Annons

Sofia Lilly Jönsson:Den bibliska texten är oföränderlig men aldrig stilla

Det har sina risker att sätta sig ner och läsa Bibeln. När författaren Gunilla Thorgren gjorde det blev hon mörkrädd, och sedan kritiserad för vad hon upptäckte. Men det som för en läsare innebär en irritation – att Bibeln inte går ihop – är för en annan ett problem som eggar och fördjupar mysteriet.

Under strecket
Publicerad

Denzel Washington i filmen ”Book of Eli”.

Foto: Warner Bros/IBL

Denzel Washington i filmen ”Book of Eli”.

Foto: Warner Bros/IBL
Denzel Washington i filmen ”Book of Eli”.
Denzel Washington i filmen ”Book of Eli”. Foto: Warner Bros/IBL

Sedan 1876 har Svenska kyrkans församlingar tagit upp rikskollekt till Svenska bibelsällskapet på Bibelns dag i den ekumeniska böneveckan i januari. Sällskapet bildades 1815 och har systerorganisationer i 200 länder som översätter och sprider biblar. Just nu arbetar man med en bibelöversättning till de samiska språken och hjälper Lättläst förlag med en bibel på lättläst svenska.

Det är förstås knappast någon Bibelns födelsedag som firas den 21 januari. Böckernas bok består av texter som först förelåg som den hebreiska bibeln – Torah – som i snäv betydelse omfattar enbart de fem Moseböckerna, men i vidare bemärkelse hela den hebreiska Bibeln och de muntliga tolkningarna av den. Den kristna Bibeln innehåller runt 70 böcker från Första Mosebok, som kom till över 1 000 år före vår tideräkning, till Uppenbarelse­boken på 90-talet e Kr.

Annons
Annons

Grundläggande lutherskt är att tillgängliggöra Bibeln på folkspråken. När författaren och feministen Gunilla Thorgren satte sig för att läsa Bibeln gjorde hon alltså precis vad kyrkan länge uppmanat människor att göra. Hon hade sett framför sig stilla kvällar där hon läste ett stycke här och där. Utan baktankar och i bildningssyfte började hon sin läsning. Hon blev mörkrädd av vad hon såg.

Resultatet av läsningen har hon samlat i den feministiska stridsskriften ”Guds olydiga revben” (Norstedts, 2017). Om boken har avfärdats av bibelläsande recensenter, köper recensenten Mikaela Blomqvist i Aftonbladet (7/10 2017) argumentet för att läsa grundtexterna som de är: det är ju just i det skick de varit tillgängliga för kvinnor genom århundradena, skriver Blomqvist. ”Dessutom citeras texterna i långa stycken och får således tala för sig själva.”

Thorgren förklarar i inledningen av sin bok: ”Om man läser denna text rakt upp och ner blir man mörkrädd. Men det var så jag började. Rakt upp och ner. Ord för ord. Jag litar på texten. Det är ett naivt sätt att läsa. Men jag är amatör, liksom de flesta kvinnor som läser Bibeln, och är alltså texttrogen.”

Hur läser man Bibeln? Många ambitiösa förstagångsläsare har börjat som Thorgren och med friskt humör gett sig i kast med skapelseberättelserna för att stranda någonstans i Sinai öken. Men hon tar sig igenom och vidare in i kyrkohistorien där hon överallt finner misogyni med återkommande stråk av feministiskt motstånd.

Vi är vana vid att betrakta läsning som en solitär aktivitet, skriver Erik Alvstad i ”Den rabbinska traditionen” (Dialogos, 2017). Så är inte fallet inom traditionell judendom, där läsningen är social och följs av samtal och diskussion. Generellt kan sägas att läsning under den rabbinska perioden, som räknas från tiden efter det andra templets fall år 70 e Kr fram till cirka år 650, sällan var någon privat angelägenhet. Vanligtvis utövades den i synagogor och studiehus, oftast publikt, i grupp eller i det traditionella parvisa studiet och analyserandet av talmudiska texter, förklarar Alvstad. Central är tanken att Torah uppenbarades i två olika former, en muntlig och en skriftlig, och att den skriftliga Torahn bara kan förstås med hjälp av muntliga tolkningstraditioner.

Annons
Annons

För religiöst praktiserande judar och kristna är bibelläsningen än idag ofta en social handling. Kyrkokristna möter Bibeln i gudstjänsten där utvalda texter läses högt och utgör underlag för predikan. Historiskt var nog alltså grundtexterna inte tillgängliga för läsning rakt upp och ner som Gunilla Thorgren tänker sig det, utan de hördes mässade eller lästa längst fram i kyrkan. Dessutom sjöngs Bibeln i omarbetad form – långt in i vår tid var Psalmboken den trycksak som gav det viktigaste bibeltolkningsrastret.

Alvstad diskuterar paradoxen att en fastlagd helig text, som enligt judendomen föregår själva världens skapelse och som givits människan från himlen, kan medge att ”exegeten tar sig hermeneutiska friheter som uttolkare av uppenbarelsen”. Uttolkaren går utöver textens bokstavliga betydelse och läser in saker i texten som inte uttryckligen står där. Läsning och tolkning i den rabbinska traditionen innebär en dubbel rörelse. De rabbinska praktikerna, skriver Alvstad, tar spjärn i samtiden och utgår från aktuella spörsmål och problem men griper alltid samtidigt bakåt, söker förankring i det en gång för alla givna. Just för att Torah betraktas som en oföränderlig och helig text, fastlagd till punkt och pricka, har det kommit att uppfattas som en nödvändighet att utveckla och tolka den.

Då uppstår frågan vems auktoritet som ska gälla vid tolkningsarbetet. Hos talmudforskaren Daniel Boyarin finner Alvstad tanken att garanten för textens mening finns i gemenskapen hos de troende. I en judisk kontext håller man sig nära ursprunget i bibelhebreiskan, men för de kristna infaller en översättningsproblematik. Ta bara skillnader mellan den första svenska bibel som översattes direkt från grundspråken 1917 och Bibel 2000. Bevingade ord, som Psalm 23 ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”, överlever i dagligt tal. I Bibel 2000 heter samma ställe ”ingenting skall fattas mig”.

Annons
Annons

Eller översättningsproblemet som många möter i Herrens bön, Fader vår (1917) eller Vår Fader (2000). ”Jag är lost i den nya översättningen”, erkände en vän på Facebook efter det årliga obligatoriska gudstjänstbesöket på julnatten. Mitt svar att bönen står tryckt på insidan av Psalmbokens pärm var kanske bara halvt tillfredsställande – det är något annat att kunna böner utantill, ”by heart” som engelsmännen säger.

Att Gud i och med överlämnandet av Torahn till människorna har gett upp sin rätt att tolka den är ett av alla intressanta tankespår som diskuteras i Alvstads bok. Det får mig att associera till Roland Barthes idé om författarens död – ett exempel på det slags oerhörda och tankevidgande reflektioner som uppstår i mötet med den religiösa texten. 

Den bibliska texten jäser och rör sig, går inte ihop, är motsägelsefull. Här och där glimmar halvt uppgrävda skatter i en leråker, liksom en ojämn yta ger upphov till fler ljusreflektioner än en slät. Vilket förstås är precis den sortens snack som retar gallfeber på en läsare som kräver att en text hänger ihop.

Att Bibeln är både färdig och i tillblivelse innebär för en läsare ett eggande problem, och för en annan ett irritationsmoment. ”Teologi måste vara konsten att bortförklara det som, faktiskt, står i Bibeln”, utropar Gunilla Thorgren och värjer sig för alla lärda invändningar.

Thorgren gör som kyrkan uppmanar henne att göra och läser. Ett annat sätt att hantera den kontroversiella skriften är förstås det motsatta. I filmen ”Book of Eli” färdas Eli, spelad av Denzel Washington, i en apokalyptisk framtid där den heliga skriften både är förbjuden och hett åtrådd. I packningen bär han en bibel. När den fysiska boken försvinner visar det sig att den var skriven i blindskrift, och att Eli memorerat den. Han kan läsa upp den från minnet och låta den bli nedskriven igen. Att det finns ett egenvärde i utantillkunskapen är inte bara en insikt hos mässfiraren i kyrkbänken: det språk som lever i minnet är inte åtkomligt för censuren och måste dessutom förmedlas för att uppstå, det vill säga bli till i relation.

Annons
Annons

Censorn och sektledaren är eniga: det är utmärkt att betrakta religionen som en privatsak. Det är alltså inte enbart ett missionerande imperativ i religionen som uppmanar till läsning, utan ett antisekteristiskt. Israels folk förväntas ägna sig åt Torah, skriver Alvstad. ”Ju mera [studier av] Torah, ju mera liv”, anger ett etiskt traktat. I den myllan står rabbinen Jonathan Sacks, som i sin bok ”Inte i Guds namn” (2016) pläderar för att teologin måste bli en del av lösningen på vår tids religiösa terrorism.

Vad var det då som fick teologerna att avfärda Gunilla Thorgrens bibelläsning? Ja, inte är det spänningen mellan nu och då i hennes sätt att gripa sig an texterna; den är ju ett bärande fundament i både den rabbinska och kristna bibelläsningen. Inte heller är det den ateistiska utgångspunkten. Den vetenskapliga exegetiken har inga konfessionella anspråk.

Snarare är det det att hon ställer sig utanför alla tolkningstraditioner, förminskar utrymmet mellan sig själv och texten som enligt all tradition ska befolkas av kollektivet, och gör sig själv till en ensam läsare som bryter med mönstret. I gemenskapen hos de troende finns garanten för tolkning. En ensam läsare är, som symboliken i ”Book of Eli” antyder, blind.

Thorgren missar det som en erfaren bibelläsare skulle notera, anmärker recensenten Olof Edsinger i Dagen apropå den råa våldtäkten i Giva (Domarboken 19) som Thorgren ser som ett förfärande bevis på Bibelns kvinno­hat. Mycket av denna bok är faktiskt är skrivet i avskräckande syfte, skriver Edsinger:

Annons
Annons

”Thorgren, däremot, läser Domarboken som om den vore en handlingsplan från Herren själv. ’Hur ska denna text förklaras, utan att det ska framstå som groteskt?’ skriver hon. Men tänk om hela tanken är att den ska framstå som grotesk – och på så sätt illustrera hur galet det blir när människan försöker vara sin egen herre?”

Elisabeth Gerle i Sydsvenskan, teolog i etik, konstaterar: ”Jag tror inte att det är Thorgrens avsikt, men hon bidrar delvis till att osynliggöra nordiska feministteo­loger.”

Att judar och kristna gnabbas inbördes om hur Bibeln ska läsas uppfattas alltså inte principiellt som någon svaghet inom religionerna själva, utan utgör tvärtom en styrka. Ändå hinner vi under vår egen livstid aldrig mer än att fånga axplock. Bibellitteraturen är alltför rik och grunden ligger fastlagd, helig text som aldrig kan förändras. Vad är det då för ­mening med att läsa Bibeln?

Tja, man kan ju alltid pragmatiskt konstatera att den som ägnar all sin tid åt bibelstudier inte har tid för något fuffens. ”It keeps them off the streets”, de drar inte runt på gatorna, som man säger om småbus, samtidigt som bibelläsning alltså gärna sker i gemenskap.

Summan av kardemumman är då kanske att det är ­fåfängt att dividera, men avgjort bättre än att mörda ­varandra, eller sig själv. Svaret på den implicita frågan i anklagelsen från Lorrys ungdomsgäng, ”vi har ju ingen lokal!”, är kanske därför inte när allt kommer omkring ”ungdomsgård”, utan ”bibliotek – bibelvetenskapliga ­hyllan!”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons