Annons

Katarina Barrling:De vuxna tycks mest stå utanför rummet

"Pussel": fragmentarisk berättelse av Gosia Kurdziel, avgångselevsutställning på Konstakademin Stockholm 2006.
"Pussel": fragmentarisk berättelse av Gosia Kurdziel, avgångselevsutställning på Konstakademin Stockholm 2006. Foto: Anders Wiklund TT
Publicerad

Kolumn | Politik och moral

För små barn är moral enkelt. Den består av två kategorier: ont och gott. Inga nyanser, inga dilemman, ingen mångfald av dimensioner som krånglar till det, utan moral är ett tvåbitarspussel. Med utveckling och mognad växer insikten om att pusslet är något mer sammansatt.

Dessvärre har sådan mognad inte varit alltigenom tydlig i svensk politisk diskussion under senare år. Debatten om migrationspolitiken, till exempel, framstod under en tid mer som en projiceringsyta för sagans svartvita mönster, än som ett policyområde.

Den som vill få en klarare bild av hur moraliskt och politiskt komplicerat området faktiskt är, rekommenderas en ny doktorsavhandling, ”Migrationspolitiska dilemman” (Lunds universitet) av Björn Östbring. Hans slutsats är att realism är att föredra framför idealism på migrationspolitikens område, men man behöver inte ansluta sig till den slutsatsen för att ha stor behållning av boken, och många av resonemangen är dessutom tillämpliga på andra politikområden.

Annons

Politik är inte bara en fråga om att vilja, utan också om att välja. Vi får räkna med att våra folkvalda gör prioriteringar vi inte alltid ser som de bästa, men har samtidigt rätt att kräva att de erkänner uppenbara dilemman, i detta fall bland annat rörande avvägningen mellan en omfattande välfärdsstat och en omfattande (flykting)invandring. Även om diskussionen på migrationsområdet förändrats sedan önsketänkandets höjdpunkt 2015, präglas det idéparadigm som omgärdar området fortfarande av grova förenklingar. Så här inför EU-valet påminns vi dagligen om det.

Begreppet nationalism, till exempel, behandlas fortfarande som vore det synonymt med ondskan själv, och slås samman med allt avskyvärt i tillvaron – för tydlig kontrast mot den egna vackert skimrande pusselbiten. Den ”Liberala demokratin” sägs vara hotad av ”Nationalismen”, när den liberala demokratin i själva verket bygger på nationalstaten, vilken i sin tur förutsätter en känsla av gemenskap – nationalism, till exempel – en känsla som inte behöver vara det minsta aggressiv, eller föranleda några ambitioner att återta Pommern. Den socialdemokratiska folkhemstanke som präglade svenskt 1900-tal och innebar ett på många sätt fredligt samhälle, utgick till exempel från en form av nationalism.

Nationalismen som begrepp är motsägelsefullt. Vissa har beskrivit dess dubbelhet som ett ”Janusansikte”. Å ena sidan utvidgar den gränser, genom att skapa en gemenskap som sträcker sig längre än det egna staketet. Å andra sidan drar den upp gränser och stänger ute. Nationalismen har potential att både förena och förgöra – något den delar med alla former av mänsklig gemenskap. Att förneka denna dubbelhet är intellektuellt ohederligt, och därför är det något överraskande att denna starkt förenklade bild kommer från de håll inom politiken som dagligen varnar oss för hur farlig populismens förenkling av världen är.

När volymen nu dras upp inför EU-valet känner man därför inte bara ett stigande behov av att få in de där vuxna i det politiska rummet. Man känner också ett stigande behov av de i rummet behandlar oss utanför som de vuxna människor vi faktiskt är.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons