Annons

Den råttanDen bittraste manliga texten sedan Strindberg

En poet som klagar över att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet, trots att hans böcker ges ut på Bonniers, och vars senaste samling genast recenserats i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. Josefin Holmström läser Linus Gårdfeldts ”Den råttan” där gnälligheten äter sig igenom allt, som en råtta gnager sönder ett hus.

Under strecket
Publicerad

Linus Gårdfeldt.

Foto: Cato LeinBild 1 av 2

”Den råttan” av Linus Gårdfeldt.

Bild 2 av 2

Linus Gårdfeldt.

Foto: Cato LeinBild 1 av 1
Linus Gårdfeldt.
Linus Gårdfeldt. Foto: Cato Lein

Den råttan

Författare
Linus Gårdfeldt
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers förlag

112 s.

Ah, avundsjukan och missnöjet. Sådana förbjudna känslor. Linus Gårdfeldts nya diktsamling ”Den råttan” ger uttryck för sådant vi oftast döljer: dagarna då man är sur och paranoid, tror att alla hatar en, allt är grått, kroppen värker, det går bättre för kollegorna, världen håller på att gå under och man blir bara äldre.

Linus Gårdfeldt har skrivit den bittraste manliga texten sedan Strindberg. Rätt imponerande, i och för sig. Först tror jag att det är Donald Trumps fel: dikten tar sin början i november och en råtta håller segertal i köket. Dessutom nämns Trump i förlagets presentation. Okej, en politisk dikt alltså? Nej, den politiska ilskan ebbar tyvärr ut inom några sidor. Det här är istället en dikt om hur svårt det är att vara ung poet i Sverige. Där någonstans börjar jag ana oråd.

Annons
Annons

”Den råttan” av Linus Gårdfeldt.

Bild 1 av 1
”Den råttan” av Linus Gårdfeldt.
”Den råttan” av Linus Gårdfeldt.

Orådet är tyvärr befogat. Linus Gårdfeldt är alldeles tydligt en begåvad poet: han har ett eget språk, han är rolig att läsa, han kan skapa oväntade bilder. Men i ”Den råttan” struntar han i det. Han har bestämt sig för att hans förläggare (”den råttan”, han också) är mer intresserad av ”sina oerhört framgångsrika författare”. Han känner sig inte längre som en ”ung poet” eftersom han inte är ”särskilt aktiv på internet”.

Linus Gårdfeldt är dessutom missförstådd: ”jag tycker att lys med apan blev oerhört slarvigt läst / när den kom ut i offentligheten för ett antal år sedan”. Han ”irriterar [sig] en hel del på vissa recensenter”. Ja, du. Välkommen in i en debatt om kritikens villkor i nutidens medielandskap? Jag skulle gärna ägna två veckor åt en enda diktsamling, men så fungerar det inte. Dessutom finns det något lite magstarkt med en poet vars böcker ges ut på Albert Bonniers, och vars senaste samling genast recenserats i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen, men som ändå klagar på att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Kanske har det med tonen att göra, en sorts extremt manlig hypergnällighet, en förväntan om att få beröm för allt man gör.

I och för sig utkristalliserar sig en intressant fråga här: är vår tolerans för gnäll könad? Det vill säga, är det lättare att acceptera en kvinnas klagan än en mans? Johanna Frid fick ju idel beröm när hon erkände att hon var svartsjuk och betedde sig helt orimligt i den fantastiska romanen ”Nora eller Brinn, Oslo, brinn”. Men när Gårdfeldt skriver om sin bitterhet över uteblivna stipendier och priser blir jag bara irriterad. Kanske har det med tonen att göra, en sorts extremt manlig hypergnällighet, en förväntan om att få beröm för allt man gör. Det är så tråkigt, för när Gårdfeldt glömmer bort att vara självupptagen skriver han dikt som jag gärna vill läsa mer av. Tyvärr äter gnälligheten sig igenom allt, som en råtta gnager sönder ett hus. Till slut faller det ihop.  

Det finns ett intressant spår i ”Den råttan” om tröstlösheten i att skriva för människor som rycker på axlarna, men det angelägna dilemmat hade kanske kunnat skrivas fram bättre i en essä. Om det är sant att Gårdfeldt vill ”skriva [sig] närmare något som verkligen betyder något” så har den här sura recensenten en rekommendation.

Ta ett djupt andetag och lyssna på Kris Kristoffersons countryhit ”To beat the Devil”, som handlar om kampen mot världens likgiltighet: ”And you still can hear me singing / To the people who don’t listen / To the things that I am saying / Praying someone’s gonna hear /…/ ’Cause I don’t believe that no one wants to know”.

Så är det. Det har vi att brottas med. Jag ser fram emot nästa samling, Linus Gårdfeldt, och det menar jag. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons