Annons

Death Cab for Cutie: ”Thank you for today tour”Death Cab skapar en galax att slungas ut i

Death Cab for Cutie spelar på Cirkus.
Death Cab for Cutie spelar på Cirkus. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Man kan lätt tro att indierockband är utrotningshotade, i alla fall om man följer musikbevakning i sociala medier. Men på Cirkus är Death Cab for Cutie (DCFC) allt annat än marginaliserade.

Under strecket
Publicerad

Death Cab for Cutie: ”Thank you for today tour”

Genre
Konsert
Var
Cirkus

För mig och många andra inleddes relationen till det amerikanska bandet med Seth Cohen. Den mörklockiga, sarkastiska killen i ungdomsserien ”The OC” under 00-talets början. Han hade en affisch på bandet i sitt pojkrum, spelade dem hela tiden, gjorde bland-cd:er till tjejen han ville bli i hop med. Death Cab spelade till och med på seriens nattklubb, The Bait Shop (att likställa med The Peach Pit i ”Beverly Hills”). Tv-serien presenterade det lilla indierockbandet för en mångmiljonpublik, som annars troligen aldrig hade lyssnat på den sortens introvert pop.

Indiepuritanerna menade att DCFC sålde ut sig. Men jag älskade Seth Cohen och hans drömmar om förälskelse, därmed älskade jag även Death Cab, The Shins och The Killers.

Många år senare var jag så fruktansvärt olyckligt kär att jag fick feber. Jag låg nedbäddad och yrade i mitt splittrade hjärta. I lurarna hade jag en låt på repeat i flera dygn, även när jag sov. Låten som min onåbara kärlek berättat att han lyssnade på – ”Transatlanticism”.

I somras kom Death Cabs nionde skiva "Thank you for today", den första utan gitarristen och producenten Chris Walla. Ett album som kretsar kring 40-plus-ångest, gentrifieringsfunderingar och längtan. Ett förväntat och trevligt album, välanpassat för sin publik.

Annons
Annons

Konserten på Cirkus börjar i nya låtarna ”I dreamt we spoke again” och ”Summer years”. Inledningen går nästan provocerande obemärkt förbi, men lika smygande bygger kvintetten upp en suggestiv indierockskänsla. Bandets fem musiker jobbar intensivt i varje ton. Varje instrument är tydligt mixat, samtidigt som instrumenten tillsammans bildar en audiell galax som man bara vill sugas upp i.

Men även om Ben Gibbard och hans begåvande band briljerar i finurligt kompetenta och uppfinningsrika kompositioner, saknar konserten en dramaturgi och – ja, show. Ljuset är simplistiskt, de har inga visuals, inte ens en backdrop.

Fansen får stå för inramningen. Trots att Death Cab är ett band med sina högst hyllade år bakom sig, råder närmast boy band-hysteri i de gamla lokalerna på Djurgården. När fansen skriker mellan låtarna tänker jag på Seth Cohen. Hur tv-serien som skapade kult 15 år senare har kvar en generation indiepublik, varav många hittat dem genom en tv-seriekaraktär.

Den 24:e och sista låten Death Cab for Cutie spelar är från 2003, och monumental i sin sökande sång och sina atmosfäriska instrumentala partier. Jag slungas handlöst ut i rymden, ”Transatlanticism” får fortfarande tid och rum att upphöra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons