Annons

De ville ”lugna” Hitler – och banade vägen för krig

Neville Chamberlain, konservativ premiärmininster, återvänder från München 1938 efter att ha tillåtit Hitlertyskland att invadera Tjeckoslovakien.
Neville Chamberlain, konservativ premiärmininster, återvänder från München 1938 efter att ha tillåtit Hitlertyskland att invadera Tjeckoslovakien. Foto: Universal History Archive/IBL

”Hur kunde det komma sig att Storbritannien och Frankrike stillatigande åsåg Hitler-Tysklands upprustning och aggression mot det ena området efter det andra, utan att ingripa? De röjde ju indirekt vägen för andra världskriget. Fanns det ingen som röt åt dem att sluta vika sig hela tiden?”

Under strecket
Publicerad

Frågan har ställts av miljoner människor under och efter andra världskriget, och praktiskt taget alla brittiska och franska statsmän ångrade sig när de insåg konsekvenserna av 1930-talets vägval. Likväl är det lätt att svara på frågan.

Den franska och brittiska eftergiftspolitiken, som brukar kallas appeasement, ”blidkande” eller ”lugnande”, syftade till att undvika ett nytt storkrig till nästan vilket pris som helst, även om det innebar långtgående eftergifter till Tysklands diktator. Pacifismen var stark och påverkade utrikes- och försvarspolitiken under hela mellankrigstiden.

Om politikerna hållit hårt på Versaillesfreden, i synnerhet paragraferna om att den tyska militärmakten måste vara liten och att Rhenlandet inte fick militariseras, hade det annars varit lätt att stoppa Hitlers planer 1935 eller 1936, och då hade andra världskriget med största sannolikhet inte brutit ut.

Det tyska införandet av allmän värnplikt 1935 och inmarschen i Rhenlandet påföljande år var flagranta brott mot fredsbestämmelserna, och i detta läge var Tredje riket en militär dvärg. Men britter och fransmän gjorde ingenting. I mars 1938 lät de tyskarna marschera in i Wien och slå ihop Österrike med Tyskland, något som borde ha lett till militära åtgärder från västmakternas sida, men än en gång fick Hitler hållas.

Annons
Annons

När han i september samma år krävde att få Sudetområdet, det tyskspråkiga gränslandet i Tjeckoslovakien, vek sig omvärlden än en gång. Hitler antog att han kunde fortsätta på den inslagna vägen, med ännu mer upprustning och ännu mer expansion. I mars 1939 ockuperades hela det tjeckiska Böhmen och Mähren. Slovakien blev en formellt självständig tysk vasallstat. Memelområdet annekterades från Litauen.

Appeasementpolitiken åtnjöt länge starkt stöd i samtliga politiska läger. Lloyd George, som varit brittisk premiärminister under första världskriget, uttryckte sympati och förståelse för Tyskland; 1936 for han till och med dit och kom väl överens med Hitler, som han inte uppfattade som en fara för Storbritannien. Inom Labour fanns ett kompakt motstånd mot upprustning.

Varken 1920-talets partiledare Ramsay MacDonald eller Clement Attlee, som blev partiledare 1935, ville föra över pengar till militärbudgeten och göra markeringar mot Tyskland. Labour förespråkade istället en internationalistisk politik som fokuserade på kollektiv säkerhet inom ramen för Nationernas förbund, den bräckliga föregångare till FN som grundats efter Versaillesfreden. Även om Hitler stärkte sin armé borde inte Storbritannien göra det, menade labourpolitikerna.

När regeringen 1936 lade fram en budget som innehöll ökade anslag till de väpnade styrkorna protesterade Attlee ljudligt, med argumentet att pengarna borde gå till sociala reformer. Han vände sig också emot varje tanke på en allians med Frankrike inför en eventuell tysk aggression.

Visst fanns det kritiker. En av de argaste var Winston Churchill, vars politiska karriär för tillfället hade spårat ur; han betecknade själv 1930-talet som sina år ”i vildmarken”. Churchill fruktade Adolf Hitler och krävde att det brittiska försvaret stärktes, så att landet var redo för andra världskriget när det väl kom. Men hans inflytande över regeringspolitiken var, tyvärr, obefintligt.

Det dröjde till våren 1939, när det stod klart för alla att appeasementpolitiken bara ledde till fiasko efter fiasko, innan britter och fransmän satte ned foten. De förklarade att Hitler, för den händelse han också angrep Polen, måste räkna med krig – ett löfte/hot som infriades några månader senare.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons