Annons

Karl Sigfrid:De som hörs och de som inte hörs

Gula västar på stan.
Gula västar på stan. Foto: Rafael Yaghobzadeh / TT
Under strecket
Publicerad

Den 17 november drog de på sig sina gula västar och gav sig ut på stan. Det var enligt uppgift fler än 280 000 fransmän som deltog i denna politiska aktion, som senare urartade i våldsamheter. Två människor dog och hundratals skadades. Bland de skadade fanns fler än 100 poliser som försökte återställa tryggheten på gatorna.

Veckan efter var det dags igen. Demonstranter eldade på trottoarerna, slet ner skyltar, byggde barrikader och grävde upp gatstenar att kasta. Kostnaden för skadorna bara i Paris uppskattades till omkring 15 miljoner kronor, och extraarbetare fick förstärka den ordinarie personalen i arbetet att städa upp efter upploppet.

Tredje veckans demonstrationer bestod i att ockupera flygplatser och bilvägar. Ytterligare människor dog, bilar sattes i brand och Triumfbågen vandaliserades.

I det läget fattade president Macron ett katastrofalt beslut. Efter att tidigare ha fördömt våldet och skadegörelsen gjorde han en helomvändning och gav demonstranterna ett kvitto på att de kunde få som de ville genom att härja på gator och torg. Kvittot bestod i ett löfte om att tills vidare dra tillbaka en aviserad skattehöjning på bränsle, den skattehöjning som en gång hade satt igång protesterna.

Annons
Annons

”Man måste vara döv för att inte höra fransmännens ilska”, sade landets premiärminister, och så är det förstås. Alla kan höra dem som försöker tvinga igenom sin vilja genom att terrorisera omgivningen.

”The squeaky wheel gets the grease”, är ett amerikanskt talesätt. Den som för oväsen och krånglar drar till sig beslutsfattarnas uppmärksamhet. Medierna, och därigenom medborgarna, ser när arga invånare eldar bilar och slåss med poliser. Naturligtvis frågar de sig varför, och plötsligt har bensinpriser, löner, bidragsnivåer, eller något annat som huliganerna har åsikter om, tagit plats på agendan. Ända till Sverige hördes budskapet, och på Expressens ledarsida kunde vi läsa att ”hela världen ändå gör bäst i att lyssna på Gula västarna” (5/12).

Vem ska då lyssna på vanliga hederliga medborgare som går till jobbet på vardagarna, ägnar sig åt fredliga nöjen på helgerna och påverkar via valurnan och andra demokratiska strukturer? Det är de skötsamma – de som argumenterar med pennan och inte med knytnävarna – som blir överkörda när politiker lägger örat mot marken, hör kravallerna och anpassar sin politik till budskapen på plakaten.

Medan de missnöjda ger sig ut på gatorna stannar de som är nöjda hemma. I London fylls gatorna av människor som vill stoppa utträdet ur EU. Den 20 oktober var de 700 000 som i folkets namn krävde en ny folkomröstning. Det är vad vi ser i tv-rutan. Vad vi inte ser är de över 15 miljoner britter som röstade för ett utträde och som skulle bli ytterst upprörda om majoritetsbeslutet de varit med att fatta underkändes på grund av högröstade protester.

Det är lätt att överskatta missnöjesyttringar. Det är förödande om man som den franska regeringen viker sig. Det demokratiska etablissemanget tycks i Frankrike vara på väg att förlora kontrollen. Efter att politikerna visade sig villiga till eftergifter har de Gula västarna ökat pressen. Löftet om att inte höja bensinskatten nästa år har följts av nya löften till våldsverkarna om höjda minimilöner, skatteundantag och frysning av vissa bankavgifter. Därför kommer Frankrike att spräcka EU:s underskottstak på 3 procent av BNP nästa år. En budget som inte går ihop är ett första resultat av att gatans parlament blir mäktigare, men långt ifrån det mest allvarliga.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons