Annons

Bjarne Stenquist:De vita tog svart hämnd på de röda

I morgon är det exakt 90 år sedan de röda försökte starta revolution i Finland. De vita slog dock snabbt tillbaka, och i efterspelet sanktionerade regeringen summariska avrättningar och olagliga bestraffningar som drabbade tiotusentals oskyldiga.

Under strecket
Publicerad

Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.

Foto: IBLBild 1 av 1

Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.

Foto: IBLBild 1 av 1
Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.
Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18. Foto: IBL

För 90 år sedan, på kvällen den 27 januari 1918, hissades en röd lykta upp i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Det var startsignalen för det enda socialistiskt inspirerade revolutionsförsök som förekommit i Norden. Upproret hade sin grund i stora sociala missförhållanden och en intensiv politisk kamp om styret i ett självständigt Finland. Men själva makt­övertagandet var föga mer än en statskupp. Inspirationen kom från bolsjevikernas framgångsrika omvälvning i november 1917, där de med små väpnade styrkor lyckats kasta den ryska provisoriska regeringen ur sadeln.

Den revolutionära regering som installerades i Helsingfors missbedömde en rad centrala faktorer: det vita Finlands förmåga att organisera en egen motståndsarmé, det vacklande stödet från det röda Ryssland, och det kejserliga Tysklands militära intervention på den lagliga finska rege­ringens sida. Egentligen dömdes upproret till undergång redan efter tre veckor, den 18 februari, när tyska trupper, som en del av det pågående världskriget, svepte genom Polen, Ukraina och Baltikum ända upp till Narva. I freden i Brest-Litovsk den 3 mars tvingades Lenin av Tyskland lämna det röda Finland åt sitt öde och påskynda demobiliseringen av de återstående 40000 ryska soldater som fanns kvar sedan tsarens tid. Den ryska Östersjöflottan stävade hem från Helsingfors samtidigt som 10000 välutrustade tyska soldater landsteg på Hangö för att tåga mot den röda huvudstaden.

Annons
Annons

Det röda väldet i Finland, som omfattade hela den södra, industrialiserade delen av landet med en sammanlagd befolkning på cirka en och en halv miljon, varade i tre och en halv månad. Under denna tid lät det röda gardet avrätta 1450 personer. 3500 vita och 6000 röda soldater stupade i striderna, som avslutades den 15 maj 1918.

Det mest omskakande med upproret är dock den bestraffningskampanj som organiserades efter den vita segern. Den finske forskaren Marko Tikka kunde för ett drygt år sedan, i boken ”Terrorin aika” (Terrorns tid, 2006), peka på att den finska regeringen, om än inofficiellt och med viss motvilja, efter Tammerfors fall i början på april 1918 gav efter för arméns och skyddskårernas krav på att få upprätta ståndrätter, vilket totalt stred mot finsk lag och praxis. Den statligt tillsatta historiekommissionen ”Krigsdödade i Finland” kunde 2004 visa att uppemot 10000 personer under några korta vår- och sommarmånader sköts i en avrättningskampanj av sällan skådad intensitet. Ståndrätterna sammanträdde bakom lyckta dörrar med hemliga vittnen. Vem som dömde vem till döden och varför ingick under många decennier endast i en underjordisk, muntlig historietradition.

Sammanlagt arresterades över 80000 personer, knappt tre ­procent av landets befolkning, varav 75000 skickades till hastigt­ upprättade fångläger där de internerade saknade utrymme, vatten, mat och sjukvård. Av dessa dog 13500, 15 procent av de tillfångatagna. I det värsta fånglägret, i Ekenäs, med knappt 9000 fångar, dog 30 procent av de internerade, lika stor andel som i de japanska fånglägren under andra världskriget. Finland led efter inbördeskriget av svår matbrist och spanska sjukan kom till Norden sommaren 1918. Orsaken till den galopperande lägerdöden ligger dock främst i den totala likgiltighet inför de tillfångatagnas öden som regering, riksdag och arméledning visade, vilket bland annat den amerikanske forskaren Anthony Upton framhållit.

Annons
Annons

Den lagliga finska regeringen hade redan i februari 1918 tagit initiativ till fånglägren med avsikt att döma alla som på något sätt deltagit i upproret eller uttalat sympati för den röda saken. Den finska riksdagen, där socialdemokraterna haft 92 av 200 platser, beslöt efter inbördeskrigets slut i maj 1918 att fortsätta sammanträda trots att endast en (1) socialdemokratisk riksdagsman tilläts inta sin plats i kammaren. De ­övriga 91 var avrättade, fängslade eller landsflyktiga. Detta så kallade ”rumpparlament” antog i slutet på maj regeringens proposition om att inrätta ett landsomfattande system med statsförbrytelsedomstolar. Över 75000 personer fördes inför dessa domstolar, som organiserades i 144 avdelningar över landet. Många dömdes till tukthus, 500 till döden (varav 125 domar verkställdes) och närmare 60000 till förlust av sina medborgerliga rättigheter.

I stort sett hela Finlands juristkår togs i anspråk för att bemanna statsförbrytelsedomstolarna. Dessförinnan hade flera tusen personer, ofta domare, poliser, hemmansägare och näringsidkare deltagit i de hundratals ståndrätterna. Den finske forskaren Aapo Roselius kunde 2006 (i en bok vars titel i översättning lyder ”I exekutorernas spår”) peka på att minst 8000 personer höll i gevären under arkebuseringsvågen 1918. Således deltog en betydande mängd människor i något som många av dem visste stred mot fundamentala rättsprinciper. De kunde dock räkna med finska statens beskydd.

De politiska förhållandena under inbördeskriget var kaotiska. Endast fyra medlemmar ur den lagliga regeringen lyckades till en början ta sig till Vasa för att organisera motståndet mot det röda upproret. Riksdagen sammanträdde inte alls innan maj 1918. Armén och de paramilitära skyddskårerna var den starkare parten. Trots detta är det uppenbart att en sträng bestraffning av de upproriska var en politik med omfattande stöd i det vita Finland. I Dagens Nyheter och Politiken den 14 februari 1918 hade den tillförordnade finske regeringschefen, Heikki Renvall, förklarat att ledarna för upproret skulle hängas och övriga deltagare förvandlas till en ”pariaklass” utan medborgerliga rättigheter. När Pehr Evind Svinhufvud i slutet på maj tillträdde som Riksföreståndare och J K Paasikivi som statsminister gavs politiken officiellare former; ståndrätterna förbjöds, statsförbrytelsedomstolarna tog över och arméns administration av fånglägren institutionaliserades.

Annons
Annons

Samtidigt pågick en långtgående politisk och militär anpassning till Tyskland. Landet hade redan i mars 1918 fått rätt att upprätta militärbaser i Finland, den tyska expeditionsstyrkan fanns kvar i landet och en tysk kung skulle installeras som stats­överhuvud i Finland. Den finska regeringen ville ha kejsar Vilhelm II:s son Oskar (som stod det utrikespolitiskt expansiva Alldeutscher Verband nära), men fick nöja sig med kejsarens svåger, Fredrik Karl. Enligt den nya konstitution som regeringen Paasikivi, stödd på Gustav III:s regeringsform från 1772, tvingade igenom i ”rumpparlamentet” i oktober 1918 skulle den tyske kungen få absolut veto i författningsfrågor och i frågor som gällde krigsmakten, rätt att på egen hand starta ”försvarskrig” samt ett veto i vanliga lagstiftningsfrågor som bara kunde upphävas med 2/3-dels majoritet i riksdagen. Författningen öppnade vägen för ett auktoritärt styre i strid med grundläggande parlamentariska principer.

Hela denna politik slog fel i samband med Tysklands militära sammanbrott i ­november 1918 och Svinhufvud och Paasikivi tvingades avgå. Nyval blev en nödvändighet där även det tidigare hårt undertryckta socialdemokratiska partiet tilläts delta och dess tidningar fick åter utkomma.

Den 7 december 1918, strax innan hans avgång, utfärdade riksföreståndare Svinhufvud en amnesti där alla som deltagit i undertryckande av upproret gavs åtals- och straffrihet, även om de överskridit vad som ”varit nödigt”. Med stöd av bland annat denna amnesti har Finland aldrig gjort någon rättslig granskning av vad som skedde 1918. Trots det stora antalet avrättade vände sig knappt 170 personer under 1918 och 1919 till den finske justitiekanslern med begäran om utredning av var, när och varför deras anhöriga skjutits. Enligt Aapo Roselius ledde få av dessa anmälningar till åtal och knappast någon till fällande dom.

Annons
Annons

Många av dem som deltagit i det våldsamma undertryckandet av upproret kunde i stället retirera in i ”den djupa staten”. Två exempel: Elias Valfrid Sopanen, ordförande i den beryktade ståndrätten i Varkaus, var en tid 1923–24 finsk justitieminister. Två av de ledamöter som bemannat ståndrätten i Satakunta, K O Laitinen och Usko Wallin, fick höga befattningar i det finska rättsväsendet, Laitinen som tjänsteman i justitieministeriet, Wallin som justitieråd i Högsta domstolen. Även den akademiska världen kom under decennier att behärskas av personer solidariska med den vita saken.

Det självständiga Finland byggdes kring en ovederhäftig propagandabild av vad som skett 1918. Den första officiella historieskrivningen, vars fyra band publicerades 1920–26, förbigick de röda offren med tystnad, medan varje stupad vit fick sin biografi skriven. Först i slutet på 50-talet slogs ett hål i förnekelsens mur av Väinö Linna med romanen ”Upp, trälar!”. I en intervju i DN i november 1960 sade Linna att det agg han hyser är riktat mot historieskrivningen. Intervjun följdes upp i Hufvudstadsbladet, men debatten dog ganska snabbt ut. Den väcktes inte till liv igen förrän historikern Jaakko Paavolainen, som var ekonomiskt oberoende och således inte utlämnad till statliga forskningsstipendier, i slutet på 60-talet lade fram sina tre banbrytande böcker om den röda och den vita terrorn och om fånglägerkatastrofen.

Jukka Kekkonen, i dag dekanus för juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, skrev 1991 en bok vars titel i översättning lyder ”Laglighetens skeppsbrott. Kriminalrättslig rättskipning i Finland år 1918”. I denna slår han fast att ståndrätterna saknade all laglig grund. Även statsförbrytelsedomstolarna bröt mot den rättstradition som var förhärskande i såväl Finland som resten av Västeuropa i början av 1900-talet; en person ska dömas för något han gjort, inte för vilka åsikter han har. I statsförbrytelsedomstolarna dömdes folk för medlemskap i fackföreningar och socialdemokratiska idrottsföreningar. De skriftliga vittnesmålen kom från skyddskårer, arbetsgivare, grannar och så vidare. Rättegångarna var inte offentliga, försvarare tilläts sällan, domarna gick inte att överklaga. Kekkonen har senare sagt att i Västeuropa kan finska inbördeskriget och dess efterspel bara jämföras med det spanska, där en ungefär lika stor andel av befolkningen dog. Skillnaden är att i Francos Spanien pågick utrensningarna i nio år.

Annons
Annons

1981–86 och 1993–95 publicerades ytterligare två offentligt finansierade historieverk, som båda har en ursäktande och överslätande underton. I ”Vägen till Tammerfors” (1993), som skrevs medan kriget i Bosnien pågick, gick professor Heikki Ylikangas till angrepp på den finska historieforskningen: ”Varför har händelserna i det finska inbördeskriget hemlighållits och dolts samtidigt som vi i detalj känner till spanska inbördeskriget och dess följder och till exempel de grymheter som begicks under Hitler? Svaret är enkelt. I Finland har styret inte bytts ut lika radikalt som i Tyskland efter att den nationalsocialistiska ideologin föll samman eller i Spanien efter att Francos system störtade ihop. I båda dessa fall har man kunnat se tillbaka på den förra administrationens göranden och låtanden utan att samtidigt tvingas ta ansvar för dem. /…/ I Finland baserar sig det regerande styret direkt på dem som avgick med segern 1918.”

1998 tog så statsminister Paavo Lipponen steget att, i samförstånd med alla övriga riksdagspartier, tillsätta forskningsprojektet ”Krigsdödade i Finland 1914–1922”. Ordförande blev Heikki Ylikangas och projektchef Lars Westerlund, i dag forskningschef på Riksarkivet. Med projektets rapport 2004 kunde de flesta anhöriga till alla dem som dog 1918 få ett vetenskapligt belagt svar på frågan: när, var och hur? Men ännu har inte det officiella Finland velat vidkännas att landets lagliga institutioner 1918 deltog i åtgärder som ledde till 10000-tals oskyldiga medborgares död.

Bjarne Stenquist
Bjarne Stenquist är frilansjournalist och författare bl a till skriften ”Finlands säkerhet” (1982). Han arbetar f n på en bok om Finland under 1900-talet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons