Annons
Krönika

Kaj Schueler:DeLillo och ketchupeffekten

Långt före Bret Easton Ellis skildrade Don DeLillo framgångens och rikedomens leda. På bara ett par månader har tre verk av DeLillo kommit ut på svenska. Kaj Schueler imponeras av ett helgjutet författarskap.

Under strecket
Publicerad

Det råder en ny högkonjunktur för den amerikanske författaren Don DeLillo. I Sverige, alltså. Det är inte för att hans böcker säljer i särskilt stora upplagor, utan snarare att han har något så diffust som kredd. Samma sak gällde egentligen när han i det sena 1980-talet i snabb takt slog igenom med romanerna Vitt brus och Vågen. Men på en allt tuffare marknad sålde han inte och när hans storverk Underworld utkom 1997 ville hans förlag Wahlström & Widstrand inte längre vara med.

Atlantis tog över och har därefter gett ut alla hans romaner på svenska. Men nu har förlaget plötsligt fått konkurrens. Modernista har också fått upp ögonen för den egenartade författaren och lagt beslag på stora delar av hans ”backlist”, det vill säga hans tidiga romaner från debuten Americana (1971) till de nu aktuella Spelare (1977) och Vågen (en återutgivning). Om ett par veckor ger Atlantis däremot ut hans senaste bok, novellsamlingen Ängeln Esmeralda (engelska originalet The Angel Esmeralda recenserades i SvD 22/12 2011). Snacka om litterär ketchupeffekt, på bara ett par månader har alltså tre verk av honom utkommit på svenska.

Annons
Annons

DeLillo har såväl i Sverige som i sitt hemland trogna läsare som läser allt han skriver. Framför allt tycks det vara män – jo, jag är en av dem – som attraheras av hans böcker och ämnesval: politisk paranoia och konspirationer, terrorism och extremism, hur medierna, framför allt tv, och reklamen ockuperar våra liv, är några av de områden som han tidigt la beslag på. DeLillo är en i en generation amerikanska författare som, i likhet med till exempel Thomas Pynchon, William Gaddis och Cormac McCarthy, har haft ett betydande inflytande på den amerikanska litteraturen efter andra världskriget. Jonathan Franzen är en av de något yngre författare som beundrar och har inspirerats av DeLillo. När jag förra hösten intervjuade honom berättade han att han gärna återkom till DeLillos verk. ”Han skriver så vackert”, sa han och fortsatte, ”tidigt upptäckte han avgörande strukturella förändringar i den amerikanska verkligheten”.

Även om den nu aktuella Spelare inte är en av DeLillos främsta romaner, tecknar han samtiden (70-tal) med blicken riktad mot framtiden. Långt före en författare som Bret Easton Ellis skildrar han framgångens och rikedomens leda. I det här fallet är huvudpersonerna ett yngre par med yrken på Wall Street som på var sitt håll söker kickar utanför den vardagliga framgången. Han söker spänningen i kontakten med terrorister som ska attackera börsen, hon söker njutningen i vänskapen och kärleken till ett homosexuellt par, vilket får förödande konsekvenser. DeLillo skildrade redan då en utveckling mot ett samhälle där vi inte bara konsumerar prylar utan också människor.

Ibland är det intressant och förvånande att följa en författare baklänges, det vill säga att upptäcka att han eller hon redan i tidiga romaner erövrat sina ämnesområden och med vilken konsekvens de fortsätter att skriva i den traditionen. Kanske, åtminstone i DeLillos fall, så förändras blicken med åldern, från det överhettade, sociala spelet i New York i romanerna Americana och Spelare till den tillbakadragna och livsreflekterande huvudpersonen i senaste romanen Omegapunkten.

Kaj Schueler är kulturchef på Svenska Dagbladet.
kaj.schueler@svd.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons