Annons

Den första spiken i DDR-statens likkista

WIEN Det är förstås en myt att järnridåns försvinnande i Europa börjar med att ett taggtrådsstängsel klipptes upp på gränsen mellan Ungern och Österrike en sommar för tjugo år sedan.

Under strecket
Publicerad

Kommunismens fall i Östeuropa är en långt mer komplicerad process än så, med milstolpar som arbetarupproret i Östberlin 1953, revolutionen i Ungern 1956, Pragvåren i Tjeckoslovakien 1968 och - inte minst – tillkomsten av Solidaritet i Polen 1980. Den som vill kan lägga till ledare som Ronald Reagan, Michail Gorbatjov och den polske påven Johannes Paulus II. Och järnridån läckte redan som ett såll: polacker och ungrare kunde sedan åtskilliga år resa mer eller mindre fritt till väst; i det centrala Östeuropa var det bara de stalinistiska regimerna i Tjeckoslovakien och DDR som förvägrade sina medborgare denna möjlighet.

Men den kommunistiska ordningen befann sig i upplösning och vid sidan av Polen fanns minst kvar av den just i Ungern. Tidigare samma år hade jag i Budapest hört ledande politiker tala om behovet av ett äkta flerpartisystem och förneka Breznjev-doktrinen, Moskvas självpåtagna – aldrig formaliserade – “rätt” att invadera en annan “broderstat”. Tillsammans med hundratusentals ungrare hade jag varit med vid frihetshjälten Imre Nagys högtidliga jordfästelse, avrättad efter revolutionen 1956, och sett dagens politiska ledare med tårar i ögonen; det var som ett nytt Ungern stigit upp ur graven. Kort därefter var jag på János Kádárs begravning, som efter att revolutionen slagits ner skapat den ungerska gulaschkommunismen och kanske mer än Moskva var ansvarig för att Nagy hade avrättats. Det var som om en hel epok gick i graven med Kádár.

Annons
Annons

Paneuropa-picknicken var en historiskt mindre viktig händelse, men spektakulär och skickligt iscensatt. Faktum är att man längs gränsen mellan Ungern och Österrike under längre tid och i det tysta redan börjat avlägsna taggtråd och spärranordningar, men inför ett stort pressuppbåd klippte nu utrikesministrarna Gyula Horn och Alois Mock tillsammans ett symboliskt hål i järnridån – och ett större antal personer, i förväg halvt informerade om vad som skulle hända, passade på att obehindrat smita över till den andra sidan.

De var östtyskar, närmare bestämt östtyska turister. Ungern var ett av de få länder dit DDR:s medborgare kunde resa, ofta på semester till Budapest eller Balatonsjön. Men denna sommar skulle de inte resa hem igen; för gott ville de ge sig iväg västerut. I tre stora flyktingläger “sittstrejkade” de – och i tusental. Alla jag talade med sade samma sak: “nu eller aldrig”. Mellan Budapest, Wien och Bonn arbetades intensivt på en politisk lösning; Östberlin, som visste vad som stod på spel, protesterade och hotade.

Vid midnatt den 10 september öppnade Ungern gränsen. I Hegyeshalom såg jag en kolonn med stinkande Trabant, Lada och Skoda välla in på österrikisk mark där de under normala omständigheter genast skulle ha fått körförbud. Mer än 12 000 jublande östtyskar gav sig iväg: inte början till kommunismens fall, men den första ordentliga spiken i den östtyska statens likkista.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons