Annons

”Den bildade räds inte sin meningsmotståndare”

”Han är bildad”, säger man, eller ”obildad”, vilket ger sken av att bildning skulle vara ett adjektiv. Det är det inte, menar dramatikern Stina Oscarson.
”Han är bildad”, säger man, eller ”obildad”, vilket ger sken av att bildning skulle vara ett adjektiv. Det är det inte, menar dramatikern Stina Oscarson. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Tomas Oneborg

KULTURDEBATT | Bokmässan närmar sig och jag får åter frågan ”vad är bildning egentligen?”. Det kan finnas ett svar på frågan, skriver dramatikern Stina Oscarson.

Under strecket
Publicerad

I skuggan av ett val som förvandlat det demokratiska projektet till spelteori närmar sig bokmässan och jag får åter frågan ”varför är bildning viktigt? Och vad är det egentligen?”.

Ja. Vad svarar man på det?

I en tid när vi lever med alltmer olika bilder av verkligheten. När vilka nyheter man tar del av, om man alls tar del av några, har blivit en statussymbol. En del av ens identitet. ”Aftonbladet. Men vem läser Aftonbladet idag?” hörde jag en man säga på en middag häromkvällen. Och alla närvarande nickade instämmande.

Han är bildad, säger man, eller obildad, vilket ger sken av att bildning skulle vara ett adjektiv.

Verklighetsbilden har blivit en klassmarkör. Ändå måste vi leva tillsammans. Fatta beslut om vår gemensamma framtid tillsammans. Då är vår föreställningsförmåga, förståelsen av den andre, central.

Det finns en slarvighet kring användandet av begreppet bildning. Han är bildad, säger man, eller obildad, vilket ger sken av att bildning skulle vara ett adjektiv.

Samma slarv finns runt ordet demokrati. Men varken bildning eller demokrati är adjektiv, åtminstone inte på samma sätt som en cykel är blå.

Annons
Annons

Visst, på samma sätt som den blå cykeln kräver vissa pigment för att få sin färg kräver bildning och demokrati att vissa saker är uppfyllda för att alls kunna existera. Men medan cykeln behåller sin färg även om den bara står och glänser i solen kräver bildning och demokrati rörelse för att överleva.

Man respekterar allas rätt att uttala sig, men känner inget behov att själv ha åsikter i frågor där ens kunskap är för liten.

Men vad är det då?

Bildning. Och vad är det den kräver?

Jag tror man kan börja var som helst men om man gräver tillräckligt djupt kommer man komma till samma punkt, och där ska man finna att varje människa är större än hennes åsikter och handlingar och att vi alla är rätt lika i vår litenhet inför vår plats i alltet och stora i det att var människas betydelse för den andre är omätlig.

När man kommit dit är man inte längre rädd för att tala med sina meningsmotståndare och man vet att för att ett samtal ska vara möjligt krävs att man själv är beredd att ändra uppfattning. Men inte heller detta skrämmer längre. Man respekterar allas rätt att uttala sig, men känner inget behov att själv ha åsikter i frågor där ens kunskap är för liten.

”Åren går och påståenden blir frågor" skriver Stig Dagerman i ”Bröllopsbesvär”.

Det kunde också varit ett svar på frågan.

Stina Oscarson, dramatiker

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons