Annons

Tove Lifvendahl: De osäkra fordringarna efter Arnault

Jean-Claude Arnault.
Jean-Claude Arnault. Foto: Malin Hoelstad
Uppdaterad
Publicerad

Ledare | Domen mot Jean-Claude Arnault

Domen i Stockholms tingsrätt mot den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, innebär att han förklaras skyldig till ett fall av våldtäkt under 2011, med två års fängelse som straffpåföljd. Tingsrättens bedömning är att bevisen räcker, men den friar honom samtidigt från en annan våldtäkt han stått åtalad för.

Förutom upprättelsen för offret, går symbolbetydelsen inte att komma runt, efter det jordskred metoo medförde i flera samhällssfärer och sammanhang. Att det till slut tog slut, och att rättvisa kunde uppnås, är den känsla många har givit uttryck för efter beskedet om domen (som antas blir överklagad och prövad i högre instans).

Men det finns en uppenbar risk att resultatet över Arnaults omvittnat skabrösa leverne, i den kollektiva mentala bokföringen blir en så kallad bokslutsdisposition, åtgärder som ett företag gör för att skjuta upp beskattning av företagets resultat till ett senare tillfälle. Det var hans fel, säger vi. Han var en skam, fastslås det. Äntligen fick han stå till svars, heter det nu. Allt detta är rimliga slutsatser. Men de frågor som är långt mycket svårare att svara på handlar om den omgivning i vilken han verkade. Hur det var möjligt för en person att begå så mycket fel och bli en sådan skam innan han fick stå till svars.

Annons

Det är lite som en tonårsfest utan kontroll, där någon plötsligt kliver in och tänder ljuset och stänger av musiken. Och möjligen är det inte bara en person som bildligt befinns stå med byxorna nere eller har händerna på platser där inget lov har givits att placera dem. SvD:s kulturchef Lisa Irenius skriver genomskådande om denna, ännu icke redovisade post i det plågsamma konkursboet. Hon frågar: ”Hur kunde Jean-Claude Arnault, trots att det var allmänt känt i Stockholms kulturkretsar att han tafsade på unga kvinnor, och trots att Expressen redan 1997 publicerade en granskning om ’sexterror i kultureliten’, få fortsatt stöd från så många håll?”

Ja, det är många stödjande: Statens kulturråd, Stockholms stad, en hel hop ansedda kulturutövare, forskare och intellektuella. Kulturredaktioner som okritiskt har skrivit om verksamheten i verbal förgyllning. Kulturministrar i både rödgröna och borgerliga regeringar som verkat för att förära Arnault den Kungliga Nordstjärneorden.

Skadan som uppstått i Svenska Akademien är därtill djupt beklaglig. När eliter som vilar på någon form av meritokratisk grund, oavsett det handlar om ämbeten, personer eller institutioner, visar sig ovärdiga den uppburna positionen, skadas mer än de enskilda berörda. Anseende är, visar det sig när det tappas, vara en hårdvaluta som inte går att köpa tillbaka. Väl förlorat är det svårt att arbeta upp igen. Det är bara att hoppas att akademien framgent kan bäras av individer som förmår återskapa tilliten till dess uppgift och oklanderliga funktion igen.

Lisa Irenius skriver: ”Det är många som har anledning att rannsaka sig själva, och dessa processer pågår ännu.” Resultatet av dessa smärtsamma frågor är, kanske vad man kallar på revisorsspråk, en osäker fordran. Få kommer att ha ryggrad att öppet försvara värdet av den för så många åtråvärda och omhuldade kulturscen Arnault skapade. Eller längre citera Horace Engdahls välfunna liknelse av Tyskland som ett Sverige för vuxna.

Desto fler kommer att vittna om hur de hela tiden tyckt något som passar in med det föga smickrande upplysta festrum som vi nu kunnat beskåda. Som det heter på ryska: framgången har många fäder, men misslyckandet är föräldralöst. Och det säger långt mycket mer om mänsklighetens sätt att fungera än vad domen mot Arnault gör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons