Annons

Den amerikanska mardrömmen

Donald Trump i New York efter att det står klart att han har vunnit det amerikanska presidentvalet 2016.
Donald Trump i New York efter att det står klart att han har vunnit det amerikanska presidentvalet 2016. Foto: Julie Jacobson

”För första gången i mitt liv fruktar jag personliga konsekvenser för vad jag skriver”, säger manusförfattaren J D Shapiro. I drömfabriken Hollywood talar man nu oroligt om framtiden: vad händer med yttrandefriheten om den nyvalde presidentens föreslagna ”förolämpningslag” blir av?

Under strecket
Publicerad

Santa Monica Pier i solnedgången.

Foto: IBLBild 1 av 1

Santa Monica Pier i solnedgången.

Foto: IBLBild 1 av 1

På Santa Monica Pier stannar en suv med Nevadaskyltar upp. Några tunga och stela, äldre och yngre kroppar makar sig långsamt ut ur sidodörren. De samtalar tyst, rättar till sina kläder och sätter på sig sina kepsar där Trump lovar att göra Amerika ”great again”. De märker inte blickarna de får, de står som förstummade och ser ut över ett förunderligt oändligt hav.

Santa Monica Pier i solnedgången.
Santa Monica Pier i solnedgången. Foto: IBL

Den icke-amerikan som i all sin tanklöshet kallar Donald Trumps väljare dumma måste kanske först och främst fråga sig vilka löften man har gett dem, vilka chanser de har fått, och hur väl den kollektiva amerikanska självbilden avspeglar deras verklighet. I attityder och värderingar är traditionens makt större än vi tror, det behövs bara en tillräckligt ihärdig demagog för att vi åter ska tas i besittning av våra mest fruktade demoner.

Annons
Annons

Amerika byggdes på kraften i människors drömmar om frihet och oberoende. Den drömmen kunde bara förverkligas i de obrutna markerna i väst. Gräset var inte nödvändigtvis grönare, himlen inte mycket högre, men drömmen handlade inte om rikedomar eller ett liv i överflöd. Det var drömmen om friheten från statlig reglering och myndighetsutövning, friheten från att slippa förnedringen som man under kyrkopliktens piska tvingades utstå från predikstolarna. De skulle snart upptäcka att de när som helst kunde berövas den friheten. Konsolideringen av USA, samhällsbygget, infrastrukturen – allting förutsatte en fungerande federal apparat, och i den kunde nybyggarna bara se ett annalkande hot.

I de stater de lämnat bakom sig i östra USA växte den statliga kontrollen av snart sagt alla aspekter av samhälleligt liv fram. Samtidigt såg de hur samma lagstiftande makt blundade för den organiserade brottsligheten i städerna som växte fram som ytterligare ett kontrollerande organ, en stat i staten vars marknadsidé förutsatte oförmågan att förlåta, efterskänka eller glömma. De drog vidare västerut, så långt bort de kunde och med vapen i sina händer.

En del menar att Hollywood har bidragit till Trumps framgång.

I ”Oswald’s tale”, Norman Mailers oöverträffade skildring av Lee Harvey Oswald och den våldsamma, mardrömslikt frustrerade tradition som skapade honom, stannar Mailer upp en stund för att reflektera över vad som hände när drömmen om det förlovade landet i väst nådde sin naturliga gräns just här i Kalifornien och flyktvägarna tillbaka till en svunnen era var avskurna. Han konstaterade att det mest var en ironisk slump att det var just där som Hollywood växte fram, men att det var långt ifrån någon tillfällighet att just det blev Drömfabriken. Redan under det kalla kriget insåg filmindustrin vilken kraft det låg i B-filmernas paranoida budskap, där kommunismen – så vagt definierad att borgerliga svenska partier hade kunnat ingå – blev ett ständigt tema. Sedan 80-talet har åtskilligt handlat om onda araber som hotar bensinpriserna, ondskefulla CIA och federala agenter.

Annons
Annons

En del menar att Hollywood har bidragit till Trumps framgång, som antas bottna i besvikelsen över den enorma skillnaden mellan dröm och verklighet – och kanske även oförmågan att skilja drömmen från verkligheten. Med tanke på den långa rad av ögonöppnande filmer – allt ifrån Orson Welles ”Othello” och ”Gissa vem som kommer på middag” till ”Mississippi brinner”, ”Brokeback Mountain” och ”Lover” – låter det som en alldeles för enkel förklaring.

Manusförfattaren och stå-uppkomikern J D Shapiro kom från New Jersey till Hollywood i början av 90-talet med ett filmmanuskript som Mel Brooks omedelbart föll pladask för. Det hela resulterade i filmen ”Robin Hood. Karlar i trikåer” och sedan dess har Shapiro upplevt de flesta av de framgångar och absurditeter som manusförfattaryrket innebär. Att med ett strålande leende och ett lysande tal ta emot priset för århundradets sämsta film är en av dem, trots att Shapiro egentligen inte skrev en rad av det manuskript som sedan filmades. Han kunde bara inte motstå tanken på att av alla filmer i världen var hans den absolut sämsta. Efter det ganska typiska shapiriska tilltaget vann han omedelbart cineasternas kärlek.

Jag frågar honom om Norman Mailers relativt allmänt spridda bild av Hollywoods förmåga att locka fram det sämsta i oss trots allt kanske stämmer.

– Vad Mailer talade om var en mörk period i Hollywoods historia, säger Shapiro. Han skulle ha varit stolt över vad Hollywood har blivit. Tack vare Hollywood har det över huvud taget blivit möjligt för amerikanerna att föreställa sig svarta presidenter och kvinnor i maktpositioner.

Annons
Annons

– Vi måste bli bättre, särskilt när det gäller ökad mångfald, men Hollywood har haft en enorm betydelse för ett vidsyntare Amerika. Och det är en av anledningarna till varför Trump och de högerextrema hatar Hollywood lika mycket som medier.

Valresultatet och tonen i presidentvalskampanjerna oroar honom. När Trump ger sig på USA:s genomgående mest hyllade rappare, Jay Z, och dessutom föreslår en libel law (ett slags förolämpningslag) har han just förklarat hela film- och musikindustrin krig. För att inte tala om ståuppkomedin, en vibrerande, glödhet scen i Los Angeles.

– Det är första gången i hela mitt liv som jag fruktar personliga konsekvenser för vad jag skriver, säger Shapiro.

En ökad kontroll av Hollywood finns med på listan.

Bakom Trump står en lång rad av förväntansfulla män vars verklighetsuppfattningar är lika hemvävda som någonsin de själva, och som sällan ser någon mening med diskussioner i frågor där de redan tagit ställning. En ökad kontroll av Hollywoods utbud finns med på listan över nödvändiga projekt för att make America great again.

Jag kan inte släppa tankarna på Trumps anhängare där ute på Santa Monica Pier, dagarna före valet. De möttes med blickar som uttryckte bottenlöst förakt – det var nästan plågsamt att se. Allt jag såg var helt vanligt folk från en annan del av USA, hårt arbetande män och kvinnor som sett alltför många tillfällen komma och ännu fler gå. Äldre själar som aldrig fick chansen att prova om drömmen om det förlovade landet verkligen var sann. Unga män vars drömmar om fast arbete och trygghet krossats gång på gång, unga kvinnoögon som sett alldeles för mycket elände och förnedring på alldeles för kort tid. De stod där och försökte begripa tomheten i en dröm som dog när vägen västerut tog slut vid ett outgrundligt stort hav.

Nu sitter de nog hemma och jublar, men som den här cyniska världen faktiskt fungerar kommer de snart att upptäcka att de blivit grundlurade på ytterligare en dröm, och detta av just en av de con artists som lurat dem så många gånger förr.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons