. Detsamma gäller Pegida, den islamfientliga rörelse som under de senaste åren har genomfört uppseendeväckande demonstrationer.

1/3
2/3
3/3

Både det brittiska och det tyska exemplet är uttryck för en nykonservatism som siktar in sig på rädslan för det etniskt och religiöst främmande snarare än rädslan för en revolution. Inget tyder på att denna strömning kommer att mattas av inom överskådlig tid.

De immigrationsvågor som i dag skrämmer folk till nya konservativa rörelser är endast preludierna till betydligt större folkvandringar under kommande decennier. Höga födelsetal i kombination med bristande ekonomisk utveckling på hemmaplan lär med intill visshet gränsande sannolikhet driva många av världens fattiga till vår del av jorden, detta av ren självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt.

Och det lär inte göra nykonservatismen svagare.

Efter reklamen visas:
Vart är konservatismen på väg?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons