X
Annons
X

Janerik Larsson: Den djupa staten i Trumps USA

Snart dax igen Foto: Evan Vucci
Publicerad

Föreställning om konspirationer är en amerikansk tradition. Ibland är det ”vänstern” som menar att den politiska makten och byråkratin som sammansvurit sig för att behålla sin makt och motarbeta de förändringar som är på vänsteragendan. Ibland är det ”högern” som ser precis samma konspirationer men med ett motsatt syfte.

Under efterkrigstiden är den mest kända striden om en stor konspiration den som senator Joe MCCarthy ”avslöja” och drev mot misstänkta kommunister den s k mccarthyismen. Målet var vänsterintellektuella inte minst statstjänstemän bl a i utrikesdepartementet.

Wikipedia sammanfattar väl:

Annons
X

Under sina tio år i senaten, mellan 1947 och 1957, men särskilt mellan 1950 och 1953, blev McCarthy och hans medarbetare kända för aggressiva kampanjer mot misstänkta kommunister som man ansåg hade infiltrerat den amerikanska administrationen. Dessa kampanjer har av vissa jämförts med häxjakt. Bland annat tvingades många personer inom politiken, militären, massmedia och nöjesindustrin att lämna sina arbeten på grund av dessa kampanjer.

Bakgrunden var ett antal uppmärksammade avslöjanden av personer med kommunistiska sympatier som spionerat för Sovjetunionens räkning. Det skapade en situation av osäkerhet. Alger Hiss, en hög federal tjänsteman, hade anklagats för att vara sovjetisk spion 1948 men dömdes bara för mened, den 21 januari 1950. (Huruvida Hiss var skyldig till spioneri är fortfarande inte klarlagt.) Samma månad erkände den brittiske fysikern Klaus Fuchs att han spionerat för Sovjetunionen. I maj 1950 arresterades Julius Rosenberg som sovjetisk spion. I maj 1951 avslöjades Donald MacLean och Guy Burgess som sovjetiska spioner i Storbritannien. Andra personer som misstänktes eller dömdes för spioneri var Victor PerloJudith CoplonMorton SobellWilliam PerlAlfred SarantJoel Barr och Harry Gold.

Den faktiska situationen var därmed att det fanns ett begränsat antal personer i hög position med kommunistiska sympatier och som var beredda att lämna ut information till Sovjetunionen. McCarthy utvidgade detta till en jakt på personer i lägre positioner vars anknytning till kommunismen var begränsad eller enligt vissa till och med obefintlig.

McCarthy hade blivit nationellt berömd när han i ett tal 1950 hävdade att han hade en lista på kommunister i utrikesdepartementet. Han lyckades dock aldrig bevisa något fall. Efter att McCarthys hårda metoder uppmärksammats i en TV-sänd senatsundersökning 1954, antog senaten med stor majoritet i december samma år en fördömanderesolution mot honom.

Det som blev hans vall var hans angrepp på det amerikanska armén:

Senaten inledde en utredning av ärendet, vilken direktsändes via radio och TV. I en minnesvärd ordväxling avslöjade McCarthy att arméns justitiekansler, Joseph Welch, hade anlitat en advokat som tidigare arbetat för en grupp han länkade samman med kommunismen. Welch svarade med sitt berömda tillrättavisande: "Have you no sense of decency, sir? At long last, have you left no sense of decency?" ("Har ni ingen anständighet, sir? Har ni ingen anständighet kvar alls?"). Dessa utfrågningar finns inspelade i dokumentärfilmen Point of Order!. Den 2 december 1954 antog senaten, med 65 röster mot 22, en fördömanderesolution mot Joseph McCarthy för att han vanhedrat och dragit vanrykte över senaten.

Idag är det åter den amerikanska högern som misstänkliggör statsapparaten som nu kallas ”the deep state”. I spetsen för detta går president Trump som på ett mycket drastiskt sätt i sina tweets gått till angrepp mot främst de amerikanska säkerhetstjänsterna - såväl de som arbetar med att bevaka USA:s intressen internationellt (CIA etc) och den del som har ansvar för motsvarande arbete inom USA (FBI).

I dagarna har den tidigare tjänsteförrättande FBI-chefen Andrew G McCabes bok ”The Threat - How the FBI protects America in the age of terror and Trump” (St Marins press) utkommit.

McCabe efterträdde Jim Comey som FBI-chef efter att denne avskedats av Trump för att han startat undersökningen av eventuellt brottsligt samröre mellan Trumps valkampanj 2016 och ryska intressen.

McCabe skildrar i bokens avslutande kapital de sällsamma möten han hade med Trump som sökte få honom att ta avstånd från undersökningen. Så blev det inte.

I stället avskedades McCabe av Trump mycket kort innan han skulle gå i pension. Trumps syfte var uppenbart att hämnas ekonomiskt på McCabe som nu driver en process för att få rätt till sin pension.

Boken handlar i huvudsak om dels vad FBI gör dels om vad McCabe gjort under sina decennier som FBI-tjänsteman. Det är en ingalunda ointressant skildring men i amerikanska medier har McCabe efter bokens publicering fått uppmärksamhet för ett avslöjande som inte jag hittade i boken när jag läste den, nämligen om planerna att få presidenten avsatt med hjälp av författningens 25e tillägg.

Det har väckt mycket stor uppmärksamhet i de amerikanska medierna trots att det som jag förstår är lika dåligt grundat som tanken att få presenten avsatt i en riksrättsprocess.

Det sätt på vilket Trump utövar presidentskapet är förvisso högst kontroversiellt ur många synpunkter, men det är osannolikt att det är några andra än elektorerna efter nästa presidentval som kommer att byta ut honom.

Det jag fann mest intressant i McCabes bok var hans resonemang om Trumps agerande för att förhindra att rättvisa skipas (obstruction of justice).

Jag tror McCabe har rätt i sin misstanke att Trump inte känner sig trygg i sin roll. Han har utanför sitt kontor en stor anslagstavla med elektorsresultatet från 2016.

McCabe: ”Fear is why the president still has a map of his electoral college victory hanging outside the door to the Oval Office. Fear is why the president makes every person who gets into his office pass by a display meant to assert his right to sit behind the Resolute desk. Fear is why he asks people to pledge persobal loyalty.”

McCabe går länge och menar att presidenten ”inte vet vad demokrati betyder” och det ligger mycket i det. Trump har aldrig tidigare befunnit sig i ett demokratiskt system utan endast i ett företag där han varit enväldig härskare.

Att förklara Trump är inte lätt. Timothy L. O’Brien som är chefredaktör för Bloomberg Opinion gjorde en träffande analys härom dagen:

In Trump’s World, He Never Loses

Jag gissar att den analysen kommer att bekräftas efter mötet i Hanoi med Nordkoreas ledare. Helt oavsett substansen kommer Trump att förklara mötet en framgång.

O’Brien:

Trump is cornered and outmaneuvered, so we’re likely to get more of the same as he continues to test the Constitution and the boundaries of presidential authority: constant spinning about winning, even when the losses are apparent.

Hur den juridiska prövningen av Trumps kampanj - och kanske ytterst av presidenten själv - kommer att avlöpa är ännu oklart men teorin om att det handlar om en konspiration mot Trump drivs sedan länge t ex av Kim Strassel i WSJ. Artikeln i Washington Post som hon attackerar har David Ignatius skrivit.

Konspirationsteoretikernas krig kommer att trappas upp men var det slutar vet ingen.

Man ska inte utesluta att Trump blir omvald i november 2020 men det kan också att han likt Richard Nixon 1974 tvingas avgå. I så fall beror det på att han försökt hindra rättvisans gång och därmed brutit mot lagen. Att så många av hans nära medarbetare nu dömts och kommer att dömas för brott talar inte till Trumps fördel - inte minst därför att han i tweets försvarat dem och angripits rättsvårdande myndigheter. Men de senare kanske ska beskrivas som ”den djupa staten”?!

Detta är inte USA:s bästa tid.

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X