Annons

Andres Lokko:De väntade vid en likadan busshållplats som vi varje morgon

David Bowie och Siouxsie Sioux.
David Bowie och Siouxsie Sioux. Foto: Sunshine/TT & Steve Emberton/TT

David Bowie och Siouxsie Sioux var popstjärnor som tycktes komma från en annan planet. Men egentligen kom de båda från en liten anonym förort. Precis som de tre brittiska popartisterna Tracey Thorn, Bob Stanley och Brett Anderson, som alla tre har skrivit om uppväxten i sina respektive grå förorter.

Under strecket
Publicerad

Purley, förorten där Bob Stanley växte upp.

Foto: Chris Harris/IBL Bild 1 av 2

Bob Stanley ”Sleevenotes” och Tracey Thorns ”Another planet” skildrar hur det är att växa upp i en förort till en förort.

Foto: Andres Lokko Bild 2 av 2

Mitt starkaste minne av min uppväxt är att gå till bussen, vänta på bussen och sitta på bussen.

Gå av bussen, ta sig från bussen till Jakobsbergs pendeltågsperrong, sitta på pendeltåget och genom tågfönstret se Stockholms innerstad närma sig som något exotiskt och ouppnåeligt.

Det tog en knapp timme att resa kommunalt från radhuset i Viksjö till Sergels torg, men det kunde lika gärna ha tagit en vecka. Eller en hel livstid.

I Viksjö fanns det områden som var finare, betydligt snofsigare, än det nybyggda bruna radhus där familjen Lokko flyttade in en slaskig vinterdag 1969. I Viksjö Centrum fanns också kvarter som redan var ansedda som ”lite sämre”.

Med undantag för några få äldre villor var Viksjö planerat, byggt och uppfört samtidigt. Från öde fält och åkrar till en skicklig imitation av ett fungerande samhälle.

Ambitionen var att åstadkomma skenet av trygghet, en historielös närmiljö baserad på teoretiskt konstruerad trivsel.

Resultatet blev en uppväxt i ett ingenting, i ett vakuum till synes skapad för ögonblicklig flykt.

Jag kan i dag ha betydligt mindre – eller i alla fall annorlunda – invändningar mot den förort till en förort där vi bodde, men de senaste dagarna har jag haft sällskap av två nya böcker som beskriver identiska upplevelser.

Annons
Annons

Purley, förorten där Bob Stanley växte upp.

Foto: Chris Harris/IBL Bild 1 av 1

Och, kanske framför allt, hur detta ingenting så oundvikligt formar oss.

Fredag 1 februari publiceras poparkeologen och Saint Etienne-medlemmen Bob Stanleys ”Sleevenotes” (Pomona), en ödmjuk liten självbiografi berättad genom tillkomsten av ett knippe Saint Etienne-sånger. Men egentligen behandlar den hur uppväxten i Purley, strax söder om Croydon, är själva fundamentet för både hans musik och skrivande. Samt, i hans fall, ett gränslöst och kunskapstörstande skivsamlande.

Om en vecka publicerar ena halvan av Everything But The Girl, sångerskan och New Statesman-kolumnisten Tracey Thorn sin ”Another planet” (Canongate) om hennes tonår i Brookmans Park i Hertfordshire.

De publiceras båda nästan på årsdagen efter Suede-sångaren Brett Andersons så utmärkta ”Black coal mornings” som utspelar sig i samma miljö: i en anonym förort till den redan anonyma satellitstaden Haywards Heath i Sussex. Anderson beskriver den som ett ingenting halvvägs från precis allt.

Musikens funktion i ens liv förändras ständigt, man märker inte ens alltid hur det går till. I mångas liv förfaller intresset för musik till en nostalgisk kuliss. Andra kan inte förstå varför just musik – till skillnad från andra konstyttringar – så lätt får den funktionen som så sällan drabbar, säg, litteratur eller film.

Purley, förorten där Bob Stanley växte upp.
Purley, förorten där Bob Stanley växte upp. Foto: Chris Harris/IBL
Annons
Annons

Bob Stanley ”Sleevenotes” och Tracey Thorns ”Another planet” skildrar hur det är att växa upp i en förort till en förort.

Foto: Andres Lokko Bild 1 av 1

Thorn är född 1962, Bob Stanley 1964 och Brett Anderson 1967, samma år som jag.

Så kanske är jag bara i korrekt ålder för att identifiera mig med deras självbiografiska berättelser från förorter till förorter som så starkt påminner om min egen. Men de är också, förstås, böcker om musik.

Och det är fascinerande hur dessa tre författande artister i sina respektive böcker så ofta återkommer till David Bowie och Siouxsie Sioux: det har förstås med deras ålder att göra, men lika mycket med geografi och stadsplanering. Just Bowie och Siouxsie var popstjärnor som verkade komma från en annan planet – som titeln på Thorns bok – men egentligen befann sig i Bromley, en exakt likadan förort till en förort.

Bowie och Siouxsie väntade vid en likadan busshållplats varje morgon. Bob, Brett och Tracey också. Det var inte 551:an som skulle ta dem till Jakobsberg, men resorna var uppenbarligen lika till synes oändliga.

Med facit handen är den här tristessen, och tålamodet det tar, själva essensen – eller i alla fall en outbytbar bas – av popmusik jag automatiskt relaterar till. Som i den här meningen ur Stanleys ”Sleevenotes” som framstår som en absolut essens av pop:

”1972 åkte vi till Bournemouth på något så ovanligt som en familjesemester. Det regnade hela tiden.”

Och så även i Thorns ”Another planet” när hon 14 år gammal låser in sig i en garderob för att våga sjunga Bowies ”Rebel rebel” i en plastmikrofon. Trots att hon är ensam hemma:

”Jag inser att det är precis så här inspirerande artister fungerar och varför vi behöver dem. De inspirerar inte de modiga (de klarar sig ändå), de inspirerar de timida.”

Bob Stanley ”Sleevenotes” och Tracey Thorns ”Another planet” skildrar hur det är att växa upp i en förort till en förort.
Bob Stanley ”Sleevenotes” och Tracey Thorns ”Another planet” skildrar hur det är att växa upp i en förort till en förort. Foto: Andres Lokko
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons