Annons
Krönika

Lotta Lundberg:De var för tysta – då blev de socialismens fiender

De tigande eleverna i den tyska spelfilmen ”Das schweigende Klassenzimmer” (Det tigande klassrummet).
De tigande eleverna i den tyska spelfilmen ”Das schweigende Klassenzimmer” (Det tigande klassrummet). Foto: © Studiocanal GmbH/Julia Terjung

En hel klass gör uppror mot diktaturen – genom att tiga. Långfilmen om gymnasisterna som höll stånd mot den totalitära staten DDR:s massiva tryck är en lektion i civilkurage.

Under strecket
Publicerad

Under veckan som gått har filmen ”Das schweigende Klassenzimmer” (Det tigande klassrummet) upptagit en stor del av det offentliga samtalet i Tyskland. Den vann inga fina priser på filmfestivalen i Berlin, men i mitt hjärta är den redan årets bästa tyska film.

Den handlar om en avgångsklass förhållandevis bekymmerslösa gymnasister år 1956 i Stalinstadt (dagens Eisenhüttenstadt). DDR-diktaturen är på smygande ingång och sådant är för 18-åringar inte alltid lätt att urskilja, då totalitära stater beter sig ungefär som föräldrarna där hemma: Du är inte myndig, därför har jag rätt att veta; vart ska du, varför och med vem? Samt besluta att du måste städa rummet innan du får gå ut.

Och nota bene: kontrollera all information du tar del av.

Så när studenterna ändå lyssnar på Rias – sändaren i Västberlin – blir de klara över vad som faktiskt sker i Ungern den här hösten när sovjetiskt pansar slår ner frihetskampen. Upprörda bestämmer de sig för att genomföra en solidarisk tyst minut. I klassrummet.

Mer behövs inte för att de fjuniga fritänkarna ska bli statsfiender.

Annons
Annons

Ingen får ta studenten om de inte berättar vem som är hjärnan bakom illdådet.

Genom att hävda att ändamålet – i det här fallet DDR-socialism – helgar medlen följer sedan en gastkramande uppvisning i hur makten använder gruppdynamikens alla tänkbara akilleshälar; inklusive hackordning, hämnd och kollektiv bestraffning.

Ingen får ta studenten om de inte berättar vem som är hjärnan bakom illdådet. Vi behöver bara ett namn. Ett namn, en syndabock – och resten går fria.

Man behöver inte ha varit medlem i DDR:s ungdomsorganisation FDJ för att känna igen metoden. Även om våra illdåd på 70-talet i Uppsala aldrig var värst politiska eller ens ädla, påminns jag om de gastkramande krypningarna när läraren framme vid katedern spelar ut sina kort.

Skillnaden är dock stor. I vårt fall var rektorn sista instansen – i Stalinstadt 1956 blandar man in polisen och staten. Under djävulskt tryck lyckas ändå studenterna fortsätta tiga.

Det här är en stor film som berättar om den lilla människans makt.

En diktaturs framväxt är ofta odramatisk. Inte sällan intar den totalitära staten sin plats med små steg, utan våld och genom fria val. Den känns igen på sitt språk och sina sanktioner.

Man skapar en fiktiv värld genom att sprida lögner. Den oberoende pressen förbjuds. Den som inte är för är emot – och all kritik betyder opposition. Och framför allt: ändamålen helgar medlen.

Civilkurage måste man först lära sig – sen öva på.

Jag har sagt det förr, men säger det igen: civilkurage är som cykling, det är inget man kan när man kommer ut ur mammas mage. Civilkurage måste man först lära sig – sen öva på.

Vår integritet blir testad varje dag. Och syns i de små besluten. Ibland behövs en spelfilm för att visa vad som står på spel. Demokratin är sårbar. Det gäller att ta eget ansvar för helheten. Och att aldrig attraheras av dem som vill att du ska skylla ifrån dig.

Filmen baseras på en sann historia. Efter premiären har medier jagat reda på skolklassens i dag 80-åriga hjältar, för att få fram sanningen. Men de tiger fortfarande. Liksom de teg då. Och tvingades fly sitt eget land.

Året efter kunde de ta studenten. I den fria världen – Västberlin.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons