Annons

”Demografiskt experiment av historiska mått i Sverige”

Sheri Berman –  professor i statsvetenskap vid Barnard College, Columbia University i New York.
Sheri Berman – professor i statsvetenskap vid Barnard College, Columbia University i New York. Foto: Staffan Löwstedt

Statsvetaren Sheri Berman, aktuell på Bokmässan i Göteborg, kom till Sverige 1987 för att forska. Enligt henne ser landet ”dramatiskt annorlunda ut” i dag jämfört med då.

– Den demografiska förändringen som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig.

Under strecket
Publicerad
Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 2
Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 2

För många i Sverige är hon okänd, men författaren och professorn i statsvetenskap, Sheri Berman, kan mycket om svenskarna. När hon kom till Sverige 1987 för att forska bland annat på fackföreningsrörelsen var hon ovanlig, en främling, hon stod ut.

– I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått, säger hon.

Även om Sverige tidigare har haft starka klassmotsättningar, menar Sheri Berman att problemen i dag är större.

– Det är ingen fråga om att ju mer homogent ett samhälle är, desto lättare blir det. Det blir färre klyftor och grupperingar, och det är lättare att skapa en känsla av social solidaritet. Men mångfald är inte inkompatibelt med demokrati. Den största och viktigaste frågan i Europa i dag är hur man gör mångfalden mer kompatibel med demokratin, säger hon.

Annons
Annons
Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1

Har du några svar på hur det ska gå till?

– Grundläggande är i alla fall att du inte kan ha en funktionell demokrati om medborgarna inte är överens om vem som har rätt att bli medborgare, att vi alla är politiska jämlikar, att vi är överens om att vi är svenskar eller amerikaner, och att vi har samma skyldigheter.

Foto: Staffan Löwstedt

Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Barnard College, Columbia University i New York. Hon forskar på Europas politiska historia, men också om demokrati, fascism och socialdemokrati. Nu är hon återigen i Sverige och på Bokmässan, för att prata om sin senaste bok ”Democracy and dictatorship in Europe”. En historisk tillbakablick på hur de liberala demokratierna vi ser i dag har kommit till, efter en lång och snårig kamp med många dramatiska bakslag.

– Franska revolutionen kan sägas vara startpunkten för demokratin i Europa, men det tog 150 år att faktiskt komma fram. De flesta glömmer hur lång och svår den resan var, och hur många demokratier som fallit på vägen.

Vad kan vi lära oss av historien?

– Det är faktiskt inte förrän efter andra världskriget som den liberala demokratin blev normen, i alla fall i västra Europa. Om man ser tillbaka förstår man att vi inte kan ta den för givet. Jag är smärtsamt medveten om hur sårbar demokratin är.

Annons
Annons

Att länder som Ungern och Polen nu går i en auktoritär riktning är väntat med tanke på Europas historia. Snarare har det enligt Sheri Berman funnits orimliga förväntningar på utvecklingen efter kommunismens fall.

– Det vi ser hända nu i Ungern och Polen säger något om hur svårt det är att bygga upp en stabil och fungerande liberal demokrati. Det hade varit första gången i historien som ett land hade gått från att vara koloniserat, med liten erfarenhet av självständighet och ingen erfarenhet av liberal demokrati, till att bli en välfungerande demokrati utan några direkta problem på vägen, säger hon.

I sina artiklar som bland annat publicerats i New York Times och The Guardian resonerar Sheri Berman kring ohövlighet i den politiska debatten, och hur det polariserar samhället. I kombination med identitetspolitik blir det enligt henne en giftig cocktail.

– Att bråka om identitet är svårt. Det är svårt att kompromissa om identitet, och det gör människor mer intoleranta eftersom det placerar dem i en defensiv position. Identitetspolitik är inte bra för vänstern, och det är inte bra för demokratin.

På vilket sätt tjänar högern på identitetspolitiken?

– En del av problemet med identitetspolitiken är att högerpopulister brukar vara ganska samkörda på den här typen av frågor: de gillar inte migration, förändring och de tycker att det var bättre förr. Som till exempel Sverigedemokraterna. Vänstern är splittrad när det kommer till att formulera ett bättre alternativ.

I USA har Donald Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon sagt att han ”inte kan få nog av vänsterns identitetspolitik”. Om Steve Bannon fick välja, skulle vänstern debattera ras och identitet varje dag.

Annons
Annons
Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1

– Demokrater splittras mellan de som vill lyfta varje enskild identitets rättigheter, och de som vill hjälpa alla ickepriviligerade människor oavsett religion, sexuell läggning eller etnicitet. Trumps väljare mobiliseras ännu mer av att vänstern är upptagna med den här typen av frågor.

Foto: Staffan Löwstedt

De slutsatser Sheri Berman drar från sin forskning är att hotet mot demokratin i Europa framför allt beror på två saker: att politiska organisationer och institutioner har blivit sämre på att adressera förändringar i samhället och hur man ska hantera de nya problemen, samtidigt som allt färre engagerar sig politiskt. Den andra orsaken är EU.

– Mycket mer pågår online och utanför politiska partier än inom dem. Det måste finnas något sätt som människor kan känna att deras röst hörs, genom de här institutionerna. Antiparti-partier som italienska Femstjärnerörelsen är inte en hållbar politisk lösning. Jag har inga svar, men det är tydligt att de gamla sätten inte fungerar och att vi inte har hittat ett nytt sätt.

Varför är EU ett hot?

– Ungern är inte ett demokratiskt land i dag, Polen har tagit mycket otrevliga steg i samma riktning. Men EU har ingen plan. När man tog in dem i EU fanns en 400 sidor lång bok med krav som de här länderna måste uppfylla, men det finns nästan ingenting i de officiella riktlinjerna som berättar hur EU ska hantera ett land som Ungern i dag.

Annons
Annons

En vanlig jämförelse när dagens samhälle diskuteras är 1930-talet, med ekonomisk kris och framväxten av extrema partier. Men det är en uttjatad teori som inte heller tjänar som ett bra exempel för vår tid, menar Sheri Berman.

– Vi har inte partier på vänsterkanten och högerkanten som propagerar för att störta demokratin, den världen är vi inte i. Vad vi har nu är polarisering och mer extremism och en mycket större svårighet att bilda regeringar, som inte minst Sverige såg efter det senaste valet.

Då jämför hon hellre med 1960-talet.

– I många europeiska länder fanns otroligt mycket missnöje, precis som nu. Det fanns inhemsk terrorism i många länder. Kommunistiska partier vars lojalitet till den liberala demokratin var minst sagt tveksam. Och massor av studenter som propagerade för att störta demokratin. Vad vi får hoppas på är att vårt demokratiska system svarar tillräckligt väl för att trycka tillbaka de värsta farorna, och hålla dem tillbaka i alla fall en generation till.

På 1960-talet präglades samhället av stark polarisering. Mellan generationer men också olika sociala grupper, som i dag.

– Ett stort problem är att människor sorterar in sig i än mer homogena grupper. Man bor i områden där de flesta röstar som en själv, man går till kyrkan med samma människor och ens barn går i samma skolor. Man träffar bara dem som har en annan politisk uppfattning på jobbet, men aldrig på föräldramötet, festen eller på kvällspromenaden. Det är oerhört dåligt för demokratin, för det blir mycket lättare att se en politisk motståndare som en främling, en annan, i stället för som någon som bara tycker annorlunda.

Kan blocköverskridande politiska regeringar vara en motverkande kraft i ett sådan samhälle?

– Tyvärr tror jag inte det. En koalitionsregering rår inte på det, om den kunde få väljarna som har röstat fram dem att interagera på något sätt så skulle det kunna leda till ett mindre polariserat samhälle, men det funkar ju inte på det sättet.

Kommer demokratin att överleva?

– Det är den enda långsiktiga lösningen för samhällen och människor med olika åsikter, behov och prioriteringar. Jag tror inte att jag kommer att gå och lägga mig och vakna i en auktoritär regim som Ungern i morgon. Men hoten är verkliga. Mot den demokrati som jag kommer ifrån, och de i Europa. Och jag tror att problemen vi ser i dag är långsiktiga. Det kommer att ta lång tid tills vi kommer fram till en punkt där vi återigen kan ta den liberala demokratin för givet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons