Annons
Recension

Ratners stjärnaDeLillos science fiction ett intressant sidospår

Under strecket
Publicerad

Ratners stjärna

Författare
Don DeLillo
Genre
Prosa
Förlag
Atlantis

(Ratner’s Star, 1976) Övers: Rebecca Alsberg. 490 s.

Den amerikanska berättarkonstens inverkan på svensk prosa under senare decennier är en historia om fascination, bortstötning och bejakelse. Fascinationen gällde de stora postmodernisternas komplexa systemkritik: Thomas Pynchon, William Gass och William Gaddis, liksom den yngre David Foster Wallace, exempelvis. Till bilden hör också punkprosaisten Kathy Acker och de mörka begärsanalytikerna John Hawkes, Robert Coover och Harold Brodkey. Alltför litet av dem finns översatt.

Bortstötningen kom när den svenska traditionen inte lyckades transponera det politiska innehållet i dessa verk till det egna registret. Bejakelsen av den realistiska sedekritiken i Richard Fords prosa, av Tobias Wolffs moraliska novellkonst och deras ”smutsrealistiska” förebild Raymond Carver innebar en återgång till normalverksamhet.

Undantag finns: Lars Jakobson har envist hållit fast vid den postmoderna hybridprosans möjligheter. Men jag tvivlar på att han jublar idag när Don DeLillos science fiction-pastisch ”Ratners stjärna” utges mer än tre decennier efter det att originalet utkom.

Annons
Annons

Så säger jag trots att det rör sig om en stor satsning av en postmodern författare som dock inte riktigt passar in i min inledande skiss. Den nu 74-årige DeLillo delar sin generations intresse för civilisationens mentala strukturer: dess paranoida motiv (sammansvärjningar, maffior, mördarsekter som i ”The Names”, terrorism som i ”Mao II”) och dess ”inomvärldsliga transcendens” eller upptagenhet med det tomrum som finns här och nu, mitt i vimlet bland kropparna och de blinkande apparaterna: det tomrum som är en filial till det större tomrum där vår värld svävar.

Detta är förvisso Bronxsonen DeLillos område. Men i sina bästa romaner – ”The Names”, ”Libra”, ”Mao II”, ”Under jord” och ”Falling Man”, som utgår från WTC-attacken – driver han inte som en del andra postmodernister känslan för inomvärldslig gåtfullhet till någon dyrkan av det tekno-urbant överväldigande hos systemen. Han satsar istället på en stor och varm förundran inför hur världen framträder i människans medvetande. Individens häpnad inför stadslivets scener, hans eller hennes ensamhet inför tingen och minnena av en alltid liksom ofullbordad barndom hindrar inte heller DeLillo att skildra samhället med socialt och politiskt fokus.

I ”Under jord” bedriver han till exempel kraftfull metaforåtervinning genom det mångfaldiga bruk han gör av fenomenen sopor, träck och rester. I den metaforiken samsas den enskilda människans upplevelse av kroppsligheten med en ursinnig kritik av den framstegets storm där individens enda frihet till slut är ”the pursuit of loneliness”.

Annons
Annons

I detta mäktiga författarskap utgör ”Ratners stjärna” en enligt min mening mindre lyckad solitär. Upplägget är inskrivet i modellen ”a world next door”, det vill säga att huvudpersonen, ett matematiskt tonårsgeni, likt en Alice i Underlandet hamnar i en jättelik, hemlig forskningsanläggning där hans kodknäckande förmåga efterfrågas. Man har nämligen uppfångat en sekvens pulser från ett svårkartlagt område i rymden.

Så gott som hela romanen består av scener från detta forskningscenter där Billy vandrar från den ena mer eller mindre knäppa forskaren till den andra och lyssnar till deras fikonspråkliga monologer.

Romanens karaktär av sidoverk hindrar inte att många av DeLillos viktiga teman finns med. Själva den kod Billy bearbetar hyser ju de bägge sidorna av den inomvärldsliga transcendensens frågeställning: är vi ensamma eller inte ensamma i universum?

DeLillo är 40 år när denna roman först utges. Han förbrukar många ord på ett slags demonstrativt knasiga liknelser som har skarp tidsfärg men idag känns mindre upphetsande: ”När han stampade på det viset liknade han en fruktansvärt opraktisk hushållsrobot avsedd att trampa på förbikrypande insekter.” Den vilsna teatraliteten, de puerila sexskämten och den genretypiskt kliniska grotesken gör läsningen tröttsam och horisontlös på ett sätt man annars aldrig upplever hos denne författare.

Viss spänning erbjuds. Jag skall inte avslöja hur det går för Billy med koden. En blek förundran dröjer kvar efter läsningen. Avsnitt av stor spekulativ skönhet förhöjer romanens efterverkan i minnet. Billys samtal med en urgammal astrofysiker om ”namnens namn” och våra kroppars innehåll av stjärnstoft, liksom en kinesisk arkeologs upptäckande av en urgammal avancerad civilisation på ett okänt utvecklingsspår, är några exempel, och paranoian får också sitt, i beskrivningarna av ett kallhamrat industrikonsortium inriktat på fladdermusguano.

Det ligger nog i liknande satsningars natur att delvis haverera. Den intellektuella investeringen är betydande, och många av de problem som skissas i gränslandet mellan metafysik, matematik och astronomi är hisnande i den mån jag förmår omfatta dem. ”Ratners stjärna” är med andra ord en roman det är lätt att imponeras av trots att den i långa stycken tråkar ut – och omvänt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons