Annons

Den mänskliga hjärnan är något helt väsensskilt

Illustration av Thomas Molén.
Illustration av Thomas Molén.

I det här avsnittet fortsätter Patrik Lindenfors titta på olika sätt att förklara hjärnans remarkabla tillväxt: vad är egentligen anledningen till att den ökade så mycket i volym under människans barndom?

Publicerad

Vad vi kan se är att neandertalare, Homo neanderthalensis, och troligen Homo erectus verkar vara någon sorts mellanarter. Neandertalarnas så kallade Moustérien-verktyg gjordes från en kärna – en större sten – varifrån man högg ut mindre, vassa stenar. Dessa tillverkades på ungefär samma sätt under ungefär 270 000 år, tills neandertalarna dog ut för närmare 30 000 år sedan. Men förutom dessa verktyg använde de eld på ett kontrollerat sätt, de bar kläder och begravde sina döda, även om de aldrig utvecklades förbi den mest primitiva stenålderstillvaron.

Neandertalare kunde göra många saker, men de byggde inte vidare på sin egen kunskap så värst långt. Det verkar troligt att de helt enkelt dog ut innan de fick möjlighet – innan deras kultur hunnit utvecklas tillräckligt. Eller så levde de för få individer tillsammans för att kulturell information skulle kunna ansamlas och behållas i tillräckligt stor utsträckning.

Fossilen visar i alla fall två saker väldigt tydligt: att hjärnans tillväxt under människans evolution inträffade tidigare än – och separat från – den verkligt snabba teknologiska utveckling som kom igång först senare och att det inte räckte med att bara ha en hjärna i vår storlek för att kulturell utveckling skulle sätta igång.

Annons

Men om uppkomsten av förmåga till kulturell utveckling inte inträffade samtidigt som hjärnan ökade i storlek, uppstår två frågor. Varför ökade hjärnans storlek? Och varför uppkom förmåga till mer avancerad kulturell utveckling först senare?

Låt oss börja med den första frågan, vad det var som gjorde att människans hjärna ökade så i volym. Eftersom verktygstillverkningen förändrades så långsamt är det väldigt svårt att hävda att det är intellektuella krav som härrör från verktygstillverkning som ledde till att hjärnan ökade i storlek. Det måste handla om något annat – men vad?

En populär nutida teori är att hjärnans utveckling drivits fram av behovet att kunna sköta sociala interaktioner. Det här är i så fall ett mönster som går igen från primater i största allmänhet. Hos apor har det länge varit känt att hjärnans storlek i förhållande till kroppen är intimt kopplad till antalet medlemmar i en normalstor flock. Ju större flock en art normalt lever i, desto större hjärna. Framförallt har man visat hur det här förhållandet gäller för den del av hjärnan som kallas neocortex – den ”exekutiva” och senast evolverade delen av hjärnan. Men vad gör just socialitet så svårt att det kräver en markant större hjärna?

Har man komplexa relationer till andra gruppmedlemmar kan ökad storlek på gruppen krångla till det oerhört. Dels innebär varje ny individ som tillkommer att det uppstår nya förhållanden att hålla reda på, mellan den nya individen och alla andra individer. Relationerna är dynamiska och ständigt föränderliga på två sätt. Om ett förhållande mellan två individer förändras kan det få som följde effekt att alla förhållanden i flocken förändras. Dessutom ingår man själv i systemet, så ens egna beteenden påverkar det system man måste hålla reda på.

Motsvarande gäller inte alls uppgifter som att hitta föda eller undvika rovdjur – den typen av problem är förutsägbara på ett helt annat sätt. Det är först när man måste hålla reda på intrikata sociala interaktioner som det uppstår unika möjligheter till krångel. Att hålla reda på och förhålla sig till vem som har mest makt i en grupp är helt enkelt utmanande, det vet vartenda högstadiebarn. Intressant nog visar en aktuell studie att information om sociala interaktioner lagras på samma ställe i hjärnan som geografisk information – som en sorts ”karta” över sociala förhållanden.

Mitt eget bidrag till den här forskningen är att visa hur korrelationen mellan neocortex storlek och storleken på gruppen bara existerar för honflockar. För hannar gäller motsatsen, att ju fler som normalt lever i en flock, desto mindre är neocortex.

Mönstret är inte så märkligt som det låter. Enligt Darwins teori om det sexuella urvalet, som vi såg närmare på tidigare, tjänar hannar reproduktivt på att konkurrera om honor. Honor däremot, vinner inte särskilt mycket i reproduktiva termer på att konkurrera om hannar. Så när honor samlas i grupp tenderar de istället att dra nytta av varandras närvaro och samarbeta om att till exempel hitta, dela och bevaka naturresurser.

Människans hjärna är mer än bara en lite uppskalad version av andra primaters hjärnor, precis som elefantsnabeln är mer än bara en uppskalad version av andra djurs nosar.

Hannar däremot, vinner istället på att konkurrera med andra hannar. Det här sker hos primater främst genom fysisk konkurrens där beväpning (huggtänder) och kroppsstorlek är viktiga faktorer för vem som kan konkurrera ut vem. Urvalsmekanismen verkar därför på kroppsstorleken snarare än på hjärnans storlek.

Och länge verkade mönstret ganska klart – primathonors gruppliv förklarar till en viss del varför hjärnan (framförallt neocortex) är olika stor hos olika arter av primater. Men senare analyser som jag och några kollegor har gjort, med nya data, gör dock att vi nu tvivlar en del på de här resultatens stabilitet – även efter att vi lade till nya mätningar fanns det för lite data på primathjärnor för att vi skulle kunna ge ett definitivt svar på frågan. För att kunna göra en bättre analys måste forskarsamhället helt enkelt få tillgång till mer data, något som är väldigt vanskligt eftersom vi inte gärna vill ha ihjäl individer från utrotningshotade arter för att mäta deras hjärnor. Vi bygger därför vår analys på mätningar av aphjärnor från självdöda djur insamlade från olika djurparker, en metod som så här långt tyvärr inte visat sig ge tillräckligt underlag.

Hur det än är med den saken, vore det i alla fall felaktigt att använda samma förklaring också för människan; att även våra extrema hjärnor skulle ha ökat i storlek som en följd av att vi började leva i större grupper än andra primater. Undersöker man till exempel hjärnans storlek hos nutida jägare och samlare är den så enormt mycket större än vad gruppstorleken ensam kan förklara. Det här innebär att även om gruppstorlek kanske är en faktor, kan det knappast vara den enda. Människans hjärna är mer än bara en lite uppskalad version av andra primaters hjärnor, precis som elefantsnabeln är mer än bara en uppskalad version av andra djurs nosar. Den mänskliga hjärnan är något helt väsensskilt.

Istället har det föreslagits att människans hjärnstorlek utvecklats för att hantera socialitet i kombination med en ökad komplexitet i interaktionerna mellan individer. Vi människor samarbetar inte på samma sätt som djur: vi har evolverat en helt unik kapacitet att lära oss från varandra och framförallt en förmåga att kunna lösa problem gemensamt på ett sätt som djur helt enkelt inte är i närheten av. Kanske kan det ha varit den här typen av gemensamt problemlösande, eller behovet av att ibland kunna övertyga andra om något, som drivit upp hjärnans storlek?

Allt det här är förmodligen sant, men jag skulle här vilja sätta ljus på en annan viktig komponent, nämligen språket. Kan det vara språket i sig själv som har ställt unika krav på hjärnans utveckling? Den här teorin utesluter inte att socialiteten också spelat roll, eftersom språk och socialitet på intet sätt är frikopplade från varandra. (Språk är inte den sortens egenskap som kan uppstå hos solitära individer.)

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons