Annons

Tove Lifvendahl:De sade att de skulle skjuta judarna

Blombuketter, skyltar och brev omgärdar kosherbutiken Hyper Cacher i sydöstra Paris där fyra judar föll offer för den militanta islamisten Amedy Coulibaly i terrorattentatet den 9 januari 2015.
Blombuketter, skyltar och brev omgärdar kosherbutiken Hyper Cacher i sydöstra Paris där fyra judar föll offer för den militanta islamisten Amedy Coulibaly i terrorattentatet den 9 januari 2015. Foto: Louise Nordström / TT
Under strecket
Publicerad

När minnet av Förintelsen högtidlighölls i synagogan i Malmö i fjol, var statsministern på plats. Han sade: ”Vi kommer aldrig någonsin att tolerera hatbrott, intolerans och antisemitism i vårt land. Här ska man kunna vara säker, oavsett vad man tror på eller om man inte tror på något alls.” (Sydsvenskan 27/1–16)

Han kallade närvaron av antisemitism i staden för en skam. Det är den. Dess långvariga och ökade närvaro har manat USA:s regering att vid två tillfällen skicka särskilda sändebud efter att stadens judar vittnat om tilltagande ofrihet. Det handlar om hela skalan från glåpord till fysiska hatbrott i form av misshandel och vandalisering av kyrkogård och synagoga. Signalen som kommer med sändebuden är otvetydig: Sverige sköter inte sitt. Sverige missköter skyddet för religionsfriheten.

Bokföringen av denna underlåtenhet är ofullständig. En indikation kan fås om man lägger BRÅ:s rapporter om hatbrott och Nationella Trygghetsundersökningen jämte varandra, men BRÅ understryker att man ska läsa med försiktighet – de siffror vi har säger tämligen lite om förekomsten av hatbrott i samhället, eftersom de flesta brottsliga händelser inte polisanmäls.

Annons
Annons

Men av de antisemitiska hatbrotten som anmäldes 2014 personuppklarades 3 procent. En utredning inleddes i 55 procent av samtliga anmälningar, medan 45 procent var direktavskrivna, vilket innebär att någon utredning aldrig påbörjades. I NTU 2015 framgår också att enbart 19 procent av de antireligiösa hatbrotten år 2014 polisanmäldes. Med andra ord, och med tilltagen marginal, visar rapporterna ändå att en överväldigande stor andel av antireligiösa hatbrott inte anmäls, och av de brott som anmäls är det en förkrossande stor andel som aldrig uppklaras.

I skenet av detta kan man undra vilken valör vi ska tillmäta uttalanden av typen som Stefan Löfven gjorde i synagogan i Malmö.

Även om statistiken är knapp, finns desto större synlighet av situationen för Sveriges judar i nyhetsrapporteringen. För den som önskar att människor ska känna sig säkra i vårt land, utgör mängden vittnesbörd ett skrämmande överflöd.

Hotet mot judarna kommer från flera håll. Nazisternas synliga närvaro är tveklöst ett både reellt och mycket synlig inslag som skapar obehag och som dessutom prövar den offentliga förmågan att hålla ordning och reda på medborgerliga rättigheter. Men i januari 2015 sände SVT:s Uppdrag granskning i två delar reportaget ”Judehatet i Malmö”, där det påtalades utifrån BRÅ:s siffror att bara en mindre del av antisemitismen i staden har kopplingar till nynazismen. Snarare är det konflikten mellan Israel och Palestina som kommer till uttryck i ökad otrygghet för judarna.

Brå skriver i rapporten Hatbrott 2015 (2016:15): ”Det är inte ovanligt att antisemitism aktiveras av exempelvis ekonomisk, politisk eller social oro, eller händelseutvecklingar i Mellanöstern, bland annat i konflikten mellan Israel och Palestina. I det sammanhanget är det viktigt att skilja på när en stat kritiseras för sin politik och när händelserna tar sig antisemitiska uttryck riktade mot den judiska folkgruppen.”

Annons
Annons

Det är möjligen viktigt att åtskilja vid lagföringen, även om grunden torde göra föga skillnad för den som blir utsatt för hat och hot på grund av sin religion. Och Sverige kan inte abdikera sitt ansvar när geopolitiska skalv kommer till uttryck på det sätt som skedde i Malmö i torsdags och fredags där demonstrationer hölls i protest mot Donald Trumps utspel. ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna” hördes på Möllevångstorget. (SR 8/12)

I augusti uppmärksammade Sveriges Radio (15/8) att imamen Samir el Refai kallade judar för ”apornas och svinens avkommor” på en pro-palestinsk demonstration i Helsingborg efter att al Aqsa-moskén i Jerusalem av israelisk polis hade stängs av.

Kritik mot en stat kan och får uttryckas. Men detta är ren antisemitism.

Journalisten Niklas Orrenius har under lång tid skildrat tillvaron för den judiska befolkningen i Sverige. I oktober intervjuade han en lärare, som inte längre vågar säga på jobbet att hon är judinna. ”Det finns en sådan hatisk stämning bland eleverna. Ett hat mot Israel och ett hat mot judar. Jag är rädd, helt enkelt.” Hon beskriver en skolmiljö som blivit allt mer aggressiv. ”I korridoren har jag hört elever skrika om att döda judar. Antisemitismen är ständigt där. ’Du din jävla jude’, kan någon säga till någon som inte vill bjuda på godis.” Och när hon skulle undervisa i sex och samlevnad, spårade det ur. ”Det blev fullständigt kaos. Elever sa att homosexuella var äckliga och att de borde skjutas. De stod upp i bänkarna och skrek.” (DN 27/10)

Annons
Annons

Även journalisten Paulina Neuding har under många år skrivit om antisemitismen. I januari 2015 skakades vi av attentatet på Charlie Hebdo, och dåden på den judiska livsmedelsbutiken Hyper Cacher, där fyra oskyldiga miste livet. Hennes kritik har gällt vår oförmåga att tala om antisemitismens olika ansikten:

”Trots att offren i butiken angreps för att de var judar, var det risken för ökande islamofobi som stod i fokus i både Aktuellt och Godmorgon, världen!. En nog så viktig fråga, men inte den som omedelbart restes av attackerna. Likadant såg det ut i Aktuellt efter morden i Toulouse 2012. Fördjupningsreportaget handlade om risken för ökad islamofobi, inte om den antisemitism som just tagit livet av fyra människor.” Neuding avslutade artikeln med en fråga: ”Vilken konkret policy, baserad på exakt vilken analys av problemet, ska göra det möjligt för judar att leva i Sverige utan att vara rädda?” (SvD 16/1-15)

Det är snart tre år sedan, och hennes fråga är rimlig. Men besvarandet av den kräver, för att tala med moderatledaren, vuxna i rummet, som klarar av att tala om specifika handlingar och vad som både föregår och kan förhindra dem, utan att snubbla på otympliga generaliseringar. Rädslan för islamofobi kan inte förhindra klarspråk om antisemitism. Ty den uppenbara risken i förlängningen av att göra tankemässig halt vid de tjusiga programförklaringarna, är, om man orkar tänka i flera led, både ökad antisemitism och islamofobi.

Men ännu har inget svar kommit, som konkretiserar hur Sverige ska kunna leva upp till statsministerns stora löfte. ”Vi kommer aldrig någonsin att tolerera hatbrott, intolerans och antisemitism i vårt land. Här ska man kunna vara säker, oavsett vad man tror på eller om man inte tror på något alls.”

I veckan skrev Anneli Louise Miriam Rådestad i Judisk krönika (8/12): ”På en ’fin’ högstadieskola i centrala Stockholm går en flicka med ett judiskt namn. Hon har alltid varit öppen med att hon är judinna. På senare tid har klasskamraternas skämt blivit grovt antisemitiska. De handlar om att gasa judar, om rika Rothschilds och en judisk världskonspiration. Hennes mamma berättar att alla samtal med skolledningen bemöts med flathet. Det finns ingen handlingsplan.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons