Annons

AliceDen långsamma melankolins mästarinna

Judith Hermann.
Judith Hermann. Foto: Andreas Labes / Andreas Labes

Judith Hermanns novellsamling om sorg består av enkla berättelser om eviga teman. Lina Kalmteg läser en bok där storheten ligger mellan raderna.

Under strecket
Publicerad

Alice

Författare
Judith Hermann
Genre
Prosa
Förlag
Lindelöws

Översättning: Karin Löfdahl 146 s.

Vissa författare lämnar framför allt stämningar efter sig. Det är en känsla man som läsare minns, snarare än handlingen. En sådan författare är tyska Judith Hermann, född 1970 och en av Tysklands främsta författare i en generation med bland andra Jenny Erpenbeck, Juli Zeh och Julia Franck.

Hon debuterade 1998 med den rosade novellsamlingen ”Sommarhus, senare”, som har översatts till 17 språk. Redan med den visade hon sin typiska stil som sedan återkom i novellsamlingen ”Bara spöken”. Ett slags långsam melankoli med berättelser fyllda med undertext. Det är mellan raderna det vibrerar, läsaren ges stort utrymme till egna tolkningar av händelseförloppen och karaktärerna. Det är där Judith Hermanns storhet ligger. Och i hennes rena, sparsmakade språk.
Så också i novellsamlingen ”Alice”, som först nu kommer på svenska, sju år efter den tyska utgåvan.

Huvudpersonen i samtliga fem berättelser är Alice, vilket snarare gör boken till ett slags novellroman. I den inledande novellen är Alice på besök hos en kvinna och ett litet barn, vars man och pappa, Micha, håller på att dö i Zweibrücken i södra Tyskland.
Långsamt, med få ledtrådar, förstår man att även Alice har eller haft något slags relation till den döende. När Micha till sist dör lämnar Alice skådeplatsen för Berlin. Ett liknande upplägg är det i nästa novell. Då kommer Alice till ett hus i Italien. Även där är en man, Conrad, döende.

Annons
Annons

När en ny berättelse inleds och Judith Hermann åter startar mitt i ett händelseförlopp inser jag som läsare till sist att det bara är att göra sig beredd, fundera på relationens natur och vänta på förlusten. Vänta på att en man i Alices närhet, från hennes förflutna, ska ta sitt sista andetag. Fem män dör i fem berättelser.

Judith Hermann visar hur döden är oundviklig och alltid en del av livet. Förr eller senare hamnar vi alla i närheten av den. Det blir lakoniskt på ett vis som även det kännetecknar Judith Hermann. Alice känns bitvis distanserad, avskuren från sorgen, på ett sätt som smittar mig, gör läsningen sval.

Men så i sista novellen kommer sorgen riktigt nära. Då är Alice drabbad i första person, först då vet hon vad sorg är. Hennes egen man, Raymond, är död. Allt det som sorgen innebär – även det praktiska som att rensa ut den bortgångnes kläder – gör ont på riktigt.

Judith Hermann skriver om sorg som sorg kan vara. Hur Alice tror sig se Raymond, gång på gång, att alla är han. Hur hon drar sig för att berätta för dem som inte vet, att säga de tre orden. Gestaltar ensamheten vid köksbordet, på gatan, på stranden. Hur han inte dyker upp igen: ”Alice sade detta till sig själv, talade till sig själv med sitt namn, som om hon var sitt eget barn. Alice, Raymond är inte längre här. Det gällde att bevara hans minne utan att samtidigt bli galen. Att tänka på honom utan att bli galen eller arg.”

Det är som om Judith Hermann trevande skrivit sig fram genom de fyra första novellerna, för att i sista berättelsen skildra förlust inifrån den bultande smärtpunkten, göra ”Alice” till en sorgebok med drag av böcker som Joan Didions bästsäljare ”Ett år av magiskt tänkande” eller Malin Lagerlöfs nyligen utkomna ”Dagbok från ditt försvinnande”.

Det är enkla berättelser, med eviga teman, men Judith Hermann gör det smärtfyllt övertygande och med sina egna karakteristiska stämningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons