Annons

Den erotiske Linné träder fram i ny bok

Som teoretiker var Carl von Linné omodern redan i sin samtid. Men som praktiker och folkbildare har 300-åringen satt vik­tiga avtryck – och nog hade han klart för sig att sex är oöverträffat när det gäller att väcka nyfikenhet. SvD har träffat Nils Uddenberg som skrivit texten till Linnéårets ­officiella jubileumsbok.

Under strecket
Publicerad

Fuchsia x hybrida, hybridfuchsia. Fuchisan är uppkallad efter 1500-talsbotanikern Leonhart Fuchs.

Fuchsia x hybrida, hybridfuchsia. Fuchisan är uppkallad efter 1500-talsbotanikern Leonhart Fuchs.

Fuchsia x hybrida, hybridfuchsia. Fuchisan är uppkallad efter 1500-talsbotanikern Leonhart Fuchs.
Fuchsia x hybrida, hybridfuchsia. Fuchisan är uppkallad efter 1500-talsbotanikern Leonhart Fuchs.

”Åtta män i samma brudkammare med en kvinna.” (Klass VIII, Octandria.) ”Männen med kvinnorna sällsamt sammanslutna.” (Klass XX, Gynandria.) ”Bilägren firas i hemlighet.” (Klass XXIV, Cryptogamia.)

Det är inte att undra på att Linné blev beskylld för att sprida pornografi av sin samtid. Redan definitionerna i hans berömda klassifikationssystem är, som man säger, mycket explicita (biläger är ett gammalt ord för samlag, om någon undrar). Men Linné, som kunde konsten att marknads­föra sig, visste antagligen vad han gjorde. Sex säljer, det vet varje tidningsredaktör, och det var lika sant på 1700-talet som idag.

–Jag tror att det där pikanteriet faktiskt bidrog till att sexualsystemet fick ett så enormt genomslag, säger Nils Uddenberg.

Annons
Annons

–Och porrbeskyllningarna var kanske inte helt obefogade. Det är uppenbart att Linné kände en väldig lust och fascination, kanske också lite skräck, inför erotiken som drivkraft, och vad den kan få oss till. Och han hade ju inte behövt skriva om män och kvinnor när han menade ståndare och pistiller. Det var nog ett medvetet pedagogiskt grepp.

Den mångkunnige professor Nils Uddenberg gav för några år sedan ut en Augustprisbelönad biologihistoria, och det är klart att han tackade ja när han blev ombedd att skriva den vetenskapshistoriska texten till det nyligen invigda Linnéårets officiella jubileumsbok, System och passion, Linné och drömmen om Naturens ordning, ett riktigt praktverk med makalösa växtporträtt av fotografen ­Helene Schmitz.

Blomsterkungen har Linné kallats, och han är en av våra internationellt mest kända vetenskapsmän. Vid det förra stora jubileet för hundra år sedan hyllades han närmast som en gud, men sedan dess har bilden av honom komplicerats. Hans charm och hans förmåga att entusiasmera som föreläsare och folkbildare är visser­ligen omvittnad, han hade ett ­öppet öga för naturens skönhet, och han var en enastående stilist och naturskildrare, läs bara böckerna från hans landskapsresor!

Men han var också hänsynslös och härsklysten, lynnig och snarstucken, intolerant mot sina meningsmotståndare, en girig samlare som inte drog sig för att skörda frukterna av andras arbete, menar Nils Uddenberg.

–Och frågar du mig så tror jag att det mycket väl kan ha varit feghet som gjorde att han skickade ut sina elever på långa utlandsresor i stället för att resa själv. Hälften av dem strök ju med och kom aldrig tillbaka, säger han.

Annons
Annons

Framför allt var Linné nästan ofattbart flitig. Han läste allt vad alla hans föregångare hade skrivit, och lade sedan sitt eget system över deras. Det innebar att ingen i fortsättningen kunde gå förbi Linné, utan måste förhålla sig till ­honom på ett eller annat sätt.

–Jag undrar om det inte var just härsklystnaden i kombination med hans obönhörliga konsekvens som lade grunden till hans storhet, säger Nils Uddenberg.

–Hans system var ju universellt, det skulle vara tillämpligt på alla arter i världen, inte bara de redan kända. Det var på sätt och vis en storhetsvansinnig tanke, men den var ju riktig.

Framför allt visade sig sexualsystemet vara ytterst praktiskt när man skulle identifiera olika arter.

–Det går ju ut på att man ska räkna ståndare och pistiller, och alla växter har faktiskt ståndare och pistiller, ja, inte krypto­gamerna förstås, så dem förde han till en kategori för sig, säger Nils Uddenberg.

–I de andra system som fanns i bruk under hans tid kunde växterna klassificeras efter doft, till ­exempel, eller efter deras ”dygder”, det vill säga om de var användbara och nyttiga på något sätt, och det var ju inga vidare begrepp att grunda en klassifikation på. Linné rensade ut otydligheter och flum, och sexualsystemet fungerar. Än idag kan man artbestämma växter efter det.

Dessutom gjorde Linné, som bekant, en genomgripande reform av namnsättningen. En och samma växtart kunde på 1700-talet gå under ett otal olika benämningar, vilket gjorde det svårt att veta säkert ens om man talade om samma sak. Linné uppfann det behändiga skicket med tvåledade latinska namn som fortfarande är i bruk.

Annons
Annons

–Därtill, påpekar Nils Uddenberg, hade han en god känsla för skillnaden mellan varietet och art, och det hade långt ifrån alla hans samtida. Det var inte ovanligt att till exempel en dubbel tulpan klassificerades som en annan art än en enkel.

Men från vetenskapsteoretisk utgångspunkt var den linneanska växtsystematiken faktiskt föråldrad redan i hans samtid. Linné hade inte baserat sitt system på några antaganden om arternas ursprung och släktskap. Istället hade han, prästson som han var, ambitionen att visa hur Skapelsen med stort S var organiserad, helt enkelt hur Gud hade tänkt när han satte arterna på jorden.

Men redan på 1700-talet fanns det naturalhistoriker som tänkte i helt andra banor, bland andra den franske greven Georges Louis Leclerc de Buffon, årsbarn med Linné, och en av hans kritiker.

–Buffon ansåg begrepp som ­arter och klasser helt och hållet var konstruktioner skapade av människan, och inte alls återspeglade någon gudomlig ordning. Det var Buffons teorier, inte Linnés, som beredde vägen för Darwin och utvecklingsläran. Han var, kort sagt, mycket modernare än Linné, säger Nils Uddenberg.

Linnés växtsystematik byggdes på och modifierades av andra ­naturforskare efter honom, och med Darwin var Linnés system definitivt överspelat. Nästa avgörande genombrott kom först på 1950-­talet med upptäckten av DNA. Med DNA-tekniken går det att spåra ursprung och släktskap mellan arter i själva arvsanlagen, och därmed har det till sist blivit möjligt att skapa en artsystematik som kan göra anspråk på att kallas naturlig.

–Nu vet man till exempel att näckrosen är en av våra äldsta växter och inte alls är besläktad med lotusen, trots alla ytliga likheter, säger Nils Uddenberg som följer framväxten av nya DNA-baserade släktträd med stort intresse.

–Javisst, själva projektet att ordna all världens växter lever ju vidare, och jag tycker att det är väldigt kul.

Fast den naturromantiker som vill kunna skilja getväppling från harklöver och jordrök från jungfrulin har förstås begränsade möjligheter att göra DNA-analyser i sommarhagen. Hon eller han har faktiskt mycket större glädje av en bra flora med en bestämningsnyckel baserad på Linnés gamla sexualsystem.

Kryptogamer kallas de växter som saknar blommor, exempelvis ormbunkar, mossor och svampar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons