Annons

Den intellektuelle rugbyspelaren som blev general

Den nye amerikanske säkerhetsrådgivaren H R McMaster ser Ryssland som det främsta hotet mot säkerheten i väst, skriver Mike Winnerstig i ett personligt porträtt av en militär kollega.

Under strecket
Publicerad

Herbert Raymond McMaster - en utnämning som möter respekt.

Foto: Susan Walsh / TT Bild 1 av 1

Herbert Raymond McMaster - en utnämning som möter respekt.

Foto: Susan Walsh / TT Bild 1 av 1
Herbert Raymond McMaster - en utnämning som möter respekt.
Herbert Raymond McMaster - en utnämning som möter respekt. Foto: Susan Walsh / TT

1997 publicerade en då relativt okänd amerikansk armémajor sin avhandling i historia. Detta är inte ovanligt i USA, där i praktiken alla officerare som har ambitioner att nå högre positioner vinnlägger sig om att skaffa sig en högre civil akademisk examen.

Det som gjorde det hela uppmärksammat var att avhandlingen starkt kritiserade den amerikanska högsta militärledningens (the Joint Chiefs of Staff) agerande under Vietnamkriget, och lade en betydande del av skulden för alla misslyckandena på de amerikanska generaler och amiraler som inte vågat stå upp för sina egna militära bedömningar av vad som krävdes för att avgöra kriget. Greppet var ganska djärvt för en ung officer i karriären; den amerikanska arméns ledning är inte känd för att uppmana till den typen av fritänkande.

Annons
Annons

Vid denna tid var jag ung research fellow vid Harvard-universitetet. I floden av inbjudningar till intressanta föredrag som ständigt flöt genom Harvards datanätverk stod majorens presentation av sin egen bok ut en smula. Jag tog mig dit, och fick höra en fascinerande historia om hur de allra högsta amerikanska militärerna i huvudsak genom sitt undfallande agerande mot den politiska ledningen – särskilt president Lyndon B Johnson – påtagligt bidragit till att USA förlorade kriget.

Efter föredraget approcherade jag den kraftigt byggde men relativt kortväxte majoren. Med egen bakgrund inte bara som doktorand utan också som kapten i den svenska arméns reserv var det inte svårt för mig att hitta gemensamma samtalsämnen, och vi stod och pratade länge. Det hela slutade med att jag blev inbjuden till majorens dåvarande arbetsplats, National Training Center i Fort Irwin, Kalifornien. Vi fortsatte kommunikationen per e-post, en uppfinning med då bara några år i dagligt bruk, och beslöt att jag skulle tillbringa en vecka i fält med honom under försommaren 1998.

Sagt och gjort åkte jag i juni ner till Mojaveöknen och det gigantiska övningsområdet, runt 40x50km stort. Under veckan hade jag förmånen att få åka med i majorens Humvee, ett pansrat militärt fordon på hjul, under det att hans bataljon – den s k Opfor (opposing force) eller B-styrka på svenskt militärt språk – stred mot en brigad från Kansas som kommit dit för att öva.

Det gick under striderna inte så bra för pojkarna från Kansas. Opfor-styrkan besegrade dem lätt trots stor numerär underlägsenhet. Vad gällde majoren lade jag märke till två saker: dels hans mycket väl utvecklade förmåga att inte följa planer och instruktioner från högre ort, om läget på marken krävde det, och dels den känsla för truppföring som han hade: soldaterna respekterade honom mycket.

Annons
Annons

Efter de dagliga striderna ordnade vi barbeque när kvällen fallit och sov sedan under bar himmel på tältsängar i den då ganska behagligt svala öknen. Under samtalen vid grillen insåg jag också hur mycket praktiska erfarenheter majoren och hans soldater fått under sina insatser i Kuwait, när man befriade landet från irakisk ockupation 1991. Efter att jag lämnat Fort Irwin fortsatte vi att hålla kontakten kontinuerligt.

I dag är Herbert Raymond McMaster generallöjtnant och har just blivit utnämnd till nationell säkerhetsrådgivare (NSA) till den amerikanske presidenten. Själv är jag fortfarande reservkapten. Alla militära karriärer kan inte gå lika bra.

Men det har varit fascinerande att följa hans. Den har lett honom från att ha blivit krigshjälte i de irakiska öknarna och till en period som forskare bland annat vid det ansedda International Institute for Strategic Studies och en senaste befattning som chef för den amerikanska arméns utvecklingscentrum. McMaster kombinerar rugbyspelarens fysik med den skicklige militärhistorikerns skarpa intellekt och är dessutom en sällsynt duglig officer. Att han är något av en militärpolitisk rockstjärna visas av mottagandet av hans utnämning i det amerikanska militärpolitiska etablissemanget; alla öser lovord över honom, med undantag av någon enstaka alt right-figur utanför Vita Huset.

Samtidigt är han erkänt svårstyrd. Som officer i fält ägnade han sig avsevärt mer åt det man i Tyskland och Sverige skulle kalla uppdragstaktik, som bygger på att underställda chefer har stor befogenhet att improvisera och att ta chanser eller risker, så länge det ligger inom högre chefs viljeinriktning. Den amerikanska armén har aldrig anammat denna taktik utan byggt sin verksamhet på en avsevärt stelare och mer toppstyrd modell. Eftersom uppdragstaktik ofta innebär att man inte följer högre chefs formella order fullt ut fick McMaster flera gånger sin generalskarriär ifrågasatt och försenad; den högsta arméledningen gillade inte hans arbetssätt och upproriska rykte.

Annons
Annons

Han har i sina skriftliga verk också uttryckt stark indirekt kritik mot den linje som dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld drev, särskilt vad gäller övertron på ny teknologi i krig och på förutsättningarna att ersätta truppstyrka och pansarskydd med snabbhet och mobilitet.

Men hans skicklighet som arméofficer är inte nödvändigtvis tillräcklig för livet i det politiska Washington. Den nationelle säkerhetsrådgivarens främsta roll är att ena de övriga aktörernas olika intressen i den enorma hydra av organisationer som underrättelse- och försvarsetablissemanget i staden utgörs av. McMasters kommande relation till president Trump kan därför bli mycket komplex. Som officer har han alltid agerat opolitiskt, och för att understryka detta röstar han inte ens.

Vid mitt senaste möte med honom, i juli 2016, diskuterade vi framför allt hur man i Pentagon uppfattade Ryssland. McMaster menade att både han själv och den helt övervägande majoriteten av samtliga högre befattningshavare i Pentagon ser Ryssland – och inte IS, al-Qaida, kalifatet, islam eller Kina – som det dominerande hotet både mot USA och dess allierade idag. Som goda militärer analyserade de militär makt och förmåga kopplat till politisk vilja, och då blir frågan om vilket hot som är störst inte svår att besvara.

McMaster har i sin tidigare roll som arméutvecklingschef också noterat att de ryska markstridskrafterna på flera sätt har gått om de amerikanska, som under lång tid endast mött okvalificerade motståndare. Inte minst därför har han ominriktat den amerikanska arméns utveckling mot att på nytt kunna möta en stormakts stridskrafter, främst de ryska och deras intention att bygga upp ”bubblor” av luftvärnsmissiler och andra robotsystem över t ex Ukraina och Östersjöområdet. En av de idéer han drivit allra hårdast har varit den om ”domänöverskridande bekämpning” (cross-domain fires), t ex att använda artilleri grupperat i Polen och Litauen snarare än attackflyg för att slå ner ryska luftvärnsbatterier och flygbaser i Kaliningrad.

Annons
Annons

Hur McMaster kommer att kunna genomdriva en Rysslandskritisk linje i Trumps Vita hus återstår att se. McMaster tillträder posten som aktiv general, och det innebär att han har en mindre oberoende ställning än de flesta företrädarna, som varit pensionerade officerare eller civila. Det var dessutom antagligen detta som gjorde att han inte kunde tacka nej till erbjudandet – det skulle ha varit ytterst anmärkningsvärt om en aktiv officer sagt nej till en direkt uppmaning från presidenten. Men de seniora generaler som nu utnämnts av Trump (försvarsministern Mattis, inrikesministern Kelly med flera) delar faktiskt alla – bortsett från Michael Flynn som fick sparken – McMasters Rysslandskritiska syn.

Trumps egen förtjusning i Putin kan därmed inte bara fortsätta att vara en politisk belastning för honom utan också ställa honom i direkt opposition mot sina egna ministrar och rådgivare. Sannolikt är det därför snarare Trumps än generalernas syn som kommer att modereras. SputnikNews och liknande Kreml-megafoner har redan börjat förstå detta – och de gillar det inte.

MIKE WINNERSTIG är fil dr i statsvetenskap, forskningsledare vid FOI och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons