Annons

Katarina Wennstam:Den kalla kåren är vår värsta mardröm

Personer tänder ljus och lägger ned blommor utanför skolan Kronan i Trollhättan.
Personer tänder ljus och lägger ned blommor utanför skolan Kronan i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det känns som en kall isbit som rinner nerför ryggraden. På mig, och på gissningsvis varenda förälder i hela landet.

Det som inte får hända, det som inte ska hända i Sverige… det har skett. En attack mot en skola, mot barn, mot lärare, mot hela vårt öppna samhälle.

Den kalla kåren utmed ryggraden är allas vår värsta mardröm – att det ska hända våra barn något när de befinner sig i skolan. När vi inte finns där och kan skydda dem.

**Jag har länge hört **svenska poliser säga att en eventuell massaker på en skola inte längre är något man talar om i termer utav om – utan när. Beredskapen har funnits länge, vetskapen att det skulle kunna ske har nog legat som en liten mörk klump i magen på varenda rektor och lärare de senaste åren. Mycket tyder just nu också på att polisens ingripande kan ha förhindrat att denna katastrof fick ännu större proportioner.

Vi säger oss att vi är ett annat sorts land, att vi inte är som USA. Vi har inte deras vapenlagar, vi har inte samma tillgänglighet till skjutvapen eller lika många vapen i omlopp. Men den som verkligen vill skada, den kommer alltid att kunna beväpna sig. Med ett flygplan, med en bomb gömd i en ryggsäck, med olika stickvapen som vem som helst kan komma över – på Ikea eller över nätet.

Annons
Annons

De många skolmassakrerna i amerikanska skolor har också lärt oss att vissa saker alltid går igen – att det är gärningsmän som mår psykiskt dåligt, ofta drivna av hat eller något slags vilja till hämnd – men också att det tyvärr inte går att se så många fler gemensamma nämnare. Annat än att de alla är män. Annat än att samhället inte kan att skydda sig helt och hållet.

Efter dagens händelser, precis innan höstlovet och den stundande Halloween, känns maskerna än mer motbjudande.

På golvet i min tvättstuga står just nu en låda full med halloween-kläder och läskiga masker, jag och dottern plockade fram dem igår. Jag har helt ärligt alltid haft lite svårt för den barnsliga viljan att springa runt i oktobermörkret och skrämma slag på sina grannar iförd en Scream-mask eller med ett blodigt svärd av plast. Efter dagens händelser, precis innan höstlovet och den stundande Halloween, känns maskerna än mer motbjudande.

Tanken på att barn och lärare i dag mötte en man med en svart mask över ansiktet i sin skola och blev nerhuggna – att det inte var någon lek utan blodigt allvar med värsta tänkbara utgång – det känns nästan för mycket att ta in.

Jag talar med min son länge om det som hänt, om bilder som kan dyka upp på Instagram, om alla rykten som florerar på nätet, han säger att han tycker att det låter så konstigt det som har hänt.

Jag säger inte rakt ut det jag tänker – att en av pojkarna som höggs ner är jämngammal med honom, att den där isande kylan inombords är en del av att vara förälder. Att alltid vara lite rädd, att veta att det inte går att skydda dem mot allt ont.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons