Annons

Tove Lifvendahl:Ulf Kristersson och den enda rimliga inställningen

Ulf Kristersson i Almedalen.
Ulf Kristersson i Almedalen. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Ulf Kristersson förlorade till slut momentum i regeringsbildningen. Det var inte hans fel, men det är i dagsläget en lång och seg uppförsbacke till nästa möjlighet. Det är tur att han är en gammal gymnast med intresse för att tillryggalägga flera mil i springande form. Inga korta sprinterlopp finns på kartan. Det här är ett maraton utan målsnöre i sikte.

Jag skulle förmoda att det satt en hel twitterarsenal med vänsterblick ikväll i Almedalen och bara väntade på att få förfäras i flock över hur moderatledaren ”anammat SD-retorik” eller liknande. Men några sådana poäng erbjöd Kristersson åhörarna inte att plocka. Han är alltjämt en vuxen i rummet, som talade seriöst om viktiga frågor på ett sätt som gjorde det svårt för motståndarna att klanka ner på honom – vad i verklighetsbeskrivningen hade rimligen kunnat invändas mot i sak? Och även om det inte blir så mycket fyrverkerier med en sådan retorik, var det för den som uppskattar ickeposerande politiker ett habilt tal. Kursen hålls. Lite släng av regeringsförklaringssjuka drabbar förvisso alla Almedalstalare – ingen ska känna sig bortglömd tycks tanken vara – men det talet här var ingen excess i den grenen. Ingen kunde missa vad huvudfrågan var.

Annons
Annons

Att det bakom titeln Årets svensk (utmärkelsen delas ut av tidskriften Fokus) döljer sig en integrationsmässig framgångssaga om en man född i Afghanistan som idag arbetar med att förbättra den svenska skolan, berättar att det går. Om förutsättningarna, viljan och förmågan finns. Och det där magiska ordet – om – är på två bokstäver den nu uppfattat stora svenska politiska utmaningen sammanfattad.

Det handlar om den där integrationen, den ödesmättade, som utgjorde huvudberättelse för Kristerssons tal ikväll. Förhållningssättet till ordet om har nästan fått folk att sluta prata med varandra, när de inte kan förstå varandra i migrationsdebatten. Är de som kommer en tillgång eller belastning? (Vilket givetvis är en fråga som inte går att besvara endimensionellt eftersom det stora värdet kan ligga i att vi hedrar vår ambition att kunna hjälpa människor som har rätt till skydd. Eller att det givetvis inte påverkar värdet som människa, omständigheten hur lite eller mycket man är i behov av offentligt stöd. Det här är resonemang som de allra flesta delar, men jag skriver det ändå eftersom det föreligger stor vilja att missförstå varandra i de här frågorna, om det går.)

Om:et är nyckeln inte bara till ”sunda statsfinanser” och kommunala förvaltningar som förmår sköta sina åtaganden (SKL:s prognoser ger en vink), utan påverkar också inställningen hos medborgarna. Ju bättre fungerande integration, desto bättre-nästan-allt. Och ett land som har haft dörrarna tämligen öppna ett tag kan å ena sidan glädjas åt alla som med ambition och hjälp (framförallt från civilsamhället) nu alltmer obehindrat rör sig i de rum som kallas arbetsmarknad och bostadsmarknad, men behöver å andra sidan akut göra något åt att rätt många blev kvar i en dragig farstu, och att en del dessvärre sökt sig ner i de mörkare environgerna. Skuggtillvaron drabbar inte bara dem och deras i förekommande fall offer för kriminella livsstilar, utan överförs även till de yngre generationerna som växer upp i utanförskap och kriminalitet.

Annons
Annons

Recepten som fungerade hyfsat i en annan tid och med inflyttning från andra länder än vad som sker nu, är daterade. Moderatledaren gjorde ikväll en god ansträngning för att uppdatera listan på basvarorna; språket som nyckel gavs en huvudroll och är i centrum för flera reformförslag, som språkförskola. Jo, det kan bland andra lärarna på skolor vittna om, att språkinlärningen för eleverna tar längre tid om det aldrig talas svenska hemma, och integrationen och språkkunskaperna för föräldrarna tar längre tid om de inte kan möta svenskar på praktik- eller arbetsplatser. Men det här vet vi ju.

Somliga föräldrar har plockat med sig seder och traditioner som inte borde vara möjliga att utöva här. Med Ulf Kristerssons ord: ”Över ett par hundra tusen tjejer och killar lever idag under hederskulturens förtryck. Ett par hundra tusen. Det är ett enormt misslyckande, ett stort svek. Men det är tyvärr inte nytt.”

Nej, det är inte nytt. Men numera talar vi tämligen ganska öppet om problemen som de ser ut, och det är förhållandevis nytt – och viktigt. Både framgångssagorna och misslyckandena behöver förstås för vad de är. Och de flesta svenskar verkar kapabla att, som man säger, hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man förstår att det där om:et är avgörande. Ingen tror nog egentligen att det finns enkla lösningar, men tålamodet med att inte mer händer håller på att rinna ut. Läget med folket i källaren är akut, och mängden i farstun så påtaglig att det inte längre går att komma undan utan att lägga fram förslag.

I det läget kan responsen från politikerna inte vara att mästra dem som reagerar på det negativa, utan att bestämt ta itu med situationen och försöka vända utvecklingen. Uthålligt, målmedvetet. Den inställningen visade moderatledaren prov på ikväll.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons