Annons

Maria Ludvigsson:Den misogyna vänsterns skam

Fadime Sahindal skulle fyllt 43 i april.
Fadime Sahindal skulle fyllt 43 i april. Foto: Björn Larsson-Ask
Under strecket
Publicerad

Som följd av #Metoo kom #Underytan: ”Vi är kvinnorna som utsätts för hedersförtryck – utöver sexuella trakasserier och våld. Vi förblir tysta, osynliga och utan något ansikte eller namn eftersom vi inte vågar ropa högt som andra.”

Galaxia Elias heter kvinnan som initierade #Underytan, och det var hon som fick några av de livrädda kvinnorna och flickorna att berätta. Men medan föregångarna i #Metoo talar högt och visar sina ansikten på både scen och tidningsuppslag, är #Underytans kvinnor till stor del för rädda. De har ingen upprättelse från sin omgivning att vänta.

I januari–februari varje år arrangerar organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” (GAPF) Fadimedagarna. Som en del av dessa hölls i går en internationell konferens i Stockholm, ”Jämställdhet eller könsapartheid?”. Efter #Metoo-uppropen riktas fokus några dagar på dem som mer än några andra vet vad sexuellt förtryck betyder. ”Vi ser att problem som bör lösas med jämställdhet i fokus, ofta löses med könsseparation vilket är en kortsiktig lösning som ger långsiktiga problem. Därför är årets tema för Fadimedagarna ’Jämställdhet eller könsapartheid?’” (gapf.se).

Annons
Annons

Att skriva ”detta är viktigt”, är i sammanhanget en penibel underdrift. Så länge kulturrelativister skyddar dem som förtrycker de sina, och så länge instanser som socialtjänsten fegar ur och sviker dem de är satta att skydda, återstår det mesta av förändringsarbete. Och det handlar om ett flerflanksanfall om situationen ska förbättras.

Dels måste den intellektuella debatten föras och vinnas av lika rättigheters förfäktare, dels krävs politisk nolltolerans av olika regler för olika grupper. Vänstern har dragit in relativismen i både kulturdebatt och faktisk politik. Förhållningssättet ”det kanske är rätt i deras kultur” har banat väg för förtryck och för öden vi aldrig skulle önska någon som står oss nära.

I Vänsterpartiet har Amineh Kakabavehs engagemang för en feminism som även inkluderar kvinnor från andra kulturer än den välfärdssvenska motarbetats. För detta har partiledningen försökt peta henne från riksdagslistan. Den som kritiserar svenska bolag för att ha för få kvinnor i sina styrelser premieras, medan den som kritiserar hedersrelaterat kvinnoförtryck i familjer i svenska förorter kastas ut. Vänsterns skuld i det offentliga Sveriges undfallenhet för hedersvåld är påtaglig.

I SvD skriver nyhetsreporter Annie Reuterskiöld: ”Interna kritiker ser likheter i hur Lars Ohly och Amineh Kakabaveh har behandlats. Man pratar tyst men i stora ord om en ’dödsrädsla’ för att bli stämplad som rasist, eller antifeminist, eller för att bara uttrycka sig om något man inte har en egen erfarenhet av. En rädsla för att bli utfryst om man inte tycker som ledningen.”

I politisk realitet måste instanser som exempelvis skola och socialtjänst garantera alla medborgare, oavsett bakgrund, kön och ålder likabehandling. Men här finns återkommande rapporter om naivitet och övertro på medling och samtal.

Det är förrädiskt på flera sätt. Socialtjänsten uppgift ska vara att hjälpa dem som riskerar varje form av hedersförtryck, inte att till varje pris hålla familjer intakta. En försynt socialtjänst gör inte mer nytta än ett kafferep.

Om och om igen måste det självklara påpekas, varje gång någon ställer krav på särbehandling, undantag från regler eller kvotering: Lika rättigheter är alltid rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons