Annons
Recension

BlodsbundenDen episka berättare som Sverige väntat på

Augustin Erba (född 1968) hade tänkt bli matematiker men bytte bana och arbetar som journalist, bland annat på SVT och Sveriges Radio.
Augustin Erba (född 1968) hade tänkt bli matematiker men bytte bana och arbetar som journalist, bland annat på SVT och Sveriges Radio. Foto: Sandra Löv

Augustin Erba följer upp sin hyllade debut med en självbiografi som lånar ur sagovärlden. I "Blodsbunden" skriver han, förvånande ömsint, om föräldrarnas förtryck, hårda barndomsår i förorten och en släkt full av prinsessor och adelsmän.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Blodsbunden

Författare
Augustin Erba
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100127527

Journalisten Augustin Erba romandebuterade med ”Ensamhetens broar” 2009 som fick ett mycket uppskattande mottagande. Ett par år senare medverkade han i antologin ”Mor, mamma, morsan” med ett brev riktat till sin mamma. Han påpekar att modern bara träffat sina barnbarn vid tre tillfällen, att barnen slutat fråga varför de aldrig träffar farmor, att hon alltid har haft migrän, alltid sagt att hon inte är gjord för att leva, att han bara fått en kram av henne en gång, dagen efter att pappan dog när han var tio år. ”Det är den enda kram du gett mig, så långt mitt minne sträcker sig. Jag är ledsen att jag inte kramade tillbaka.”
Det är en av de sorgligaste skildringarna av en föräldra/barn-relation jag läst.

I romanen ”Blodsbunden” har Augustin Erba vågat röra runt i det där igen, ordentligt. Historien tar avstamp i hans eget liv, men är en roman nästan med drag av saga, inte minst tack vare alla blåblodiga prinsessor och ärkehertigar bakåt i släkten.

Augustin Erba varvar stycken om barndomens Amadeus (vilket är ett av författarens många mellannamn), som liksom han själv växer upp i Fisksätra med en ungersk prinsessa till mamma och en egyptisk forskare i fysik till pappa, med nutid där Amadeus är journalist, gifter sig och får två barn. Han gestaltar säkert hur Amadeus plågas av övertygelsen att han kommer att misslyckas med att leva och ångesträdslan för att han för evigt ska vara bunden vid blodet, att han är dömd till sin släkts historia.

Annons
Annons

Amadeus vill inte ha barn med risken för att bli som sina egna föräldrar och har därför stenkoll på sina flickvänners menscykler. När han väl blir pappa är han rädd för att han ska bli våldsam mot dem. En av alla starka scener är när Amadeus efter att pappan just dött mest känner lättnad över att han aldrig mer behöver bli slagen av honom.

Trots alla urtunga ämnen – förtryckande föräldrar, fattigdom, mobbning (som vuxna inte ser), klasskillnader, segregering, sorg, förskräckande ärftlighet och såriga kärleksrelationer – är den här boken paradoxalt nog en enormt lustfylld läsupplevelse, utan hämndlystnad eller hat. Den väcker funderingar både om den mindre världen i familjen och hur det som har hänt där får oss att agera ute i den stora världen i samspel med andra. Helt enkelt den där knepiga konsten att vara – och klara sig – som människa.

Det är också en roman skriven med en överraskande ömsinthet gentemot Amadeus föräldrar, trots att de nästan inte gör något rätt. Samtidigt är den ett kärleksbrev till alla dem som kan finnas där utanför den biologiska familjen och bilda en ny, stor, stöttande och kärleksfull familj – utan blodsband.

Augustin Erba är svaret på 00-talets många desperata efterlysningar av nya svenska episka berättare, det visade han redan med debuten. Han gör inga avancerade piruetter med språket, det är bara självklart glasklart, men det skiner igenom i varje välskrivet och lättflytande stycke att han älskar att berätta. Liksom Amadeus verkar han fyllas av ”en känsla av rymd” bara av att skriva en titel på ett pappersark. ”Jag var en liten krullhårig pojke som flydde från de skränande fyllona i Fisksätra till det inre livet i mitt huvud.”

Med antologitexten om mamman i bakhuvudet kan man ana hur mycket vånda den här romanen måste ha inneburit, hur mycket blod, svett och tårar som krävts. Augustin Erba verkar inte ha duckat för något. Han är värd en Augustpris-nominering enbart för det. För vilket resultat det har givit! Det här är en bok som jag innerligt hoppas når många läsare. Jag läser de sista sidorna i den över 500 sidor tjocka romanen långt in på natten. Vill inte att den ska ta slut, men vill att det ska sluta väl för Amadeus och för alla andra som får en så smärtsam start.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons