Annons

DeLillo lockar med löften om svar

Under strecket
Publicerad

boklåda | Kroppskonstnären
För två år sedan utkom på svenska den amerikanske författaren Don DeLillos muskulösa roman ”Under jord”. I dag är det dags för en ny DeLillo, hans till omfånget betydligt anspråklösare roman Kroppskonstnären (övers. Caj Lundgren , 111 s. Atlantis, ca 207:).
Den amerikanska originalutgåvan recenserades i SvD 6/2 2001. Caj Lundgren skrev då att DeLillo i ”Kroppskonstnären” fortsätter ”att med knappa medel beskriva ett modernt medvetandes alienation i den allt ödsligare, alltmera kärlekslösa omgivning som det oavsiktligt har skapat åt sig. Samtidigt utforskar han detta medvetandes nyaste metoder att uttrycka sin belägenhet i konstnärlig form - och därmed också sin egen verksamhet, det vill säga författarens sökande efter mening och verklighetskontakt genom en skapande framställning som emellertid inte tycks erbjuda något större hopp om framgång.”

Lauren Hartke heter romanens ”kroppskonstnär” och i första kapitlet lämnar hennes sambo den villa de bor i, för att något senare
skjuta sig.
Caj Lundgren skriver: ”Ensam i villan vid havet, där Lauren redan tidigare har störts av mystiska ljud, upptäcker hon nu en främling - en kuriös liten man som hon ger namnet ”Mister Tuttle” och som visar sig äga den osannolika förmågan att perfekt återge inte bara Reys röst och hennes egen, utan också ordagranna repliker som de faktiskt har uttalat. Har han hållit sig gömd i huset och tjuvlyssnat på dem en längre tid? Troligen, men det förklarar inte att han också tycks äga kunskaper om saker och ting som ännu inte har inträffat. ”Han är en människa som minns framtiden.”
Förutom dessa talanger saknar han nästan helt förmågan till mänsklig kommunikation, men Lauren lyckas upprätta en viss kontakt genom att se in i hans uttryckslösa grågula ögon. ”Vad betydde detta, den första gång en tänkande varelse såg djupt in i en annans ögon? Tog det hundratusen år innan detta hände, eller var det det första de gjorde, det som gjorde dem till högre varelser, gjorde dem moderna, den blick som avslöjar att
vi i själens inre är ensamma?”

Annons
Annons

Mister Tuttles närvaro får sin förklaring när Laurens hyresvärd en dag dyker upp. Han har i sin tur hyrt huset av dess ägare, ett gammalt par som är Mister Tuttles föräldrar och som har placerat sin lätt rubbade son på den institution han nu har avvikit från. Hela situationen inspirerar Lauren i arbetet med den performanceföreställning hon är i färd med att ställa samman. Dess centrala inslag är en video som hon har hämtat från internet, där kameran i direktsändning tjugofyra timmar om dygnet visar en tvåfilig väg i den finska staden Kotka - ”anonyma bilar som kör in i och ut ur staden, eller bara den tomma vägbanan under de döda timmarna. De döda timmarna var bäst”. Detta till ackompanjemang av en telefonsvarares syntetiskt framställda robotröst vars innehållslösa fraser upprepas i all oändlighet.
Vad Don DeLillo med en ytterligt subtil antydningsteknik berättar om de människor som figurerar i ”The Body Artist” - och överlåter åt läsaren att bygga ut genom egna
reflektioner och (mestadels onda) aningar - kunde med lätthet ha räckt till en mångdubbelt utförligare skildring. ”

Caj Lundgren avslutar sin recension: ”I romanen ställer han sig och läsaren en rad frågor om kärleken, tiden och vårt sätt att uppleva verkligheten som knappast blir besvarade i slutet av varje mening, men som på varje rad lockar med löften om att det någonstans ändå finns ett svar.”

svd

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons