Efter reklamen visas:
Klimatskiftet – Transport: Topp 1

De sensationella dropparna göms för spioner – i ett släp

En professor kokar fossilfri bensin i en släpvagn i Umeå. På en vägsnutt i Jönköping åker en eldriven självkörande lastbil. Kampen om framtidens klimatvänliga transporter blir allt hårdare. Kan Sverige gå vinnande ur striden?

Publicerad

Med stor möda böjer han sig ned för att elda upp de dyrbara spillda dropparna av den egenframställda bensinen, kanske för att det är kul när det brinner – eller för att tio år av hemlighetsmakeri blivit en del av hans dna. Att alla spår fortsatt ska suddas ut. Men asfalten suger omgående upp vätskan och tändaren kärvar, så lågorna uteblir. Bensinfläcken på asfalten utanför Umeå universitet är ett faktum.

– Nåja, nu ska vi tanka, säger professor Jyri-Pekka Mikkola och sparkar förstrött med tofflan på fläcken medan han vecklar ut en papperstratt och försiktigt häller den gula vätskan direkt ned i bilens tank.

Vad är det i flaskan?

– En perfekt kopia av bensin, men utan en enda fossil molekyl.

Annons

Stoltheten är påtaglig, för detta ögonblick har föregåtts av ett decennium av forskning. Men samtidigt som Jyri-Pekka Mikkola, professor vid kemiska institutionerna i Åbo och Umeå, har smusslat i de västerbottniska skogarna för att hålla sin uppfinning från spioner har konkurrenter projekterat och byggt gigantiska biobränsleanläggningar.

Efter reklamen visas:
Klimatskiftet Sverige – Transport

Kapplöpningen om det gröna guldet är i full gång. Och om forskningssammanslutningen Bio4Energy, som hittills har finansierat projektet, vill vara med och slåss om segern, så är det bråttom. Även om det kärvar på vägen.

– Efter att patentet godkändes har en massa konstigheter hänt. Vi har haft inbrott både här och i Åbo. Mejlservern hackades och jag förlorade en massa meddelanden, säger Jyri-Pekka Mikkola.

Det behövs inte stora raffinaderier, en mack eller by kan använda tekniken.

Det inkräktarna inte visste var att själva hemligheten förvarades i en urblekt gammal släpkärra i skogen, långt ifrån Umeå universitet, och fjärrstyrdes av andra än professorn själv.

Hemlighetsmakeriet, hur tänkte du...?

Jyri-Pekka Mikkola avbryter snabbt. Han vill inte att vi ska fastna där, i det mest naturliga i en värld där allt som får statliga anslag också automatiskt blir offentligt. Vill man däremot gå under radarn, får man gå till skogs.

Annons
Maskinen gör bensin av skogsrester och matavfall – eller egentligen allt som har socker i sig.
Maskinen gör bensin av skogsrester och matavfall – eller egentligen allt som har socker i sig. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Det är katalysatorn som är hemligheten och nu kan vi göra upp till 2,5 liter grön bensin och diesel per dygn – i den här. Det behövs inte stora raffinaderier, utan det kan vara en mack eller en by som använder tekniken.

Han sparkar på hjulet till släpkärran. Öppnar bakdörren för att förevisa pilotanläggningen som omvandlar biobaserad alkohol, främst etanol, till grönt transportbränsle, gasol och vatten. Det är trångt, bara han och fotograf Magnus Hjalmarson Neideman får plats. Jag bara hör hur Jyri-Pekka pratar på om den kemiska processen och att alltsammans är unikt och nu eftersökt av hela världen.

Finns lösningen på drivmedelsfrågan i en trailer i Umeå? Det verkar för bra för att vara sant, eller? Men hoppas bör vi, för trots stor innovationskraft och politiskt åtdragna tumskruvar så går ändå inte utsläppen av växthusgaser åt rätt håll.

1/3

I den gamla släpvagnen finns Jyri-Pekka Mikkolas testanläggning.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3

”Det är katalysatorn som är hemligheten”, säger Jyri-Pekka Mikkola.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3

Skogsrester blir till bensin i testanläggningen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

I stället ökade våra svenska utsläpp av växthusgaser med cirka en procent i fjol och ännu är ingen minskning i sikte, enligt Naturvårdsverket. Och det är transportsektorn, som ensam står för en tredjedel av utsläppen, som är det verkliga sorgebarnet. Visserligen har våra bilar blivit mer bränslesnåla – men vi kör också alltmer bil.

Några siffror visar på allvaret. 1952 åkte svenskarna tillsammans 10 miljarder kilometer på landets vägar. Förra året var motsvarande siffra tretton gånger högre, 132 miljarder. Eller annorlunda uttryckt: tillsammans åker vi motsvarande 9 000 varv runt jorden på våra svenska vägar – varje dag. Hur sjutton ska det ske på ett hållbart sätt?

Jyri-Pekka Mikkola, professor vid kemiska institutionerna i Åbo och Umeå, tar på sig sin labbrock.
Jyri-Pekka Mikkola, professor vid kemiska institutionerna i Åbo och Umeå, tar på sig sin labbrock. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Klimatpolitiska rådet konstaterar i sin senaste rapport att transportsektorn bara kommer att nå halvvägs till målet om att minska utsläppen med minst 70 procent till 2030 ifall inget drastiskt görs – som att skynda på ett mer transporteffektivt samhälle, accelererad elektrifiering och en ökad andel bioenergi i effektivare fordon. Jyri-Pekkas och andra liknande lösningar behövs bevisligen för att inte målet om netto-nollutsläpp 2045 ska bli lika svårfångat som ångorna från Jyri-Pekka Mikkolas förspillda bensin.

Jag vill tala om kapplöpningen och vad det här genombrottet egentligen betyder. Att koldioxid frigörs även i en fossilfri förbränningsprocess. Och hur ska han – oavsett hur mycket Professor Balthazar han är – kunna matcha jättar som energikoncernen ST1, där den finländske mångmiljardären Mika Anttonen just gjort en rekordinvestering i en ny anläggning för produktion av till största del förnybara drivmedel i Göteborg?

Grafik: Alexander Rauscher

Jyri-Pekka Mikkola vill prata om allt det här. Bara inte just nu. Först en kopp kaffe. Med ett färskt världspatent i fickan tar han sig tid för en kort paus.

Annons

Vi lämnar honom där en stund. I solen utanför universitetet för att i stället tala med Mats-Ola Larsson, expert på mobilitet på Svenska miljöinstitutet IVL. Han förklarar att varken energieffektiviseringen eller övergången till biodrivmedel hittills har fått kurvorna att peka nedåt, för att mängden trafik samtidigt ökar. Och att huvudspåret hittills varit att putta ner en mindre mängd förnybara molekyler där det tidigare varit fossila – i ett försök att minska växthusgasutsläppen på enklast möjliga sätt.

– Men det krävs starkare styrmedel för att få till stånd en verklig omställning, säger han.

Som reduktionsplikten – en lag som innebär att drivmedelsleverantörerna måste se till att utsläppen av koldioxid från bränslet successivt minskar fram till 2030 – och som driver både företag och investerare att satsa på klimatsmarta drivmedel.

– Alla förnybara alternativ är dyrare, men med styrmedel som skatter kan man göra dem attraktiva och få till ett skifte.

Transporter står för cirka en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser.
Transporter står för cirka en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Varför är just transportsektorn så svår att ställa om?

Annons

– Kraft och värme styrs av ett fåtal stora aktörer som är relativt rationella och som styrmedel fungerar på. När det gäller bilar däremot så är det fyra miljoner fordonsägare som fattar individuella beslut, förklarar Mats-Ola Larsson.

Ja, för vad säger plånboken, vem är jag och vem vill jag vara? Bränsleslag? Elbil – kanske, de är ju på gång nu? Färgen är viktig. Och miljöpåverkan, det är jätteviktigt. Andrahandsvärdet, glöm inte det.

Det kommer aldrig gå att övertyga alla hugade bilköpare, men exempelvis riktade skatter kan få fler att fatta beslut som får plats inom planetens gränser. Huruvida reduktionsplikten räcker för att uppnå målet om 70 procent minskade växthusgasutsläpp från inrikes transporter till 2030, tvistas det intensivt. Men hjulen, de förnybara, verkar i vilket fall snurra – och många ställer sig också numera bakom att även våra transportvanor måste ändras.

Det är helt enkelt dags att köra mindre bil, åka kollektivt, konsumera varor som inte fraktas över halva jordklotet och endast ta flyget när nöden kräver och den enda tågresa som står till buds kommer att driva dig till vansinne.

Annons

Västerbottningen Bibbi Ågren skakar på huvudet där hon står vid bensinmacken. Hon bor långt utanför Umeå och så länge hennes man levde tog de ofta en tur med det älskade trotjänarparet – en gammal dieselbil med husvagn på släp. Numera kör hon de sex milen till stan för att jobba, men också för att handla eller träffa vänner.

– För oss på landsbygden finns inget alternativ till bilen. Lokalbussen går två gånger per dag, säger hon medan hon kämpar med att sätta tillbaka pumpmunstycket.

Att vilja är inte alltid detsamma som att kunna.

Har du funderat på att byta till ett mer klimatvänligt drivmedel?

– Det är klart, jag tänker ju på barn och barnbarn. Men samtidigt kan jag inget om bilar, det var min man som skötte allt sådant och jag har heller inte råd att bara köpa nytt.

Bibbi Ågrens dilemma måste också tas i beaktande när vi talar om den gröna omställningen. Det är i det här avseendet lätt att bo i storstaden, trampa runt på sin elcykel, ta bussen när det regnar och yvas över att man därför minskar sitt klimatavtryck. Det har kanske varit lite för enkelt att slå dövörat till vad gäller andra landsändars möjligheter att hänga med.

Annons
Bibbi Ågren hoppas att glesbygden ska kompenseras för att ha råd att välja gröna alternativ.
Bibbi Ågren hoppas att glesbygden ska kompenseras för att ha råd att välja gröna alternativ. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I Sverige har bensinupproret rasat. Även om det är hårresande att hundratusentals människor kräver billigare bensin när vår planet kräver stopp för växthusgaser, så minskar viljan att göra rätt när känslan av orättvisa får pyra ohämmat. I Frankrike växte ilskan över höjda bränslepriser till en våldsam proteströrelse i väst mot president Emmanuel Macron och hans reformrörelse, med dödsfall och gripanden som följd.

Bibbi Ågren är inte där i tanken, långt ifrån. Hon hoppas i stället på bättre kollektivtrafik och att glesbygden ska kompenseras för att ha råd att välja gröna alternativ.

– Att vilja är inte alltid detsamma som att kunna, säger hon.

Gustav Forsman, försäljare på Bergners bil i Umeå, håller med. Han träffar många människor som bestämt sig. Eller som i vilket fall drömmer om en ny kärra. Och han berättar att de flesta kunder i dag frågar om miljövänliga alternativ, men att det sällan handlar om olika biodrivmedel – utan att det i stället är el- och hybridbilar som gäller.

Annons

Det är resursslöseri ifall vi inte använder all vår skog på smartast sätt.

– Kunderna styrs av vad som skrivs och det som sägs på tv. Där handlar allt om elektrifiering, men osäkerheten är stor hos köparna. De vill veta vad som händer i framtiden innan de investerar.

Rena elbilar tror han inte på i en stad med långa avstånd och bistra vintrar.

– Nej, med full värme i kupén och minusgrader ute låter det... svårt. I vilket fall utan tillräckligt många laddstolpar.

Västerbottningen Bibbi Ågren tankar utanför Umeå.
Västerbottningen Bibbi Ågren tankar utanför Umeå. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Och han får medhåll av Pål Börjesson, professor i miljö- och energisystem på Lunds tekniska högskola, som menar att vi kommer att ha förbränningsmotorer under lång tid framöver och det gör Jyri-Pekka Mikkolas uppfinning intressant, för tittar man på hela livscykeln så är förnybart trots allt bättre än fossilt – även om biobränslen släpper ut koldioxid. Vi återkommer till hur det hänger ihop.

Upptäckten är fantastisk, men tajmingen är inte helt enkel.

Men professor Börjesson gillar även att tanka etanol och biogas, och han menar att vi kommer att behöva både eldrift och biodrivmedel för att klara omställningen.

– Det är resursslöseri ifall vi inte använder all vår skog på smartast sätt, men det handlar inte om att hugga ned träd utan om restprodukter som blir till biodrivmedel, säger han.

Jyri-Pekka Mikkolas uppfinning, vad tror du om den?

– Upptäckten är fantastisk, men tajmingen är inte helt enkel. Det finns risk att de är lite för sent ute, säger Pål Börjesson.

Elektrifiering kontra biodrivmedel – hur bör man tänka?

– De kompletterar varandra. Även om det mesta just nu handlar om elbilar så måste olika lösningar utvecklas parallellt.

Annons

Det finns alltså inte heller här en helig graal som löser hela problemet, men det finns företag som ligger i framkant. Under tiden som fordonsjättarna och de stora techföretagen satt med benen i kors och funderade på hur de skulle erövra framtiden, smög lilla Einride ut sin självkörande ellastbil både på marknaden och på allmän väg utanför Jönköping.

Start up-bolaget Einrides grundare och vd Robert Falck.
Start up-bolaget Einrides grundare och vd Robert Falck. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Robert Falck, grundare och vd på start up-bolaget Einride, kisar mot solen och kränger på sig en gul varningsväst. Men den här gången handlar det inte om en protest mot höga bensinpriser, utan en hommage till eldrivna lastfordon – och särskilt det egna fraktdjuret T-pod.

– ”Den” ser oss bättre då.

Jag förutsätter att han skämtar och undrar i stället varför han slutade sitt trygga jobb på Volvo för att utmana jättarna på deras egen planhalva.

– Jag har funderat mycket på hur de motorer som jag varit med och tillverkat har bidragit till de globala koldioxidutsläppen. Hela Sverige har en teknikskuld, som vi först nu har börjat betala av, säger Robert Falck och fortsätter:

Annons

– Vi vill visa hur framtiden kan se ut. För över hundra år sedan valde vi inte fossila drivmedel. Det var vad som stod till buds. Nu kan vi göra aktiva val, säger han.

Bakom oss backar T-poden sakta ut för att påbörja sitt arbete – att flytta pallar från ett lager till ett annat. Den uppenbara skillnaden mot en vanlig lastbil är att den här skapelsen saknar förarhytt, vilket gör silhuetten snarast mammutlik.

”Om 20 år kommer det här att vara standard”, säger Robert Falck om T-poden.
”Om 20 år kommer det här att vara standard”, säger Robert Falck om T-poden. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Om jag tycker att den är snygg? Det är väl som alltid när man ser något för första gången, man får vänja sig. Men om 20 år kommer det här att vara standard och en diesellastbil kommer att ses som en oljepanna från 70-talet.

Annons

Diskussionen kring självkörande fordon har bland annat handlat om hur programmerare på förhand ska hantera ett dilemma vid en eventuell krock – vems liv ska räddas först och vilka värden ska skyddas? Och huruvida man kan lita på att den stannar vid ett övergångsställe.

Med förnybar el i nätet och bra batterier kan koldioxidutsläppen minska med 90 procent.

– Ännu får vi bara köra några hundra meter i fem kilometer i timmen, och fordonet övervakas från en central 15 mil härifrån, så riskerna är obefintliga. Men betänk att ett flygplan för det mesta sköts av autopiloten. 2017 kraschade inget kommersiellt flygplan i reguljär trafik, säger han.

I framtiden skulle alltså våra städer kunna fyllas av dessa arbetsdjur som glider fram och lastar och lossar, utan att göra något väsen av sig.

Tanken svindlar.

På vilket sätt är den här uppfinningen bra för klimatet?

– Att den är eldriven förstås, med förnybar el i nätet och bra batterier kan koldioxidutsläppen minska med 90 procent. Den här är också mer kostnadseffektiv än en diesellastbil med förare.

Annons

Det blir vad Robert Falck kallar ”ett ekonomiskt incitament för en hållbar lösning”. Och det hör ju inte till vanligheterna. Många av alla de tekniska lösningar som skulle kunna vara med och bidra till att minska den globala uppvärmningen brukar falla på kostnaden och skalbarheten. Man får helt enkelt inte tillräckligt med ”bang for the buck”. Tills nu, om man ska tro Robert Falck som hoppas ha 200 liknande fordon i drift redan om några år.

T-poden surrar förstrött i bakgrunden innan den stängs av och tystnar. I stället brummar det i Robert Falcks telefon.

En bild på oss, tagen av T-poden, lyser upp hans skärm.

Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige.
Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Om Einrides uppfinning får de riktigt stora drakarna att ta upp kampen om eldrivna självkörande lastbilar återstår att se. Men en som verkligen tror på idén – eller egentligen allt som har med eldrivna transporter och fordon att göra – är Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Vi lämnar Jönköping för att möta upp honom på Stockholms centralstation.

– Ja, det är nog klart nu. Det är elbilarna som tar över.

Han verkar säker på sin sak. Men så är han också regeringens språkrör för allt fossilfritt.

Annons

– Vi är på samma ställe i dag som när vi satt med skrivmaskinen och funderade: Kommer datorn verkligen? En tipping point. Härifrån kommer det att gå jättefort. BMW, Toyota och Volkswagen – de är alla el ”all in”.

De är mer rädda för en samhällsförändring än för klimatförändring.

Jag känner hur jag slappnar av. Svante Axelsson är som ett batteri fulltankat med grön lovsång: ”Elen är klar. Trafiken ska vi fixa. Cementen och raffinaderierna – inga problem. Årjäng och Bengtsfors – jajamensan, alla ska med. Sverige är ett framgångskoncept...”.

Enligt Svante Axelsson är det mentala problem som ligger i vägen för att klara Sveriges klimatmål.
Enligt Svante Axelsson är det mentala problem som ligger i vägen för att klara Sveriges klimatmål. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Han pratar allt snabbare.

– Sverige kan leverera teknik och en samhällsmodell som gör andra avundsjuka. Ett framgångskoncept för välfärden. Trump ska bli avundsjuk, det är mitt mål, säger han.

Jag nickar och håller med. Vill ha mer hopp i tanken.

– När förbränningsmotorn förbjuds 2030 är det som att förbjuda faxen i dag, fortsätter han.

Vilka är hindren för att klara Sveriges klimatmål?

Annons

– Just nu skulle jag säga att det är mentala problem, för få människor tror att det går och de är mer rädda för en samhällsförändring än för klimatförändring.

Det Svante Axelsson talar om knyter an till vad forskare vi talat med tidigare sagt – att klimatångest snarare leder till handlingsförlamning än klimatsmarta val. Och den norske psykologen Per Espen Stoknes menar också att det behövs ett nytt ramverk för de kommande hundra åren, som sakligt beskriver allvaret – men också inger hopp och skapar mening. Och det finns fördelar som sällan tas upp.

Svante Axelsson igen:

– Folk vet inte att man kan köra 100 procent fossilfri diesel redan nu och att elbilen håller på att ta över. Då blir det bullerfritt, billigare att köra och en bättre stad, så det är bara ”win”, ”win”, ”win”.

Vad säger du till dem som tror att allt går åt skogen?

– Industrin säger att om vi inte blir fossilfria så kommer vi att gå i konkurs. Nu gäller det att ställa om industrin så snabbt att de producerar det som världen kommer att skrika efter. Vi badar i energi – solen, vinden, vågorna – ”what’s the problem”?

El eller bioenergi? Det verkar finnas plats för båda.

Annons

Med det i tankarna tar vi oss tillbaka till Jyri-Pekka Mikkola och hans mobila laboratorium där han skapar fossilfri bensin, diesel och snart även flygplansbränsle av jordbruksavfall, skogsrester och rötat avfall – egentligen allt som innehåller socker och kan jäsas. En process som hela världen är intresserad av och, enligt forskarna i Umeå, kräver minimalt med energi.

1/2

Jyri-Pekka Mikkola med en dunk av sin bensin i handen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Jyri-Pekka Mikkola och Kent van Klint, vd för Eco-Oil som marknadsför den gröna bränsleuppfinningen, tankar en gammal Saab.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nästa steg är att få i gång testanläggningen som just nu byggs i Luleå. Det krävs ett rejält kliv om den fossilfria bensinen snabbt ska kunna nå ut till fler. Men hur var det med förbränning av biomassa, innebär inte det också att koldioxid kommer ut i atmosfären? Jo absolut, men då frigörs inget nytt kol – och förutsatt att skog återplanteras blir utsläppen långt mindre än vid fossil förbränning.

El eller bioenergi? Det verkar finnas plats för båda, i vilket fall under ett bra tag framöver.

Jyri-Pekka, vad tycker du om elbilar?

– Jag ser redan rött, säger han.

Kan du ha satsat på fel häst, att elfordonen sopar hem det?

Nu klart irriterad.

– Om en tradare ska frakta 50 ton stål från Luleå till Göteborg – på el – så kommer den bara att kunna frakta sitt eget batteri.

Han pratar om problemen med ämnen till batterier, barnarbete i koboltgruvor och att det inte är självklart att den totala livscykeln talar till elfordonens fördel.

Annons

Jyri-Pekka Mikkola är säker på sin sak när han nu vrider om tändningsnyckeln på den gamla trotjänar-Saaben, tankad med egen soppa.

Det låter bra. Och luktar bekant.

Maskinen gör bensin av skogsrester och matavfall – eller egentligen allt som har socker i sig.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 14

I den gamla släpvagnen finns Jyri-Pekka Mikkolas testanläggning.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 14

”Det är katalysatorn som är hemligheten”, säger Jyri-Pekka Mikkola.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 14

Skogsrester blir till bensin i testanläggningen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 4 av 14

Jyri-Pekka Mikkola, professor vid kemiska institutionerna i Åbo och Umeå, tar på sig sin labbrock.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 5 av 14

Transporter står för cirka en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 6 av 14

Bibbi Ågren hoppas att glesbygden ska kompenseras för att ha råd att välja gröna alternativ.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 7 av 14

Västerbottningen Bibbi Ågren tankar utanför Umeå.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 8 av 14

Start up-bolaget Einrides grundare och vd Robert Falck.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 9 av 14

”Om 20 år kommer det här att vara standard”, säger Robert Falck om T-poden.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 10 av 14

Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 11 av 14

Enligt Svante Axelsson är det mentala problem som ligger i vägen för att klara Sveriges klimatmål.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 12 av 14

Jyri-Pekka Mikkola med en dunk av sin bensin i handen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 13 av 14

Jyri-Pekka Mikkola och Kent van Klint, vd för Eco-Oil som marknadsför den gröna bränsleuppfinningen, tankar en gammal Saab.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 14 av 14