Annons

Lotta Lundberg:Unga utbrända kvinnor – en samhällsfara

Det är inte samhällets fel att de duktiga flickorna tävlar med varandra i duktighet, skriver Lotta Lundberg.
Det är inte samhällets fel att de duktiga flickorna tävlar med varandra i duktighet, skriver Lotta Lundberg. Foto: IBL
Under strecket
Publicerad

Någonting måste ändras, säger kvinnorna i den plågsamma dokumentärserien ”We can’t do it”, och jag kunde inte vara mer enig.

Det är en nationell katastrof, säger psykologen i programmet.

En hel generation blir utbränd innan de ens fyllt trettio.

Det är dock inte tjejer som jobbar ihjäl sig på ett skitjobb i en fabrik eller i hemtjänsten, utan de är medelklassflickor.

Det handlar om unga svenska kvinnor som ligger på soffan i åratal, de orkar inte, de bara gråter, de är sjukskrivna och berättar om hur de skäms, att de gått över alla gränser och gått in i väggen.

Det är förfärligt. Det kallas utmattningssyndrom. De behöver hjälp. Så långt är jag med.

Det är dock inte tjejer som jobbar ihjäl sig på ett slitjobb i en fabrik eller i hemtjänsten, utan de är medelklassflickor som är helt förtvivlade över att de inte kunde plugga heltid, ha tre extrajobb, skriva en bok och driva ett insta-konto samtidigt.

Asså, kolla vad smal jag är, på väg till mitt fjärde möte, med en latte i handen, gud vad ballt, asså.

Här får man gå på äggskal. För jag vill inte skuldbelägga, de orkar ju ingenting – framför allt inte ta emot några käcka råd. Men att det är samhällets fel att de duktiga flickorna tävlar med varandra i duktighet håller jag inte med om.

Annons
Annons

Det är inte dåligt med ambition, att vilja mycket, att kämpa, men utan reflektion är det bara en ny form av självsvält, sjukt.

Av samma skäl som jag inte tycker att det är krogägarens fel att vi blir alkoholister eller bankens fel att snorungar tar miljonlån som de inte kan betala tillbaka.

Det egna ansvaret är fullständigt bortblåst. Att varje val innebär att välja bort har de aldrig hört talas om.

Förstås är det lättare att spela en roll och göra som alla andra, än att ta reda på vad man känner. För att kunna det måste man ju stänga av telefonen och vara tyst.

Det är inte dåligt med ambition, att vilja mycket, att kämpa, men utan reflektion är det bara en ny form av självsvält, sjukt.

Att säga: skit i att vara duktig, svara inte i jobbtelefonen mitt i natten, skaffa inte barn med en man som inte tänker dela på bördan, är som att säga: Ta en banan, till en anorektiker. Lönlöst.

Asså alla andra klarar ju av att jobba 60 timmar i veckan, då ska jag också det.

Vem har lärt dem att inte sätta gränser?

Att det är arbetsgivarnas fel håller jag som framgått inte med om.

De här unga kvinnorna skriker inte när de blir överkörda för de känner inte att det gör ont.

Att hela samhället måste ta i tu med det här har de däremot rätt i.

För de utgör en samhällsfara.

De här unga kvinnorna skriker inte när de blir överkörda för de känner inte att det gör ont. De är som små robotar, utifrånstyrda, de gör som alla andra gör. Och om man inte kan ta hand om sig själv, hur ska man då kunna ansvara för de barn man sätter till världen, förmodligen med någon lika självupptagen snubbe som också skryter med hur mycket han jobbar.

Inte kan väl Kazuo Ishiguro ha haft de här flickorna för ögonen när han skrev om Stevens i ”Återstoden av dagen”. Butlern som bara lever för sitt jobb. Tragedin med honom är precis som för de utbrända svenskorna, att om man inte är sann mot sin potential utan behandlar sig själv som en sak, så kommer andra också att göra det.

Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning.

Om det dessutom rör sig om en hel generation måste vi ge akt på i vems armar de kommer att kasta sig för att fylla sin tomhet.

Ty, det finns många falska profeter som vill ”fånga upp” dem på vägen.

Dokumentärserien ”We can’t do it” visas på SVT Play.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons