Annons

Den arabiska våren har övergått i vinter

Nasim Nasri vid vännen Mohammed Bouazizis grav i tunisiska Sidi Bouzid. Bouazizis tände i desperation eld på sig själv 2010, vilket blev startskottet för den arabiska våren.
Nasim Nasri vid vännen Mohammed Bouazizis grav i tunisiska Sidi Bouzid. Bouazizis tände i desperation eld på sig själv 2010, vilket blev startskottet för den arabiska våren. Foto: Yvonne Åsell

För fem år sedan startade den arabiska våren när den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot polisens trakasserier. Våren övergick i vinter – men sjunkande oljepriser kan sätta fart på nya protester, skriver SvD:s Bitte Hammargren.

Under strecket
Publicerad

Det var den 17 december 2010 som Mohamed Bouazizi, efter att upprepade gånger ha fått sin grönsakskärra konfiskerad av polisen och blivit offentligt förnedrad, tände eld på sig själv i den tunisiska staden Sidi Bouzid. 26-åringens desperata handling ledde till en självmordsvåg bland unga män i Algeriet och Tunisien. Men snart började i stället de folkliga massprotesterna växa. I januari 2011 flydde diktatorn Ben Ali brådstörtat från Tunis för att sätta sig i exil i Saudiarabien. Hans flykt fick en dominoeffekt. Kort därefter föll Egyptens president Hosni Mubarak och marken började gunga under diktatorernas fötter i Bahrain, Jemen, Libyen och Syrien.

Skalven kändes på fler håll när jag reste till land efter land under revolterna. Till Saudiarabien kom jag i mars 2011, samtidigt som en gryende proteströrelse kvästes i huvudstaden Riyadh och den oljerika, shiadominerade Östra provinsen.

I det lilla grannlandet Bahrain såg jag hur de arabiska folkens drömmar om bröd, frihet och social rättvisa krossades för första gången. Det var i mitten av mars, då världen i stället vänt sin
uppmärksamhet mot Japan, som en följd av tsunami och kärnkraftshaveriet i Fukushima.
De saudiska soldaterna i sina khakiuniformer gjorde segertecknet uppflugna på
pansarfordonen. När mörkret och tårgasmolnen sänkte sig över huvudstaden Mamana kurade jag inne på hotellet nära Pärlrondellen, där protesterna haft sitt epicentrum. Demonstranter, som jag mött några timmar tidigare, skickade sms om hur säkerhetsstyrkor trängt in på akutmottagningar för att gripa sårade och sjukhuspersonal.

Annons
Annons

Gulfstater som Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten fängslade inte bara demonstranter i sina egna länder. Efter Mubaraks fall började de stödja en kontrarevolution i Egypten, arabvärldens folkrikaste stat. De var rädda för en smittoeffekt. När egyptisk militär störtade Muslimska brödraskapets folkvalde president Mohammed Mursi sommaren 2013, hade ”brödernas” motsvarigheter i flera Gulfstater redan jagats med blåslampa och kastats i fängelse.

Den gemensamma nämnaren i den heterogena arabvärlden är en ung befolkning i kombination med styrande som inte vill släppa ifrån sig makten. För att stoppa fredliga proteströrelser spelade de styrande ut etniska eller sekteristiska kort, medan extremister skar pipor i vassen. I dag har sekterismen blivit ett gift som sprider sig – som i Saudiarabiens offensiv i Jemen. Denna är följden av kung Salmans rädsla för det icke-arabiska och shiitiska Irans inflytande i arabvärlden.

President Assad läspade lätt när han svarade och hade ett nervöst skratt.

Samtidigt står britter, fransmän och amerikaner i kö för att sälja vapen till saudierna, trots att Amnesty International rapporterat om saudiska krigsförbrytelser i Jemen och trots att saudiernas krig gynnat det sunniextrema al-Qaida. I Libyen, som jag besökt i omgångar, bombade Natoländer med stöd av svenskt spaningsflyg ut diktatorn Moammar Gaddafi. Resultatet blev med tiden en kollapsad stat. Plundrade vapen från libyska depåer har spritt sig från Syrien till Sahel, däribland till IS-enklaver.

Tunisien är den arabiska vårens lysande, men ännu bräckliga undantag. Sommaren 2013 var landet nära väpnad konflikt. Ett starkt civilsamhälle tvingade dock fram en historisk kompromiss mellan islamister och sekulära, vilket gett landet arabvärldens mest progressiva författning och Nobels fredspris. I övrigt är eftersmaken besk. Internationell rätt nonchaleras. Flyktingkrisen förvärras.

Annons
Annons

Diktaturer stärks samtidigt som terroristgrupper vinner terräng när folkliga reformrörelser slås ned. Syrien är det tydligaste exemplet på det. Om inte Bashar al-Assads regim i Damaskus hade agerat med skoningslöst övervåld mot landets majoritetsbefolkning, sunniaraberna, hade inte terrorgruppen IS (eller Daesh) erövrat territorium bland sunniter i Syrien. Sekterismen förvärras av att det shiitiska Iran och Hizbollah sluter upp bakom Assad – själv tillhörande den alawitiska minoriteten som har vissa shiitiska drag – medan sunnistaterna Turkiet, Saudiarabien och Qatar stödjer sunnitiska rebellgrupper.

Varje gång jag ser tv-intervjuer med president Assad tänker jag på mitt eget möte med honom i hans marmorsvala presidentpalats i Damaskus några månader före arabiska vårens utbrott. Till sitt yttre motsvarar inte Bashar, som han kallas, den stereotypa bilden av en tyrann. Hans regim är skyldig till fasansfulla blodbad och tortyr av landets egna medborgare. Men hans fysiska uppenbarelse fick mig inte att känna fruktan. Han lyssnade på frågorna, läspade lätt när han svarade och hade ett nervöst skratt. All kritik mot sitt styre avfärdade han. I hans värld är det bara terrorister, inte oppositionella, han bekämpar.

Just nu befinner jag mig i Förenade Arabemiraten, där nya fantasibyggnader växer upp mot höjden i storstäderna längs kusten. Här i Dubai, ett av federationens sju emirat, trälar migrantarbetare för att bygga upp det som ska bli World Expo 2020. Emiratiska medborgare är en minoritet i sitt eget land. De håller sig mest till sin närmaste krets, ofta badande i överkonsumtion. Protesterna mot regimen, som var märkbara under arabiska våren, har i stort sett tystnat. Tongivande oppositionella sitter i fängelse, ofta anklagade för att tillhöra en gren av Muslimska brödraskapet.

Annons
Annons

Men sjunkande oljepriser kan sätta fart på nya protester i Gulfstaterna, den dag de styrande
inte längre har råd att köpa sig tystnad från medborgarna genom skattebefrielser och subventioner. I Saudiarabien mullrar missnöjet också bland mäktiga prinsar mot kung Salmans gunstling, den unge vice kronprinsen och försvarsministern, kungens favoritson Mohammed bin Salman.

Många av de människor jag lärde känna under arabiska våren har förlorat hoppet och gått i exil – en del med fara för eget liv genom att korsa Medelhavet i bräckliga båtar. Några är döda. Andra sitter i fängelse, är kidnappade eller försvunna. 

Om jag ska lyfta fram en person som symboliserar den arabiska vårens förhoppningar och korta blomstringstid är det den syriska advokaten och människorättsaktivisten Razan Zaitouneh, född 1977. Jag mötte henne i största hemlighet innan upproret bröt ut i Syrien. Hon dök upp på busshållplatsen i Damaskus vid avtalad tid, modig men späd och med ett hårband i blått över sitt rödblonda hår. Hemma i sin kylslagna lägenhet berättade hon om syriska mödrar som inte visste om deras söner som förts till tortyrkammare och fängelser längre var vid liv. Då fick jag inte röja hennes identitet. Det hade varit farligt för henne.

Men när det syriska upproret bröt ut i mars 2011 ställde sig Razan Zaitouneh på barrikaderna och höll tal vid demonstrationer i Damaskus förorter. EU-parlamentet gav henne det prestigefyllda Sacharovpriset som ett erkännande för hennes kamp. Hon kunde emellertid aldrig hämta priset i Strasbourg. När jag gratulerade henne befann hon sig på ett gömställe i skydd mot Assadregimen. 

Hon hade fler fiender. Då hon och tre andra aktivister kidnappades i förorten Douma för två år sedan fördes de sannolikt bort av en islamistisk grupp. Den sista gången vi chattade sa hon illusionslöst att Sacharovpriset inte kunde skydda henne. Hon beskrev hur Assadregimen i 40 års tid byggt murar mellan människor genom att underblåsa sekterismen.

– Men i vår revolution kräver vi en demokratisk och civil stat, som vill bygga upp tillit mellan människor.

Bitte Hammargren är journalist och Mellanösternanalytiker och har skrivit boken "Gulfen: en framtida krutdurk" (Leopard förlag).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons