Annons

Arne Melberg:Den här texten är en ­levande anakronism

Essäkonsten uppstod i en värld som vi för länge sedan har lämnat bakom oss – idag är det raska, korta och slagkraftiga infall eller åsikter som premieras i sociala medier. Men kanske är det just därför som essän – liksom SvD:s understreckare – trots allt fortsätter att frodas, som ett kulturellt minne. 

Under strecket
Publicerad

Bara en av dessa framstående essäister har inte skrivit en understreckare: Michel de Montaigne, Oscar Levertin och Rebecca Solnit.

Foto: IBLBild 1 av 1

Bara en av dessa framstående essäister har inte skrivit en understreckare: Michel de Montaigne, Oscar Levertin och Rebecca Solnit.

Foto: IBLBild 1 av 1
Bara en av dessa framstående essäister har inte skrivit en understreckare: Michel de Montaigne, Oscar Levertin och Rebecca Solnit.
Bara en av dessa framstående essäister har inte skrivit en understreckare: Michel de Montaigne, Oscar Levertin och Rebecca Solnit. Foto: IBL

Det litterära uttryck som vi kallar essä uppfanns av en fransk lantadelsman, Michel de Montaigne, mot slutet av 1500-talet. Montaigne använde ordet först och främst som verb: essayer betydde för honom att skriftligen pröva, testa, experimentera. När hans samlade experiment gavs ut i tre band efter hans död, 1595, kallades de i bestämd form för ”Les essais”, ­”Essäerna”; därmed kan man säga att det litterära fenomenet essä var fött.

Att den högst aktuella litterära formen essä uppfanns för länge sedan i en avkrok av Frankrike kanske verkar konstigt. Ändå är det inte konstigare än att den moderna dramatiken fick sin avgörande impuls när en ung man lämnade hus och hem i Stratford och vandrade in till London för att slå sig på något så osannolikt som skådespel. Eller att den moderna romanen fick en lika avgörande stöt när en spansk krigsveteran, som försörjde sig som skatteindrivare, fick för sig något så märkvärdigt som att parodiera den sedan länge avsomnade riddarromanen. Allt detta skedde inom loppet av några årtionden. Man kanske kan säga att de tre nyskaparna var före sin tid. Och att de inledde den epok som vi kan kalla den moderna. 

Annons
Annons

Montaignes essäer kan handla om vad som helst, men helst om honom själv. De kan variera i format från en sida till några hundra. Som de experimenterande essäernas förutsättning nämner Montaigne upptäckten av att livet är ändligt, att han vill dra sig undan alltför ansvarsfulla sysslor och att han vill avstå från att fälla omdömen. Intet mänskligt skulle vara främmande för Montaigne; därför höll han sitt omdöme tillbaka och odlade skepticism.

Essän fick nytt liv och ny riktning i England drygt hundra år senare, när man uppfann tidskrifter, som Addisons The Spectator och Samuel Johnsons The Rambler. Smaka på namnen: att iaktta (som en spectator) och ströva ­omkring i världen och tanken (som en rambler) blir nu karaktäristiskt för essäisten. Nu knyts dessutom essän till tidskriften och får därmed ett bestämt format: varje nummer bestod av en ny, fyrsidig essä, där man diskuterade aktualiteter inom smak, litteratur, filosofi, politik, mode. På 1800-talet utvecklas formatet och tidskrifterna blir från och med nu basen för en storslagen rad av engelskspråkiga essäister: från Charles Lamb till Virginia Woolf i England, från Ralph Waldo Emerson till Susan Sontag i USA. Traditionen upprätthålls idag av exempelvis Julian Barnes och Rebecca Solnit. 

Essän kommer sent till Sverige. De första som använder ordet i en boktitel är Ola Hansson och Oscar Levertin på 1890-talet. Dessa inspirerades till litterär essäistik av fransmannen Sainte-Beuve, som i mitten av 1800-talet skrev en präktig essä varje måndag i sin tidning. 

Annons
Annons

Sainte-Beuve, i sin tur, hade engelsk inspiration: den ­urbana, litteraturkritiska och samtidsgranskande tidningsessän är en engelsk uppfinning och skiljer sig från Montaignes essäer, som inte håller sig till något bestämt format och där essäisten helst granskar sig själv. Med ­Levertin tog essän plats i kulturdelen på den nystartade Svenska Dagbladet. 1918 döptes SvD:s tidningsessä till ­”under strecket” och förvandlades därmed till en dagligt återkommande institution. 

År 2000 förvandlades ”under strecket” till en metafor: när tidningen ändrade format placerades essän inte längre ”under strecket” på sidans nedre del utan fick i stället en hel sida. Understreckaren blev därmed en livaktig ­anakronism, som fortsatte den engelska essätraditionen med granskningar av aktuell kultur och politik, dessutom lierad med ett slags uppdaterad recensionsverksamhet för tyngre litteratur och introduktion av utländska storheter. Montaigne-traditionen såg och ser man dock inte så mycket av under strecket: där är man återhållsam med den egocentriska självgranskningen.

En paradoxal aspekt av detta är att Montaigne ungefär samtidigt, vid slutet av 1900-talet, fick en renässans. Montaigne hade aldrig glömts bort men nu kom Jan Stolpes kompletta översättning som blev en oväntad försäljningssuccé; strax efter översattes Montaigne komplett till danska och norska, samtidigt kom nyöversättningar i England och Tyskland. 

Ett sätt att förstå detta plötsliga intresse för ­lantadelsmannen från Gascogne är att det har att göra med ett annat fenomen som börjar växa sig starkt vid samma tid: nätkulturen. Det finns faktiskt egendomliga likheter mellan Montaigne och bloggaren: båda går associativt fram och skriver om vad som helst, utan de restriktioner som ges av tidningssidan. Båda testar och experimenterar och måste kallas självcentrerade. I förordet till essäerna deklarerar Montaigne att hans essäer bara handlar om honom själv och att det därför inte finns någon som helst anledning för någon att göra sig mödan att läsa honom. 

Annons
Annons

Just en sådan självcentrering och självprofilering ­utmärker nätets många skribenter och det har smittat av sig till de tryckta tidningarna: bläddrar man igenom ett aktuellt nummer av denna tidning så finner man ofta nog att det största namnet på första sidan ingalunda är någon politisk eller kulturell storhet utan någon av tidningens egna skribenter och att många av artiklarna inleds av ett författarporträtt. Detta gäller även ledarartiklarna, som för inte länge sedan var anonyma. Ett noterbart undantag är faktiskt just Under strecket, där man nöjer sig med en avslutande namnteckning. 

En välkänd bidragsgivare till den kulturella självcent­reringen är Karl Ove Knausgård med sin väldiga romancykel ”Min kamp”. Där ingår också en del reflektion kring den aktuella kulturens villkor, som när Knausgård i andra delen låter Karl Ove deklarera att han mist sin tro på ­litteraturen. Allt han läser och ser upplever han som ”ockuperat av fiktion och berättelse”. Det handlar inte bara om romanerna utan om allt: ”Tidningsnyheterna och tv-­nyheterna och radionyheterna hade samma form, också de var berättelser och då spelade det ingen roll om det som berättades hade hänt eller ej.” Hur bär man sig då åt, i den fiktionsockuperade litteraturen och kulturen, för att göra sin egen stämma hörd och skilja sig ut som unik? Karl Ove kommer fram till att fiktionen inte duger, inte heller det dokumentära: ”Det enda jag såg något värde i, som fortfarande gav mening, var dagböcker och essäer, det i litteraturen som inte handlade om berättelse, inte handlade om någonting utan bara bestod av en stämma, den egna personlighetens stämma, ett liv, ett ansikte, en blick man kunde möta.”

Annons
Annons

Knausgård överdriver, sin vana trogen, men sätter ändå fingret på någonting som är ett påfallande inslag i dagens mediala verklighet: en fiktionalisering där sanning och realitet alltid redan är tolkade. Jag tror att han har rätt i detta men att han tyvärr har fel när han menar att den egna stämman förmår bryta igenom fiktionen och hävda något autentiskt. Också den egna stämman är, eller har blivit, ett slags fiktion. Författaren, precis som medie­stjärnan och bloggaren, är numera en profil, som inte gör annat än profilerar sig själv genom det han eller hon skriver och säger och gör; som således bygger fiktionen om sig själv. 

Montaigne kanske förebådar detta när han hävdar att det är han själv som är essäernas ämne. Han inser dessutom något som Knausgård och andra självhävdande författare av idag inte tycks inse: att han skapar sig själv när han skriver om sig själv. Montaigne: ”Jag har inte skapat min bok mer än den har skapat mig; boken är av samma substans som dess författare.” Men samtidigt motiveras han av sådant som alls inte finns i dagens nätkultur. Hans utgångspunkt var den egna dödligheten medan man på nätet befinner sig i ett permanent Nu, vilket är detsamma som ett slags fiktiv odödlighet. Och Montaigne ville avhålla sig från det alltför raska omdömet. Hans skepticism delas inte av dagens skribenter, som profilerar sig just genom att vara snabba med att tycka och mena. 

I förhållande till nätkulturen är understreckaren en anakronism: namnet är missvisande, författar­porträtt saknas, i stället odlas ett samtal där det ­kulturella minnet är lika viktig som den aktuella åsiktsbildningen. Streckarskribenten är, som en gång 1700-talets engelsmän, en spectator och en rambler. Anakronismen illustrerar att dagens kultur ­ingalunda är entydig utan rymmer olika traditioner och impulser. Än så länge lever papperskulturen och nät­kulturen sida vid sida, även om nätkulturen verkar ha initiativet. 

Annons
Annons

Essän trivs bäst på papper, men visst kan man tänka sig essäer på nätet. Exempelvis skulle jag gärna se Kerstin ­Ekmans storartade essäböcker om natur, särskilt ”Herrarna i skogen”, berikade av länkar till bilder och sånger och annan associativ information. Också understreckaren finns ju redan på nätet, utrustad med länkar och sökfunktioner. Jag har ändå svårt att föreställa mig understreckaren utan papperstidning: anakronismen skulle bli besvärande och det skulle inte längre finnas något praktiskt skäl att hålla sig till ett bestämt format. Det skulle så att säga bli mer av den självprofilerande Montaigne, men mindre av hans skepticism och hans minnesarbete, mindre eller inget alls av det kultiverade samtal, som kännetecknar den engelska traditionen. 

Jag hoppas förstås på fortsatt samliv mellan papper och nät, därmed fortsatt liv för det som i nätkulturen kan verka överspelat: boken, tidningen, tidskriften, biblioteket. Så länge dessa finns så kommer också essän att finnas, därmed också understreckaren. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons