Annons

De ryska spionorganisationernas historiska arv

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.
Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Joakim von Braun, i en första artikel om att det går en rak linje mellan V I Lenins Tjeka och V V Putins FSB.

Under strecket
Publicerad

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 1 av 3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 2 av 3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 3 av 3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 1 av 3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 2 av 3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

Bild 3 av 3
1/3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

2/3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

3/3

Minnesmärken från Rysslands underrättelsetjänster.

De flesta har säkert hört talas om KGB, Sovjetunionens fruktade spionapparat, vars föregångare också var Stalins mordapparat som tog livet av miljoner människor – både Sovjetmedborgare och utlänningar. I dagens Ryssland företräds samma myndighet av underrättelseorganisationerna SVR och FSB. Dessa två är tillsammans med det militära GRU ansvariga för en omfattande undergrävande underrättelseverksamhet riktad mot Sverige och andra västländer. Man försöker med dolda metoder förändra svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, rekognoserar för sabotageaktioner och ligger även bakom försök att köpa upp strategiskt viktiga resurser.

I bilden ingår också försöken att mörda avhoppade ryssar utomlands, senast far och dotter Skripal i Storbritannien.

Många trodde nog att Moskvas undergrävande verksamhet skulle upphöra när det kalla kriget avslutades och demokratiseringen påbörjades i Ryssland. Tyvärr blev det inte så, utan efter några år började mörkrets makter i Ryssland rulla tillbaka utvecklingen.

Redan för 15 år sedan satt den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin säkert i sadeln, och KGB:s efterträdare FSB fick då tillbaka nästan samtliga sina tidigare resurser förutom rätten att driva en omfattande underrättelseverksamhet utanför Rysslands gränser. Men i väst märkte ingen förändringen.

Annons
Annons

För att försöka skapa en helhetlig bild av den säkerhetshotande verksamhet som Kremls tre spionorganisationer sysslar med, är det viktig att förstå vad Lenins bolsjeviker försökte åstadkomma med hjälp av dåtidens KGB och GRU. Man ska till exempel inte låta sig luras av att dagens spioner utnyttjar persondatorer, Internet och sociala medier. Gårdagens människor var lika lätta att förföra, muta och utpressa som dagens – och det är de enskilda mänskliga informationsbärarna som Moskva riktar in sig på.

Bolsjevikernas spionage mot omvärlden inleddes så fort man hade tagit makten i Ryssland. En av de allra första myndigheterna man inrättade – redan en dryg månad efter novemberkuppen – var den snart så fruktade Tjekan (KGB:s föregångare). Redan då var man kluven mellan två målsättningar: å ena sidan att bygga upp ett starkt Sovjetunionen och å den andra sidan att sprida revolutionen till Europas övriga länder.

Uppbyggnaden av landet krävde internationell handel och diplomatiska relationer. Den stundande revolutionen krävde att pengar och vapen stoppades i händerna på de europeiska arbetarna och att revolutionära instruktörer lärde ut hur man byggde barrikader och bedrev gatustrider. 

Att bedriva handel och diplomati med västliga regeringar med ena handen och samtidigt försöka störta dem med den andra, blev snabbt en omöjlighet. De ryska kommunisterna hade emellertid flera decenniers erfarenhet av att lura makthavarna i tsarens Ryssland och dennes hemliga polis, Ochranan. De valde nu en strategi som har kommit att kallas ”aktiva åtgärder” (också kallat "hybridkrigföring" i väst) och som i realiteten betyder att Moskva kan driva flera politiska linjer samtidigt. 

Annons
Annons

Sovjetunionen framställdes som en pålitlig och stabil partner som man kunde ha diplomatiska förbindelser och bedriva handel med. Samtidigt grundades 1919 den Kommunistiska Internationalen (Komintern) som hade världens kommunistpartier som medlemmar. Det blev Komintern, formellt fristående från den sovjetiska staten, som ansvarade för spridningen av världsrevolutionen. För många människor tog det decennier innan de förstod att Komintern och Sovjet var exakt samma sak.

I Kominterns högkvarter i Moskva utbildades tusentals utländska kommunister, både i marxism-leninism och i telegrafi och radiosändningar. Det var också från Moskva miljonerna flödade till de kommunistiska partierna runt om i världen, även till Sverige. Många av partierna arbetade i illegalitet medan de andra aktivt förbereda sig för ett hemligt liv om de skulle komma att förbjudas. 

Alla kommunistpartier byggde upp ett system med säkerhets- och underrättelsetjänst och med sabotage- och partisanorganisationer. Partimedlemmar sattes i träning och lärde sig sjukvård, att fungera som motorcykelordonnanser eller infiltrera polis och militär. Man byggde upp små tryckerier som kunde gömmas i vanliga bostadshus och skaffade sig hundratals täckadresser hos privatpersoner som var hemliga partimedlemmar. 

Här mottog ledande partimedlemmar sin post från Moskva och kunde även gömma sig undan polisens spaningar. Här gömdes radiosändare, kopior av medlemsregister, partiets räkenskaper, mängder av falska pass, prenumerantregister för partiets tidningar samt små, tystgående tryckpressar. 

Annons
Annons

I Sverige deltog de svenska kommunisterna i hemlighetsmakeriet, från partitoppen och nedåt. Partiordföranden (1929–1951) Sven-Lasse Linderot hjälpte redan 1919 till med att smuggla gods över Östersjön till bolsjevikerna och under andra världskriget bistod han de sovjetiska underrättelsetjänsterna genom att hjälpa den så kallade Wollweberligan.

Mellan Moskva och de olika lokala kommunistpartierna byggde Komintern upp flera avancerade kommunikationsnätverk. Inom Komintern existerade avdelningen OMS som skötte det mesta av organisationens olika illegala verksamheter. Dels upprätthöll man ett avancerat system med kurirer som reste mellan länderna, dels skötte man ett omfattande och avancerat nätverk med radiosändare som skickade och mottog krypterad radiotrafik mellan Moskva och främst Europas huvudstäder. 

Både kurirerna och radiosändarna skickade agentrapporter från inhemska kommunister som spionerade för Kominterns räkning. Det dröjde emellertid inte länge innan Kominterns agenter istället började arbeta för den till NKVD omdöpta Tjekan och militärens GRU. En av de mest kända av dessa spioner var tysken Richard Zorge, andra var finländskan Hertta Kuusinen, dansken George Moltke och tysken Ernst Wollweber. 

På de sovjetiska institutionerna i Stockholm fanns under andra världskriget över 150 personer anställda på ambassad, konsulat och turistbyrån Intourist (grundad av NKVD). Många av dem arbetade för Stalins spionapparater. Mitt i spindelnätet härskade paret Boris och Zoja Rybkin under täckbefattningarna legationsråd respektive pressattaché. Eftersom de flesta länderna i Europa hade underlagts tysk överhöghet fick Sverige, Schweiz och Spanien särställningar för Moskvas verksamhet.

Annons
Annons

Sverige ett land som det var förhållandevis lätt att nå och med kort avstånd till många av de viktiga tyskockuperade staterna. Paret Rybkin blev därför också ansvariga för Finland, Norge, Danmark och Tyskland. Vice-residenten, Zoja Rybkina, var t ex ansvarig för den kommunistiska motståndrörelsens verksamhet i södra Norge. Maken, residenten Boris Rybkin, basade för norra Norge. Zoja Rybkin ansvarade för illegalisternas verksamhet i Norden med maken handhavde Kominterns verksamhet i samma länder. 

Boris höll bl a i kontakterna med Georg Branting och Karl Gerhard medan Zoja var kontaktperson för Gusti Stridsberg, Mai Jarke, Marcus Wallenberg, Zarah Leander, Lise Meitner, Otto Friedrich Witt. När Säpo var för närgången träffade även Zoja Rybkina mannens kontakter. Det har i efterhand visat sig att polisen inte trodde att hon var spion utan bara hustru och möjligen en enkel hjälpreda till sin make.

Under andra världskriget dömdes dussintals svenska och utländska kommunister för spionage för Sovjetunionens räkning. Dels Wollweberligan som bland annat bestod av svenska och norska partisaner som tidigare slagits under spanska inbördeskriget. Dels de övriga fallen som återfanns främst i Stockholm, Göteborg och Norrbotten. De flesta åkte dessutom troligtvis fast i onödan eftersom Moskva tvingade dem att sända in sina rapporter via radio som den svenska Säkerhetstjänsten pejlade in.

Om de istället hade lämnat rapporterna via så kallade ”döda brevlådor” som kunde ha tömts av underrättelseofficerare från ambassaden med diplomatisk immunitet, hade många av dem troligen undgått upptäckt. 

Annons
Annons

De sovjetiska underrättelsetjänsterna hade som sin yttersta målsättning att kunna arbeta i tider av krig och andra spänningslägen. Det var inte heller så att man såg alternativet till fred som en risk för krig utan kriget var något som förr eller senare måste inträffa.

I västvärlden fäster man mycket stor vikt vid öppna källor, signalspaning och andra metoder. Spioner ses vanligen som mycket värdefulla källor som endast används för att fylla igen svåråtkomliga ”kunskapshål” som övriga insamlingsmetoder inte lyckats fylla. Det ryska utnyttjandet av mänskliga källor är helt annorlunda. Här är agenten, det vill säga informationsbäraren, den viktigaste och tyngsta byggstenen som verksamhet byggs upp kring. Öppna källor, signalspaning etc kompletterar informationen man erhållit genom de värvade spionerna. 

Det är också extremt viktigt att information kommer i form av originaldokument (som i och för sig kan vara kopierade eller fotograferade). En person kan ju hitta på saker och därför ser man originaldokument som mer pålitliga. Dessutom ger dokumenten bättre hållhakar på den som värvats, och som Säpo har beskrivit har dessa stor betydelse om verksamheten ska tas från fredstid över till krigstida förhållanden.

Alla agenter är dock inte informationsbärare. Nu som då behöver man också hjälpredor av annat slag för att verksamheten ska löpa på så effektivt och friktionsfritt som möjligt. Det kan t ex röra sig om individer som lånar ut sin lägenhet, sommarställe eller bil. I dagens situation kan de fungera som bulvaner vid köp av sommarställen, mobiltelefoner och annat. Tack vare stödagenten behöver den ryska underrättelseofficeren inte exponeras och man undviker att dennes namn hamnar i olika register. 

JOAKIM VON BRAUN har tidigare bland annat verkat som rådgivare och konsult åt Must och Säpo. Tillsammans med Lars Gyllenhaal har han skrivit boken Ryska elitförband – Spetsnaz, Osnaz, VDV och andra elitstyrkor (Lind & Co 2013 & 2016). Han arbetar nu på en bok om Rysslands aktiva åtgärder, desinformation och påverkansoperationer med särskild inriktning på Sverige och Norden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons