Annons

Kväll i paradiset & Välkommen hemDeckartufft hårdkokt men ändå så sårbart

Lucia Berlin (1936–2004) föddes i Juneau, Alaska. Under sin livstid skrev hon totalt 77 noveller. Samlingen ”Handbok för städerskor” kom ut på svenska 2016.
Lucia Berlin (1936–2004) föddes i Juneau, Alaska. Under sin livstid skrev hon totalt 77 noveller. Samlingen ”Handbok för städerskor” kom ut på svenska 2016. Foto: Buddy Berlin

Med den postumt utgivna samlingen ”Handbok för städerskor” slog Lucia Berlin ner som en bomb i litteraturvärlden. Nu har en ny volym med övriga noveller getts ut. Ljuvligt sorgliga, tycker SvD:s recensent.

Under strecket
Publicerad

Majoriteten av Lucia Berlins noveller finns samlade i de tre volymerna ”Homesick” (1991), ”So Long” (1993) och ”Where I Live Now” (1999). ”Homesick” belönades med American Book Award 1991.

Bild 1 av 1

Kväll i paradiset & Välkommen hem

Författare
Lucia Berlin
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers. Eva Johansson, 464 s

Den där debatten om autofiktion och hur mycket det är fint eller fult att hitta på när man skriver litteratur, den känns alldeles knasig när man läser Lucia Berlin. I alla fall när man i den amerikanska novellistens nya volym – som nu har kommit ut på svenska – får tillgång till både hennes prosa och glimtar ur hennes biografi. För där finns de överallt: identiska händelser, platser och skeenden i liv och i dikt. Samma människor som gör samma saker med samma konsekvenser. Skillnaderna finns bara i hur det berättas. Men i detta hur ligger just det som gör det till litteratur. Till gestaltat liv, vilket aldrig är bara liv utan konst, bra eller dålig.

Hennes stora publika genombrott kom inte förrän för några år sedan, tio år efter hennes död.

I Lucia Berlins fall är det nästan alltid bra. Osentimentalt, ibland snudd på kyligt berättade utsnitt ur stökiga livsöden som plockas ned till krass begriplighet. Ett avklarnat språk som också mitt i en nästan deckartuff hårdkokthet kan öppna en sårbarhetslucka mot bråddjupen.

Annons
Annons

Majoriteten av Lucia Berlins noveller finns samlade i de tre volymerna ”Homesick” (1991), ”So Long” (1993) och ”Where I Live Now” (1999). ”Homesick” belönades med American Book Award 1991.

Bild 1 av 1

Lucia Berlin var verksam som författare från tidigt 1960-tal till en bit in på 1990-talet och hade en liten, men trogen, skara läsare. Men hennes stora publika genombrott kom inte förrän för några år sedan, tio år efter hennes död, då en samlingsvolym med hennes noveller publicerades, på svenska under titeln ”Handbok för städerskor”. Berättelser som skildrade en kvinnas tilltagande alkoholism, hennes kärleksaffärer, hennes relation till sönerna, till männen, till släkten, till skrivandet och till spriten och bildade ett mönster, gick att läsa som en roman.

Majoriteten av Lucia Berlins noveller finns samlade i de tre volymerna ”Homesick” (1991), ”So Long” (1993) och ”Where I Live Now” (1999). ”Homesick” belönades med American Book Award 1991.
Majoriteten av Lucia Berlins noveller finns samlade i de tre volymerna ”Homesick” (1991), ”So Long” (1993) och ”Where I Live Now” (1999). ”Homesick” belönades med American Book Award 1991.

I den nya novellsamlingen ”Kväll i paradiset” som inleder dubbelvolymen spretar fler teman. Här återfinns självlysande barndomsskildringar, som den om två småflickor som under smältverkens bolmande rökpelare i arbetarkvarteren i El Paso finner på ett sätt att göra sig en förmögenhet på att sälja lotter. Eller en om tre unga mammor där den yngsta av dem, 17-åriga Maria, behandlas som en levande docka av sin man tills hon inte längre levererar rätt sorts dockighet utan har mage att bli på smällen igen, just som hans karriär som skulptör tagit fart.

Berlins berättelser fångar ett amerikanskt 1900-tal strax bredvid den äppelkäcka optimismen, platserna där spriten flödar, där allt är i ständig rörelse – mer av nödvändighet än av framtidstro. De flesta av dem är underbart krassa, vissa absurda och roliga. Ljuvliga för att de också är så sorgliga. Berättar om allt buller och bång som människorna ägnar sig åt att för överrösta smärtan, men så skär den ändå rakt igenom.

Annons
Annons

Men det rastlösa irrandet mellan platser, människor och stämningslägen gör denna samling mindre drabbande än ”Handbok för städerskor” som hölls samman av en gemensam smärtpunkt. Alla noveller har inte heller samma tyngd. Det märks tydligare att de sammanfogats av någon annan, efter upphovskvinnans död.

Bara den lista med ”problemen med alla hus jag har bott i” öppnar en hel värld av berättelser.

Volymens andra del består dels av utkastet till en självbiografi som utgår från alla de olika platser som Lucia Berlin bodde på under sitt liv. Det är ett genialt grepp eftersom hela den kaotiska motstridighet som verkar ha präglat hennes liv så väl återspeglar sig i alla flyttar. Men också i hur varje plats vecklar ut ett helt nytt sorts sätt att leva. Bara den lista med ”problemen med alla hus jag har bott i” öppnar en hel värld av berättelser.

Sist ett litet urval brev, främst de som Lucia Berlin skrev på 1960-talet till Ed och Helene Dorns, vänner och litterära mentorer. Brev om kärlek, kaos, barn och skrivande. Om uppbrott och missbruk och nya tag, författade i en skuttig och nästan forcerad glättighet som bara då och då doppar tårna i stilla eftertanke. Under ytan strömmar självförakt och tvivel, uppe i luften surrar rastlöshet och impulsivitet.

Hon hann aldrig skriva klart sin självbiografi men utkastet visar att den hade kunnat bli den där stora romanen som hon drömde om att slutföra, men lika mycket fasade för. På ett annat sätt skrev hon ändå den stora berättelsen om sitt liv. Novell för novell.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons