Foto: Scanbox

”De som kämpar för livet klassas som statsfiender!”

Med berättelser om motstånd, undergång och naturens omistliga skönhet kliver filmskapare in i kampen mot klimathotet. I bioaktuella ”Woman at war” går huvudpersonen Halla i krig mot den inhemska aluminiumindustrin.

Publicerad

Hon ser kanske oförarglig ut, i sin stickade tröja och praktiska pagefrisyr. Men utanför arbetstid ägnar sig körledaren Halla åt militant miljöaktivism med pil och båge, i den isländska filmen ”Woman at war”.

Regissören Benedikt Erlingssons röst skär igenom det stimmiga bruset i hotellbaren i London.

– Vi är i krig och vi måste förändra vår livsstil nu. För mig kändes det viktigt att göra film om dessa komplexa frågor. Jag vet att det rimmar illa med idén om det fria skapandet, men jag tycker att vi historieberättare har en moralisk plikt att göra det, säger han.

Erlingssons film ”Woman at war” belönades i fjol med Nordiska rådets filmpris, och kommer nu till svenska biografer. I centrum står Halla och hennes katt- och råtta-lek med myndigheterna efter att hon – med hjälp av sin pilbåge och en rulle stålvajer – har rivit ner kraftledningarna som förser det multinationella gruvbolag Rio Tinto med ström. Hallas tillvaro kompliceras när hon, efter många års väntan i adoptionskön, får möjlighet att bli mamma.

– Inom miljörörelsen är det ofta kvinnorna som driver kampen vidare, som Nobelpristagaren Wangari Maargai och hennes Green Belt Movement. Pippi Långstrump var en annan inspirationskälla för mig, säger Benedikt Erlingsson.

Benedikt Erlingsson och Halldora Geirhardsdottir. ”Den här filmen vill förändra världen”, säger Erlingsson om  ”Woman at war”, där huvudpersonen är en radikal miljöaktivist.
Benedikt Erlingsson och Halldora Geirhardsdottir. ”Den här filmen vill förändra världen”, säger Erlingsson om ”Woman at war”, där huvudpersonen är en radikal miljöaktivist. Foto: Georg Wendt/TT
Annons

”Woman at war” har en hel del socker i botten på medicinskeden. Hella är filmens hjälte men hennes resa bjuder på många dråpliga situationer där det skojas med hennes svårigheter att få ihop vardagen med sina radikala aktiviteter.

– Jag börjar ofta mina projekt som moralist, men när jag börjar gräva i materialet så tar underhållaren över, förklarar regissören med ett brett leende.

Men Erlingsson hoppas framförallt att filmen ska få publiken att börja diskutera planetens framtid och miljöaktivismens roll – inte minst hur han menar att makthavare demoniserar aktivister genom att använda begreppet ”ekoterrorism”.

– Nato hade en militär övning på Island på i början av 2000-talet och då föreslog den isländska regeringen att fienden skulle vara miljöaktivister som saboterade ett dammbygge. Hur hamnade vi där? Människor som kämpar för sitt samhälles långsiktiga intressen, för liv på jorden, klassas som statsfiender!

Foto: Scanbox
Annons

Benedikt Erlingsson sällar sig till en våg av spelfilmsregissörer, tv-serieskapare och dokumentärmakare som med aktivistisk glöd sätter ljuset på miljöfrågorna. Med fokus på filosofiskt grubbel och moralfrågor framför spektakulära effekter diskuterar de vad det innebär att vara människa när mänskligheten har satt världen i brand.

– Jag tror att vi människor, detta kollektiv av hjärnor, tänker tillsammans genom att berätta historier för varandra. Det är ett sätt för oss att bearbeta det som pågår omkring oss, och vi filmskapare deltar i en sorts gemensam dialog genom dessa filmer, säger han.

Maria Ojala är docent i psykologi och forskar vid Örebro universitet om hur barn och unga hanterar de känslor som klimatkrisen väcker. Hennes forskning visar att barn redan i elvaårsåldern hittar strategier för att hantera sin klimatångest, och hon håller med Benedikt Erlingsson om filmmediets potential som ett sätt att bearbeta oronn

– Konst, litteratur, teater och film har alltid använts för att försöka bearbeta existentiella frågor på ett djupare plan, säger hon.

Annons

Men vad har filmerna egentligen för effekt? Konsekvensen av människans påverkan på klimatet skildrades i film redan på 70-talet, då i kommersiell science fiction som ”Soylent Green” (där mänskligheten lever med matbrist, överbefolkning och en pågående värmebölja) och ”Den tysta flykten” (där försummade rymdväxthus härbärgerar de sista resterna av jordens grönska).

– Det beror på vilka värderingar man har. När människor som tycker att världen är rättvis, att det finns ordning och stabilitet, möter dystopiska bilder av klimathotet kan de bli mindre benägna att agera, eftersom deras världsbild hotas, säger Maria Ojala.

Hon menar också att personer vars identitet är starkt knuten till dagens maktstrukturer, lättare än andra blir klimathotsförnekare.

– Det hänger ihop med att de skulle kunna förlora väldigt mycket på att samhället förändrades för att kunna hantera klimatförändringarna.

Människor har dessutom olika förmåga att hantera de känslor som väcks. Vissa distanserar sig från problemet, andra blir lamslagna av hopplöshet. Många reagerar med att försöka göra små förändringar i sin vardag, eller med att söka information om vad som faktiskt görs runt om i världen för att komma till rätta med problemen.

Annons
Foto: Scanbox

Hur ska man göra som filmskapare för att nå fram till fler med sitt miljöbudskap?

– Om man väcker orosbudskap är det viktigt att man ger utrymme för det existentiella samtalet, och att man följer upp det med utförlig information, så att man som person kan återfå kontrollen, säger Maria Ojala.

I boken ”Inhospitable world: cinema in the time of the Anthropocene”, som kom förra sommaren, skriver den amerikanska filmvetaren Jennifer Fay om filmens relation med antropocenen, det begrepp som vetenskapen allt oftare använder sig av för att beskriva den geologiska period vi befinner oss i nu. Ordet kan översättas med ”människans tidsålder” och syftar på hur vi människor, från sent 1700-tal och framåt, har haft en avgörande inverkan på hela planeten. Amerikanska geologisällskapet bedömer att 50 procent av jordens yta har modifierats av mänsklig aktivitet.

Annons

Jennifer Fay menar att Hollywoods förmåga att skapa artificiella regnstormar och jordbävningar i en studio, speglar den moderna människans försök att tämja naturen.

– Men mänskligheten kan inte leva i en filmstudio. Den är inte byggd för att hålla oss vid liv.

I sin bok avhandlar hon Buster Keatons film ”Hans son på galejan” från 1928 ur ett klimatperspektiv, diskuterar noir-genren som civilisationskritik och analyserar den kinesiska filmen ”Still life” från 2006, om en by som långsamt förstörs av ett enormt dammbygge. Men hon undviker medvetet de bombastiska katastroffilmer som blivit en stapelvara i Hollywood, med ”Water world”, ”The day after tomorrow” och ”Snowpiercer” som några exempel.

– De fokuserar på väderhändelser som hotar vår nuvarande livsstil, i stället för att visa att vår livsstil är själva hotet. Våra liv måste förändras radikalt, och det går helt på tvärs med den här genren. De flesta klimatkatastroffilmer visar upp en postapokalyptisk värld som får oss att klamra oss fast ännu hårdare vid det vi har.

Annons
Foto: Scanbox

En fördel som miljöaktivismen på filmduken har framför mer traditionella metoder är möjligheten att erbjuda andra framtidsbilder. Hur ska vi leva i stället? Hur kan en positiv framtid bortom klimatkrisen te sig? Hur skapar vi hopp? Som i den franska dokumentären ”Imorgon” från 2016, där filmskaparna radar upp goda exempel från hela världen: cykelstadsplanering i Köpenhamn, termoenergi på Island och stadsodling i Detroit. Känslan av att det inte är försent, att mycket redan görs, gör det lättare för oss att engagera oss.

Filmen har också kraft att få oss att bry oss om saker som ligger utanför vår egen sfär – alldeles oavsett om filmaren har en politisk drivkraft eller inte, menar Jennifer Fay.

– Att bry sig är grunden för all aktivism. Filmer kan få oss att upptäcka utsatta platser som vi kanske aldrig kommer att besöka, eller utrotningshotade djur som vi aldrig kommer att få se, eller människor vars liv hotas av höjda vattennivåer, matbrist och andra effekter av global uppvärmning.

Annons

I en forskningsrapport från 2018 visade tyska och amerikanska psykologiforskare att positiva känslor gentemot naturen, empati med djur och växter, kan skapa ett miljöengagemang. Det märks särskilt bland dem som har fått vistas mycket i skog och mark som barn. De är mer benägna att ta miljöförstöring på allvar och vilja kämpa för en förändring, än de som inte haft chansen att förundras över med fågelbon och myrstackar.

Pella Kågerman och Hugo Lilja har regisserat filmen "Aniara". De drömmer om att publiken som ser ”Aniara” ska se på världen med nya ögon, när de kliver ut ur biografen. ”Vi hoppas att det ska regna och att de ska tänka "åh, vad härligt att det regnar". Att de inser att jorden är den fetaste rymdraket vi har, och utan den tar vi oss ingenstans.”
Pella Kågerman och Hugo Lilja har regisserat filmen "Aniara". De drömmer om att publiken som ser ”Aniara” ska se på världen med nya ögon, när de kliver ut ur biografen. ”Vi hoppas att det ska regna och att de ska tänka "åh, vad härligt att det regnar". Att de inser att jorden är den fetaste rymdraket vi har, och utan den tar vi oss ingenstans.” Foto: Olof Ohlsson/TT

Vördnaden inför naturen är ett centralt tema i den bioaktuella svenska filmen ”Aniara”, som fick högsta betyg av SvD:s Jeanette Gentele. I Harry Martinsons bok från 1956 berättas det om Miman, en sorts dator ombord på skeppet Aniara som bär på alla mänsklighetens minnen, och som passagerarna kan finna tröst i. I filmen är Miman en förhöjd virtual reality-upplevelse, där människor kan njuta av naturen så som den en gång såg ut: doppa tån i en porlande bäck, vila kroppen i mjukt, grönt gräs.

Annons

– Naturen är ju det verkliga undret – en vetenskapsman skulle inte kunna bygga en sommaräng. Och ändå fascineras vi mer av den senaste iphonen än av en solnedgång. När jag var på roadtrip i USA blev jag mer imponerad av Las Vegas än av Grand Canyon, säger Pella Kågerman som har regisserat ”Aniara” tillsammans med Hugo Lilja.

Det råder en lite andäktig stämning i parets lägenhet i Stockholm – Hugo Lilja bär runt på parets nyfödde son i en sele på bröstet, och måste vanka mellan köket och vardagsrummet för att få honom att sova.

– Det är tufft att veta att det som håller på att hända kommer att drabba honom. Bebisar ser ju ut som små gubbar, och det får mig att tänka på världen som han kommer att ha runt sig när han blir gubbe på riktigt, säger Pella Kågerman.

Aniara
Aniara Foto: SF Studios
Annons

Deras film är ingen futuristisk rymddröm, den utspelar sig i en sorts parallell samtid, där människor klär sig, beter sig och ser ut ungefär som oss. En Finlandsfärja och två shoppingcenter har blivit farkosten Aniara, där passagerarna äter, shoppar och roar sig – även långt efter att den korta resan till Mars har förvandlats till en ödesfärd ut i det okända. Samtidigt blir de alltmer medvetna om den fälla som de självmant har klivit in i.

Klimatkrisen ruvar filmens inledning, där rymdfarkosten lämnar jordens omloppsbana och sätter kurs mot Mars. Genom de stora fönstren kan passagerarna blicka ner på sin forna hemplanet, inbäddad i enorma orkanvirvlar. Mellan molnen skymtar brunbrända landmassor och skummande hav.

– Folk som såg en testvisning av ”Aniara” före sommaren hade problem med att förstå att de lämnar en förstörd jord, vi trodde att vi kanske skulle behöva beskriva det tydligare. Men det behövdes inte, nu fattar alla, säger Pella Kågerman.

Den svenska sommaren 2018 med sin extrema hetta och de svårsläckta skogsbränderna blev en brysk påminnelse om den globala klimatkrisen, en värmechock som fick teoretiska diskussioner om höjda vattennivåer och avhoppade Parisavtal att flytta in i kroppen.

Annons
Aniara
Aniara Foto: SF Studios

Även om filmen har ett tydligt miljöbudskap, och trots att regissörerna har ett starkt miljöengagemang, tar Pella Kågerman spjärn mot att bli definierad som miljöaktivist.

– Jag har en oro för att filmare ska bli för präktiga. Jag tänker att vi kanske egentligen inte ska ägna oss åt aktivism – att det är en farlig väg att gå.

Benedikt Erlingsson å sin sida brottas med paradoxen i att marknadsföra en miljöaktivistisk film via flygplan. Just nu studsar han mellan olika kontinenter när ”Woman att war” gör den globala festivalrundan. När han kommer hem lättar han sitt samvete med en tur till handelsträdgården, och en skogsutflykt med familjen.

– Jag fiser ur mig 600 kilo koldioxid varje gång jag korsar Atlanten. Jag har fått uträknat åt mig att det motsvarar tre små isländska björkar som jag planterar när jag kommer hem. Men det är toppen, att plantera träd med mina barn i skogen. Det är ingen deppig framtid. Där finns hopp.

Benedikt Erlingsson och Halldora Geirhardsdottir. ”Den här filmen vill förändra världen”, säger Erlingsson om ”Woman at war”, där huvudpersonen är en radikal miljöaktivist.

Foto: Georg Wendt/TTBild 1 av 7
Foto: ScanboxBild 2 av 7
Foto: ScanboxBild 3 av 7
Foto: ScanboxBild 4 av 7

Pella Kågerman och Hugo Lilja har regisserat filmen "Aniara". De drömmer om att publiken som ser ”Aniara” ska se på världen med nya ögon, när de kliver ut ur biografen. ”Vi hoppas att det ska regna och att de ska tänka "åh, vad härligt att det regnar". Att de inser att jorden är den fetaste rymdraket vi har, och utan den tar vi oss ingenstans.”

Foto: Olof Ohlsson/TTBild 5 av 7

Aniara

Foto: SF StudiosBild 6 av 7

Aniara

Foto: SF StudiosBild 7 av 7