Annons

Torgny Nordin:Den lärde araben som fann idealet i ett tält

Redan i sin samtid betraktades Ibn Khaldun som en av arabvärldens ledande tänkare. Han träffade Timur Lenk och har kommit att utöva ett avgörande ­inflytande på senare tiders historiker. En ny och djuplodande bok ger sig i kast med hans historia och eftermäle och lyckas korrigera flera missuppfattningar. 

Under strecket
Publicerad

En staty över en av arabvärldens lärdaste män, Ibn Khaldun, ­har rests i födelsestaden Tunis. Till vänster syns ett av hans många bevarade manuskript.

Foto: IBLBild 1 av 1

En staty över en av arabvärldens lärdaste män, Ibn Khaldun, ­har rests i födelsestaden Tunis. Till vänster syns ett av hans många bevarade manuskript.

Foto: IBLBild 1 av 1
En staty över en av arabvärldens lärdaste män, Ibn Khaldun, ­har rests i födelsestaden Tunis. Till vänster syns ett av hans många bevarade manuskript.
En staty över en av arabvärldens lärdaste män, Ibn Khaldun, ­har rests i födelsestaden Tunis. Till vänster syns ett av hans många bevarade manuskript. Foto: IBL

Den centralasiatiske härskaren och krigaren Timur Lenk var inte bara känd för måttlös grymhet. Han var även, som det brukar heta i skildringarna av honom, en kultiverad karl som satte högt värde på bildning och skön konst. Efter att Nord­indien invaderats och Delhi plundrats begav han sig ­västerut för att år 1401 stå utanför Damaskus portar, redo för en ny massaker och dito ödeläggelse. Först önskade han emellertid hänge sig åt andlig spis och utbad sig om ett möte med historikern Ibn Khaldun (1332–1406), vilken redan av samtiden betraktades som en av arabvärldens ledande tänkare. Ibn Khaldun tjänstgjorde vid tidpunkten i Kairo, men var tillfälligt på besök i Syrien. Ett möte kunde därför lätt ordnas – fast något egentligt val hade förstås inte Ibn Khaldun. För det kunde ju tänkas att han på något sätt skulle kunna beveka slaktaren från Samarkand.

Annons
Annons

Det kom att bli en lång räcka med möten mellan de bägge utanför Damaskus murar. I synnerhet Timur Lenk berättade senare om umgänget och han prisade Ibn Khaldun för dennes skarpsinne och kloka ord. Allra mest förtjust var dock Timur Lenk i de kartor över Maghreb som han tubbat Ibn Khaldun att lämna ifrån sig. Att han, Ibn Khaldun, därmed kunde ha bidragit till en militär offensiv mot Nordafrika var för honom en ytterst plågsam tanke. Lyckligtvis sattes dock aldrig den eventuella planen i verket. Efter att Damaskus brandskattats – mötet med Ibn Khaldun hade därvidlag ingen effekt – begav sig Timur Lenk österut, mot Kina.

Synen på Ibn Khaldun har stått sig väl sedan Timur Lenks dagar och det är långtifrån ovanligt att han rankas som en av historiens allra skarpaste hjärnor och därtill den islamska traditionens mest originella författare. Sådana storståtliga ord grundar sig mindre på hans tjänst­göring som qadi, domare, än hans arbete med en världshistoria vars klassiska inledning ”al-Muqaddima” eller ”Prolegomena” har trollbundit läsare fram till våra dagar. Den brittiske historikern Arnold Toynbee påstod exempelvis att ”al-Muqaddima tveklöst är det mest betydelsefulla verk som någonsin skrivits”, vilket torde förklaras av att Toynbees idéer om lagbundenheter i civilisationers uppgång och fall var just det ämne Ibn Khaldun avhandlat. 

Ibn Khaldun föddes i Tunis och kom under hela sin levnad att föra ett kringflackande liv. Han for fram och tillbaka mellan städer och tjänstgöringar åt mer eller mindre lynniga härskare vars välvilja kanske inte precis var beroende av dagsformen, men som var nog så skiftande ändå. Och han innehade höga befattningar, blev avsatt, därefter återinsatt sedan avsatt igen. En tid – två år – tillbringades i fängelse och det var i samband med en sådan tumultartad epok som han 1375 tog sin tillflykt i borgen Qalat Banu Salama, i västra delen av dagens Algeriet, och där inledde arbetet med ”al-Muqaddima” samt den närmast självbiografiska ”Ibar”. Första versionen av inledningen till världshistorien låg klar tre år senare. 

Annons
Annons

Studier i lärdomsstaden Fez blev första anhalten på Ibn Khalduns färd och därefter följde bland annat arbete i ­Andalusien, åt Muhammad V i Granada. Flera år tjänstgjorde han i Kairo som lärare och qadi i malikitisk rättslära vilken under medeltiden även intog en central position i Egypten och muslimska Spanien. Numera är denna sunnitiska rättsskola framför allt en nordafrikansk företeelse.

Ibn Khaldun var skolad i en urban miljö och tillhörde den högsta politiska eliten, men okunnig om samtiden var han långtifrån. Genom sitt arbete blev han skicklig i konsten att förhandla med kristna kungar i Spanien och med berber och kringresande arabiska handels­män
i halvöknarna långt bortom stadsmurarna i Maghreb.
I sitt tänkande om historiens logik återkommer han ständigt med uppskattande ord om nomader och nomadlivets etik. Eftervärlden har pendlat mellan klentrogen misstänksamhet och ohöljd förtjusning över dessa idéer, men förvånande är de knappast. För i praktiken var Ibn Khaldun själv en nomad.

Hans karaktäristiskt pessimistiska syn på historien som cykliskt fenomen har flera källor, men påverkades säkerligen i betydande grad av konkreta erfarenheter. Bara en sådan sak som att han bokstavligen levde i mäktiga ruiners skugga – från Volubilis, Karthago och Leptis Magna till pyramiderna – bidrog till antagandet att historien långtifrån var någon linjär rörelse mot ständigt ­högre kvalitativa höjder. Vem som byggt dessa märkliga städer och avgudatempel anade Ibn Khaldun visserligen inte, men att det måste ha varit folkrika och högtstående kulturer rådde det ingen tvekan om. 

Annons
Annons

Ytterligare en händelse, när livet var som bäst, torde ha präglat Ibn Khaldun på djupet. Sommaren 1384 hade han blivit utnämnd till högste lärare och qadi i Kairo och väntade i staden på att frun, döttrarna och hela hans bibliotek skulle anlända med båt till Alexandria. Så blev det emellertid inte, alla drunknade när båten sjönk - och det gjorde även Ibn Khalduns livslust, vilket den för övrigt också gjorde 1348 när digerdöden hemsökte Maghreb och såväl hans föräldrar som lärare och vänner strök med.

Synen på Ibn Khaldun har pendlat mellan det positiva och översvallande. Från 1800-talet och framåt har det framför allt handlat om det senare. Den österrikiske orientalisten Joseph von Hammer såg i Ibn Khaldun en arabisk Montesquieu och filosofen Ernest Gellner menade att han, alltså Ibn Khaldun, var sociologins fader och föregångare till Max Weber och Maynard Keynes. I varats hierarkiska kedja placerade Ibn Khaldun aporna efter människan, vilket har fått åtskilliga att se honom som föregångare till Darwin. Det faktum att Ibn Khaldun diskuterade arbetsvärde och relationen mellan förtjänst och insats har gjort åtskilliga marxister på gott humör och fått dem att i medeltidshistorikern från Tunis se den ­förste marxisten. Även inom litteraturen fortsätter Ibn Khaldun att inspirera författare. Två exempel är Naguib Nafuz och Bruce Chatwin.

Att uppfatta Ibn Khaldun som en modern sociolog med ett vederhäftigt budskap har alltså karaktäriserat många intellektuellas hållning, från tidiga orientalister till dagens arabnationalister. Fast är det en rimlig åsikt och är den sakligt och historiskt berättigad? I sin nya och djuplodande bok ”Ibn Khaldun. An intellectual biography” (Princeton University Press) ger sig den brittiske orientalisten Robert Irwing i kast med frågan och besvarar den nekande. Irwings utmärkta biografi är egentligen två böcker. Dels en som handlar om personen Ibn Khaldun och då främst hans intellektuella arbete med och kring ”al-Muqaddima”, dels receptionen av honom, främst i väst, från 1800-talet och framåt.

Annons
Annons

Robert Irwings syfte är varken att detronisera eller förringa Ibn Khaldun. Istället bör hans biografi uppfattas som ett slags motgift mot alla försök att till varje pris ­modernisera Ibn Khaldun och framställa honom som en samtida sociolog och historiefilosof. Försöken att lägga medeltidstänkaren från Tanger i prokrustesbädd har bland annat, påpekar Irwing, resulterat i att han sekulariserats på otillbörligt vis. Ibn Khaldun var tydlig med att inte identifiera sig själv som falasifa, filosof, och det är helt enkelt fel att uppfatta honom som en modern, rationell tänkare eftersom hans intresse väsentligen kretsade kring sufism, ockultism och metafysiska spekulationer om framtiden. 

De återkommande citaten ur Koranen och reflektioner över densamma i ”al-Muqaddima” var heller inga till intet förpliktigande ornament för Ibn Khaldun, utan centrala och meningsbärande delar. I frågan om filosofin är det en återkommande åkomma att beskriva Ibn Khaldun som filosof enligt den grekisk-romerska traditionen. Tvärtom understryker ­Robert Irwing hur Ibn Khaldun varnade för filosofin och det potentiellt destruktiva i filosofiskt tänkande. Istället framhöll Ibn Khaldun den malikitiska rättsläran som ­essentiell för hans tänkande.

Hur man än ser på saken är ”al-Muqaddima” en enastående bok: häpnadsväckande och uppslagsrik och ganska dunkel. Teorin om staters uppgång och fall grundas på Ibn Khalduns egna iakttagelser och analyser av Maghreb, men ambitionen är att frilägga historiens generella drivkrafter. Historikerna har tidigare inte förstått vad det handlar om, säger Ibn Khaldun, och låter inte så lite ­modern när han artikulerar sin tanke om historisk förändring och behovet av att beakta geografi och sedvänjor, ekonomi och rättsuppfattning. 

Annons
Annons

Ibn Khalduns centrala begrepp och enskilt viktigaste bidrag är betoningen av asabiyya, ett slags samhörighetskänsla eller gruppsolidaritet som är särskilt uttalad bland nomader. Asabiyya är det fundamentala band vilket håller ihop samhällen och samtidigt är grundläggande drivkraft i historien. Enkelt uttryckt menar Ibn Khaldun att när väl nya härskare installerat sig i en stad så börjar ­asabiyya långsamt att upplösas med girighet som följd. Snart nog måste soldater hyras in för dyra pengar vilket kräver ökade skatter som resulterar i korruption och osämja. Och så ligger vägen öppen för angrepp utifrån – och så börjar allt om igen. Historien är cyklisk och grundtonen stämd i moll.

Robert Irwing menar att ”al-Muqaddima” knappast fungerar som inledning till historien. Det är emellertid inte hans poäng, vilken snarare handlar om att han ­genom att rensa bort moderna tolkningar har återupp­rättat en unik muslimsk tänkare från medeltiden. Och avlägsen känns Ibn Khaldun sannerligen inte alltid. Tvärtom finns redan hos honom idén om att vägen mot storstaden också leder till misär och moraliskt förfall. Längtan till ­livet i tälten är en urgammal tankefigur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons