Annons

Ivar Arpi:Den minst irriterande partiledaren

Hyvens prick.
Hyvens prick. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Jag blir inte lika irriterad när Ulf Kristerssons pratar, som av de andra.” Så motiverar en bekant varför han ska lägga sin röst på Moderaterna. Förra valet var det Miljöpartiet. Innan dess Miljöpartiet. Och så vidare. Men nu är det Ulf Kristerssons parti som gäller. Det är inte lika irriterande.

Anna Kinberg Batra hade många kvaliteter som politiker, men att svara på frågor var inte en av dem. Kinberg Batra kunde i sina sämsta ögonblick upprepa samma inövade fraser om och om igen. Även om det som sades inte var illa, så lät det illa. Hennes efterträdare är annorlunda. Han svarar faktiskt på frågorna. Kristersson låter som en helt normal människa när han pratar med journalister. Det är en supertalang för en politiker. För andra kan det krävas många år av medieträning och övning för att man till slut ska kunna återvandra till människobyn och uppfattas som en helt vanlig människa bland andra. Om det är en sådan process Kristersson har genomgått vet jag inte, men han framstår som genuint genuin. Den minst irriterande partiledaren.

Annons
Annons

Frågan är om den genomsympatiske Kristersson lider lite av samma sak som Göran Hägglund gjorde – alla gillar honom, men färre vill rösta på honom. Den Ulf-effekt som lyfte Moderaterna när han tog över partiledarskapet har försvunnit. I fredagens Sifo-undersökning får Moderaterna bara 16,8 procent. Partiet sjunker nu i så gott som varje opinionsmätning. Med tanke på att Kristersson är den parti- ledare som väljarna har mest förtroende för – 35 procent (SVT 15/8) – beror nog inte det sjunkande stödet för Moderaterna på honom. Det är mer djupgående än så.

Även om man är den vuxne i rummet tar det lång tid att städa upp efter Reinfeldts eftermäle och decemberöverenskommelsen.

När väljaren misstänker att Moderaterna, och andra med dem, har bytt åsikt under galgen inger det inte förtroende.

I torsdagens partiledarutfrågning visade Kristersson sig från sin bästa sida. Han var rak och tydlig. Samtidigt blev det tydligt att migrationsfrågan fortfarande sliter på hans parti. Å ena sida sade han sig förstå de väljare som valde Sverigedemokraterna 2010 och 2014 när de var det enda partiet som kritiserade den förda politiken. Han menade vidare att de som tidigt varnade för vad som höll på att ske ska ha tack.

Å andra sidan utesluter han samarbete med Sverigedemokraterna. Partierna är givetvis olika, men i migrationsfrågan ligger man nu så nära varandra att det troligen är svårt att förklara för väljarna varför alla former av samtal och förhandlingar är uteslutna. Just moderatväljare är för övrigt de som i högre grad än andra väljare vill se ett samarbete med SD.

Annons
Annons

Det är en pedagogiskt svår uppgift att både säga att:

1) väljarna som valde SD i förra valet hade goda skäl,

2) jag och mitt parti hade fel i migrationsfrågan,

3) SD hade rätt i sin kritik,

4) vi kan under inga omständigheter samarbeta med SD.

Programledarna pressade honom på varför han själv inte, som ju ingick som minister i den förra regeringen, såg det komma kunde han inte svara. Inte heller kunde han svara på varför han har ändrat sig. Har han ändrat sina värderingar något alls? Eller har han följt opinionsläget? När väljaren misstänker att Moderaterna, och andra med dem, har bytt åsikt under galgen inger det inte förtroende.

Kanske är detta en förklaring till att de som övergav M för SD tvekar att komma tillbaka, trots att de förmodligen gillar Ulf Kristersson. För att partiet ska återvinna förtroendet behövs en bättre förklaring till varför man agerade som man gjorde innan 2015 och varför man ändrade sig. Det handlar i grunden om tillit. Även om Kristersson i regel svarar på frågor saknar han i dag ett sammanhängande svar på en av väljarnas viktigaste frågor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons