Annons

MinnesstädningenDe unga vill höra om våldet – de äldre vill inte berätta

Helin Sahin är expert på Turkiet och arbetar på Olof Palme International Center. Hon kommenterar ofta turkisk politik i bland annat SVT, SR och flera dagstidningar. ”Minnesstädningen” är hennes första bok.
Helin Sahin är expert på Turkiet och arbetar på Olof Palme International Center. Hon kommenterar ofta turkisk politik i bland annat SVT, SR och flera dagstidningar. ”Minnesstädningen” är hennes första bok. Foto: Sofia Runarsdotter

Helin Sahin vill berätta om och förstå sig på ”förödelsen” - folkmordet på kurder i turkiska Dersim 1938. ”Minnesstädningen” blandar dokumentärt berättande med lyriskt seende.

Under strecket
Publicerad

Minnesstädningen

Författare
Helin Sahin
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

208 s.

Mor och dotter sitter runt ett köksbord i Uppsala. Dottern försöker med alla medel att få sin mor att prata om traumat som förändrat livet för deras familj och hundratusentals andra människor. I folkmun kallas det ”förödelsen”, folkmordet på kurder i den turkiska provinsen Dersim 1938.

Inledningsscenen i Helin Sahins autobiografiska dokumentärroman är enkel och på sätt och vis sinnebilden för vad det innebär att tillhöra diasporan och försöka minnas: köksbordet, historiens närvaro i det vardagliga, pusslandet … Lika typisk är rollfördelningen: den yngre generationen som inte har upplevt våldet på egen kropp men som hungrar efter minnet av det frågar ut den äldre generationen som ogärna talar om det. Det är en avig situation, för hur svarar man på ”vad som hände” – och hur frågar man egentligen? ”Så. Nu är jag klar. Varsågod, du kan fortsätta. Ja, vad var det som hände –38?”

Vad som exakt hände – och varför – är historiskt komplext, inte minst på grund av att frågan fortfarande är känslig i Turkiet. Åren före händelsen hade Turkiet lett av Atatürk bedrivit en homogeniseringskampanj, eller turkifiering, av landet, vilket innebar att olika minoriteters frihet i Dersim-området inskränktes allt eftersom. När dessa började organisera motstånd satte den turkiska staten hårt mot hårt vilket kulminerade 1938 med att en styrka på 25 000 man invaderade området och massakrerade tiotusentals civila. Exakt hur många som mördades är omstritt.

Annons
Annons

Det är inte endast detta händelseförlopp som ”Minnesstädningen” vecklar ut, komplicerar och försöker fixera. Det handlar även om konsekvenserna för den politiskt engagerande och förföljda familjen som lever i området efter händelsen och senare i exil i Uppsala. Och om värdet av att minnas kontra smärtan som det innebär.

Gestalternas vaga form blir aldrig klarare, många av dem tecknas flyktigt och oförpliktigande, till och med klichéartat.

För att göra den historiska komplexiteten rättvisa kännetecknas boken på gott och ont av ett prövande, undersökande tonläge. Den kretsar kring ett par centrala frågor utan att vilja bygga en nätt kronologisk berättelse och frågorna vänder tillbaka i en smart cirkulär rörelse där nya svar prövas allteftersom. Huvudsakligen är framställningen dokumentär och håller sig på ett tydligt fokuserat historisk-politiskt plan för att presentera folkmordet för en svensk läsarskara som sannolikt läser om det för första gången. Samtidigt vävs ett mera poetiskt berättande in som binder samman personliga öden, anekdoter, minneslinjer och olika tidsplan.

Denna stilistiska växelverkan fungerar väl men kan också vara rätt klumpig. ”Minnesstädningen” är som bäst när Sahin stötvis tillåter sitt glasklara lyriska språk och sitt öga för originella erfarenheter att veckla ut sig. Vackrast är beskrivningarna av seder, umgängesformer och mentalitet i den kurdiska staden. Till exempel porträttet av en födande kvinna som serveras smält smör under förlossningen, med den starka bilden av de andra kvinnorna som vämjes av stanken.

Den speciella närhet som finns i denna scen och som annars utlovas genom den poetiska blicken skjuts emellertid allt som oftast åt sidan till förmån för den historisk-politiska nivån. Gestalternas vaga form blir aldrig klarare, många av dem tecknas flyktigt och oförpliktigande, till och med klichéartat. Om berättaren och hennes fyra systrar får vi nästan ingenting veta. Denna distans, som mycket väl kan vara medveten, är en viktig orsak till att ”Minnesstädningen”, trots sina dokumentära och poetiska kvaliteter, tappar bort individen – och därmed också sin läsare – i historiens virrvarr.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons