Annons

Den kinesiska drömmen: Kinas utrikespolitik under Xi

Axel Hellman och Zebulon Carlander, om att Kina under Xi Jinping har växande ambitioner i världspolitiken men konfronteras av stora problem såväl internt som externt.

Under strecket
Publicerad
På Himmelska fridens torg förbereder man ett storslaget 70-årsfirande, men osäkerheten kring framtiden för Xi Jinpings Kina är stor.
På Himmelska fridens torg förbereder man ett storslaget 70-årsfirande, men osäkerheten kring framtiden för Xi Jinpings Kina är stor. Foto: Andy Wong/TT

I oktober firas 70-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande. Det är en viktig milstolpe för kommunistpartiet och ett tillfälle att visa upp Kinas återvunna ställning som en stormakt i det internationella systemet, såväl ekonomiskt som militärt.

Men det sker i skuggan av växande bekymmer för president Xi Jinping och hans regim.

Den amerikanska Kinaexperten Elizabeth C. Economy beskriver i sin bok The Third Revolution: Xi Jinping and the New Chinese State (Oxford University Press, 2018) hur Folkrepubliken under sina sju decennier kan sägas ha genomgått tre olika politiska och ekonomiska revolutioner som har format den kinesiska staten och dess utveckling.

Annons

Den första revolutionen kom när Mao Zedongs kommunistiska styrkor 1949 besegrade nationalisterna som leddes av Chiang Kai-shek och Folkrepubliken utropades. Under Maos tre decennier vid makten konsoliderades den nya staten. Samtidigt omkullkastades den nästan under 1960-talets kulturrevolution då Mao släppte lös unga revolutionärer att kritisera och attackera institutioner och högt uppsatta partimedlemmar.

Efter Mao-eran kom en ny revolution som var lika omvälvande i fråga om att omdana den kinesiska staten och samhället. När Deng Xiaoping, som var en veteran från inbördeskriget, övertog partiets ledarskap i slutet av 1970-talet var det med målsättningen att reformera det dysfunktionella ekonomiska systemet. 

Steg för steg öppnades Kina upp för företagande, utländska investeringar och export till omvärlden. För att möjliggöra den utvecklingen lade Deng stor vikt på att fortsätta normalisera relationen med USA, vilket hade påbörjats under Maos tid när denne träffade USA:s dåvarande president Richard Nixon 1972.

Samtidigt introducerade Deng reformer för att förhindra en återupprepning av den personkult som uppstod under Mao. Det inkluderade tidsbegränsningar för hur länge någon fick inneha särskilt viktiga statliga ämbeten och pensionsålder för positioner i partiets högsta beslutande organ.

Partiet ställdes inför existentiell kris 1989 när studentledda demonstrationer utbröt med krav på demokratiska val och respekt för mänskliga rättigheter. Deng och den övriga regimen valde att skoningslöst slå ner protesterna, med många tusen döda och sårade som resultat. Det orsakade starka internationella protester och fördömanden.

Som svar på protesten introducerade regimen ”patriotisk undervisning” som syftade till att underblåsa nationalistiska strömningar och skapa en bild av partiet som den yttersta försvararen av Kinas intressen. Samtidigt utvecklades ett outtalat samhällskontrakt där medborgarna accepterade partiets politiska dominans i utbyte mot välståndsökningar.

I början av 1990-talet drog sig Deng tillbaka från den synliga politiken men fortsatte att spela en betydande roll i bakgrunden. Både presidenterna Jiang Zemin (1993–2003) och Hu Jintao (2003–2013) hade utpekats av Deng personligen. Under deras styre hade Kina en fortsatt hög ekonomisk tillväxt och med ett växande inflytande internationellt.

Med Xi Jinpings tillträdde som president 2013 inleddes den tredje revolutionen. Det har det skett en märkbar förändring i Kinas utrikespolitiska doktrin. Under Dengs tid vid makten var devisen ’’dölj din styrka, bida din tid’’ ledstjärna för utrikespolitiken. Den hade i stort sett också följts av såväl Jiang som Hu.

Men Xi gjorde analysen att tiden nu hade kommit för Kina att visa sin styrka och hävda sina nationella intressen på ett mer aktivt sätt än tidigare. I Sydkinesiska havet accelererade man ett projekt att bygga artificiella öar och militarisera dem. Spänningarna med Japan ökade, särskilt rörande de s k Senkaku/Diaoyu öarna.

Samtidigt ansåg Xi att partiet utmanades av en legitimitets- och identitetskris. Korruptionen var omfattande och genomsyrade alla nivåer. Han gav partiveteranen Wang Qishan i uppdrag att leda en antikorruptionskampanj. Kampanjens seriositet underströks när den förre chefen för säkerhetsapparaten Zhou Yongkang arresterades och dömdes.

Som politisk vision lanserade Xi begreppet den kinesiska drömmen. Målet är att när staten fyller hundra år, det vill säga år 2049, ska drömmen vara uppfylld. Det innebär att Kina kommer ha uppnått en status som utvecklat land och ha säkrat sin plats som global supermakt. Liknelsen med den amerikanska drömmen är svår att undgå.

Som en del av det politiska projektet lanserades år 2013 initiativet ”Ett bälte, en väg” som syftar till att göra stora infrastruktursatsningar runt om i världen men framför allt den Euroasiatiska landmassan. Dels handlar det om att skapa nya marknader, dels att säkra nya handels- och transportförbindelser bortom haven som domineras av US Navy. 

När Donald Trump valdes till president fanns det i Kina, som på många andra platser, en osäkerhet över vad som skulle ske med USA:s utrikespolitik. I Peking hade man vant sig vid att amerikanska presidentkandidater uttrycker sig hårt om Kina till dess de har blivit valda, då man i stället successivt har anpassat sig till den ekonomiska interdependensen mellan staterna.

En tidig indikation på hur turbulent relationen skulle bli kom när Trump kort efter han blivit vald talade på telefon med Taiwans president. Det hade ingen amerikansk president gjort sedan man lade om Kinapolitiken. Peking markerade sitt missnöje genom att vägra gå med på samtal mellan Trump och Xi förrän den senare uttalat sitt stöd för den s k Ett-Kina-politiken, som innebär att det bara finns en suverän kinesisk stat (trots att det i praktiken finns två).

Xi och Trump möttes på ett toppmöte vid Mar-a-Lago i Florida våren 2017 ett par månader efter att Trump hade installerats som president. Där kom de överens om en förhandlingsmekanism rörande Kinas handelsunderskott med USA – en kärnfråga för Trump som menar att Kina borde importera mer amerikanskt. Xi gick dessutom med på att dra åt tumskruvarna på Nordkoreas Kim Jong-un. 

Efteråt deklarerade Trump att han och Xi var vänner. Men samförståndet – huruvida det någonsin fanns – visade sig kortvarigt. I mars 2018, efter att Trump gjort sig av med större delen av sin ursprungliga laguppställning i säkerhetspolitiken, valde han att gå ut hårdare mot Kina och introducerade tariffer på kinesiska produkter. Det var början på handelskriget mellan länderna. 

I Kina uppfattas Trumps åtgärder som ett försök att blockera Kina från landets rättmätiga inflytande i det internationella systemet. Som en reaktion har man fördjupat sitt försvarssamarbete med Ryssland och Xi talar allt oftare om behovet att göra sig oberoende från den amerikanska marknaden.

Samtidigt håller den kinesiska ekonomin på att avmattas. I somras kom statistik som visade att tillväxten i andra kvartalet i år låg på 6,2 procent av BNP, vilket är det lägsta på flera decennier. Det finns ytterligare indikationer på att det väntar tuffare ekonomiska tider i Kina, vilket i sin tur reser frågor om hållbarheten i samhällskontraktet mellan kommunistpartiet och folket. Samtidigt konfronteras regimen av stora protester i Hongkong.

Xi kommer dra på stort för att fira statens 70-årsjubileum i oktober, men osäkerheten om Kinas väg ökar.

AXEL HELLMAN är Policy Fellow vid London-baserade tankesmedjan European Leadership Network.

ZEBULON CARLANDER är alumn av Frivärlds utbildning Utrikesakademin och läser statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Läs tidigare delar i serien om relationen mellan USA–Kina, och på vilka sätt den kommer att forma världen under 2000-talet:

Del 1 – Sju decennier av relationen USA–Kina.

Del 2 – America First: Kinapolitiken under Donald Trump.

Annons
Annons

På Himmelska fridens torg förbereder man ett storslaget 70-årsfirande, men osäkerheten kring framtiden för Xi Jinpings Kina är stor.

Foto: Andy Wong/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons